Tag Archives: Skolverket

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 6 (sista delen)

 

Någon av mina föräldrar hörde under våren 2003 talas om en förening från Ekshärad som varit med och hjälpt till i mobbningsfall, varför Föreningen Mot Mobbning blev inblandad och fick fullmakt från dem att “arbeta för att stävja mobbning/trakasserier vid Nordmarks skola”. Ordf. Anna Larsdotter Arvidsson skrev till enhetschefen på socialförvaltningen och undrade varför de inte agerat efter att ha fått de två anmälningarna från BUP om situationen vid Nordmarks skola.

 Larsdotter 1Larsdotter 2Larsdotter 3

 

Enhetschefen svarade det som man tidigare kunnat se i handlingarna – de avsvor sig allt ansvar för skolan och menade att det inte var deras område.

I september 2003 läste min pappa i en av tidningarna att han skulle vitesföreläggas igen. Han hade inte blivit informerad om detta, därmed var han omedveten om vad kommunen grundade det på denna gång. Advokat Lennart Olsson kämpade vid denna tid mot sjukdom, varför en annan advokat, Lars Dominique, hoppade in och tillskrev nämnden att de borde avvakta beslut innan min pappa fått yttra sig över skolledningens skäl.

LD -- TN läst i tidningen om vite

 

Efter att kommunen skickat ut olika protokoll skrev Lars Dominique till dem igen, där han åberopade att skolchef Ulf Almqvist skulle tas bort från ärendet på grund av jäv. Listar kortfattat vissa av anledningarna:

  • Almqvist hade uttalat sig i media flertalet gånger om ärendet trots att det var belagt med sekretess. Han hade sannolikt även utlämnat handlingar till pressen som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade specifikt uttalat sig i radio om ärendet och där lämnat ut sekretessbelagda uppgifter.

 

  • Almqvist hade på ett ensidigt sätt presenterat ärendet för Barn- och utbildningsnämnden, undanhållit nämndledamöterna handlingar, underlåtit att informera nämnden om intyg från BUP som visade hur illa vi farit i skolan, samt information som hemundervisningsläraren Gunnel Gustavsson lämnat vilken ej talade till skolans fördel.

 

  • Almqvist hade skyddat en lärare som framför honom och mina föräldrar erkänt misshandel av Daniel.

 

  • Almqvist hade spridit min mormors brev (se inlägg om det här ) som han fått kopia på från Skolverket till socialförvaltningen.

 

  • Almqvist hade anordnat och medverkat i en presskonferens om ärendet som pappa inte fick reda på förrän efteråt, och därmed inte givits någon möjlighet att försvara sig eller föra sin talan. Almqvist hade dessutom återigen lämnat uppgifter på denna konferens som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade underlåtit att diarieföra både Gunnel Gustavssons brev, innehållande negativ information om skolan, samt BUP: s intyg daterat 2001-11-08.

 

  • Almqvist hade brutit mot förvaltningslagen genom att Almqvist lämnat underlag till BUN för vitesföreläggande mot min pappa utan att den sistnämnde fått reda på vare sig inlämnandet eller vad det innehöll.

Dokumentet i sin helhet:

Dominique om Almqvist jäv 1Dominique om Almqvist jäv 2Dominique om Almqvist jäv 3Dominique om Almqvist jäv 4

 

Hösten 2003 skrev dessutom psykolog Lars Bagge (känd mobbningsexpert) ett utlåtande/intyg efter att han tagit del av handlingar om ärendet och pratat med oss samt våra föräldrar. Han gavs uppdrag från kommunen att utreda och komma fram med ett skolförslag, något han gjorde några år senare (kommer till det). Lars Bagges åsikt var redan 2003, som kan läsas i intyget, att jag och Daniel borde få ges chansen att återuppbygga förtroendet för vuxna och överkomma skolrädslan genom att nya människor skulle sköta vår återgång till undervisning.

(Ej mina markeringar.)

 

Lars Bagges intyg 1Lars Bagges intyg 2

 

Jävsinvändningen mot Ulf Almqvist avslogs, vilket för mig knappast är förvånande. Ulf Almqvist hade starka åsikter i ärendet och hade från börjat valt att blunda för och fullkomligt förneka misshandeln, mobbningen och de sexuella trakasserier som försiggick på Nordmarks skola och var enligt min mening fast besluten att “vinna” striden och få tyst på hela saken. I en liten kommun som Filipstad vill knappast resterande tjänstemän och politiker ställa sig emot en av deras kollegor och kafferastsfränder för några “bråkstakars” (läs: anmälares) skull. Dessutom var det ju extra viktigt efter kontroversen med Barnombudsmannen att inte “skämma ut” Filipstads kommun.

Jag saknar material från 2004 i skolfrågan, annat än beslut om att min far skulle delges vitesföreläggande och diverse polisrapporter vittnar om besök från polisen där de skulle delge detta. Det var ju deras uppgift som de fått från kommunen, så det finns väl inte så mycket att säga om det, annat än att det för mig och Daniel var ytterligare en stressfaktor som försämrade vårt mående.

2005, dock. Det blev året då skolkonflikten plötsligt var ett verktyg för mamma att skydda sig själv från att människor skulle tro på mig och Daniel, att hon misshandlat oss på många sätt, sexuellt inkluderat. Hur ärendet hamnade hos socialen igen och hur det kom sig att hennes övergrepp kom i ljuset ska jag förklara längre fram, detta är – som jag tidigare skrivit – inlägg som endast berör skolbiten, eftersom jag ser den som en separat del i hela historien.

I mars 2005 skrev psykologen och mobbningsforskaren Lars Bagge ett förslag på hur man skulle lösa hela problemet – nämligen via Sofia Distansskola.

Lars Bagges förslag 2005 (1)Lars Bagges förslag 2005 (2)

Det ansågs uppfylla alla krav och var en skonsam väg för mig och Daniel tillbaka till studierna. I efterhand har min mamma och Filipstads kommun menat att jag inte kunde börja på denna skola på grund av att jag var för ung, men i och med nedanstående utlåtande så var det möjligt. Man hade dessutom enkelt kunnat utföra tester som kunde vittnat om huruvida min kunskapsnivå skulle klarat årskurs 6.

Strömberg-Linds utlåtande

 

Men i vilket fall, kommunen godkände förslaget i augusti och ansåg det uppfylla skoltvångskriterierna om vi skrevs in i skolan.

Godkännande fr kommunen (1)Godkännande fr kommunen (2)

 

Det var dock kommunen som skulle insända blanketterna, vilket inte skedde. I slutet av sommaren/början av hösten uppmanades pappa av den s.k. “externa utredaren” på socialtjänsten (Rose-Marie Sundström) att insända blanketterna till Sofia Distans, vilket han gjorde 2005-10-07.

Men under tiden som Sofia Distans processade blanketterna så ansåg kommunen det rätt att skicka in ytterligare anmälningar till socialtjänsten. De påstod att min far “fortsatt” förvägrade oss skolgång, när det i själva verket var blanketter insända till distansskolan – som kommunen alltså godkänt. Jag tycker det på ett tydligt sätt visar att rektor Jan Ulvforsen och skolchef Ulf Almqvist hade en personlig agenda i konflikten. De ville statuera exempel –- alla barn ska gå i skolan och Filipstads skolor är BRA.

 

Skolans anmälan 2005 (1)Skolans anmälan 2005 (2)

 

Utredaren Sundström på socialen talade med advokat Ulf Ljunqvist och han skickade sedan följande brev, där han hade vetskap om att det är Filipstads kommun som ska skicka in ansökningarna. På vems uppdrag han skriver är oklart, men min gissning är att socialen hade honom som något sorts ombud redan vid denna tidpunkt. Han blev sedan anlitad som deras advokat mot min pappa i LVU-förhandlingarna o.s.v.

 

Ljungqvist skriver att kommunen måste ansöka

 

Kommunen verkade helt och hållet ställa sig utanför hela processen och samtalet. De anmälde i stället återigen till socialtjänsten (!).

 Skolans anmälan 2005 andra

Och igen. . . nu äntligen med benämnande av Sofia Distans.

Tredje skolanmälan

 

I brevet från kommunens advokat Annika Gustafsson, vilket bilades i sistnämnda anmälan, gavs ytterligare ett godkännande till Sofia Distans. Det sågs som ett fullkomligt accepterat alternativ, och kommunen ville sammankalla ett möte för att diskutera hur samarbetet mellan vårdnadshavare och kommunen skulle utformas.

Andra godkännandet av Sofia Distans (1)Andra godkännandet av Sofia Distans (2)

 

En lösning var alltså äntligen där.

 

Eller?

 

Inget möte skedde förrän 1 december 2005.

24 november 2005 lyckades min mamma, med stor hjälp från socialen (återkommer till det) samt lögner, tillskansa sig insyn i alla utredningar samt bestämmanderätt genom interimistisk gemensam vårdnad – mitt under pågående polisutredning om sexuella övergrepp mot barn.

Alltså fanns hon med på mötet den första december 2005. Där satte hon stopp för alltsammans. Något anmärkningsvärt i detta är att hon visste om att om skolfrågan ej löstes så skulle socialtjänsten ansöka om familjehemsplacering, samt min pappa skulle ådömas 60.000 SEK i vite. Naturligtvis sade hon nej, trots att hon så sent som i slutet av våren 2005 uttalat att hon stödde pappa i skolkonflikten.

Skolmöte december 2005 (1)Skolmöte december 2005 (2)Skolmöte december 2005 (3)

Trots att pappa inte längre var ensam vårdnadshavare var det endast från honom kommunen krävde vite. Varför? Kravet för att skolan skulle lösas var ett gemensamt förslag, inget gemensamt förslag inkom, men ändå var det enbart min far som straffades? Det var dessutom mamma som stoppade inskrivningen på Sofia Distans, som redan överenskommits.

Annika Gustafssons brev till pappa i slutet av december 2005

 

Pappa dömdes att betala 60.000 SEK i vite. En LVU-ansökan insändes gällande mig och Daniel. Skolledningen fortsatte att ljuga. Jag tycker nedanstående artikel på sätt och vis sammanfattar slutet av skolkonflikten ganska väl. Ulf Almqvist lämnar en tydlig lögn – att de aldrig lovat något om distansundervisningen – och allt ser plötsligt helt annorlunda ut än vad det gjorde bara några månader tidigare, innan mamma fick den interimistiska gemensamma vårdnaden.

(Jag hade 2006 klippt ut artikeln och klistrat in den i min dagbok, varför den är lite sönderklippt här och där. Hånfull kommentar rörande bilden på socialchef Kristina Steijner ditskriven av mig 2005 har jag klippt bort, därav det vita strecket mellan rubrik och text.)

Artikel - almqvist ljuger

 

Sammanfattning

Kort om det jag skrivit i de olika delarna:

År 2001 togs jag och min bror Daniel ur skolan i Nordmark. Anledningen var att Daniel berättade om misshandel och mobbning i skolan, både från lärares och elevers sida, som även jag drabbades av vid skolstart. Flera familjer anmälde till Skolverket. Det berättades från deras sida om grova sexuella trakasserier, kollektiv bestraffning, misshandel samt tvångsmatning.

I byn bildades två sidor, en som försvarade skolan och en som ansåg att skolmiljön var skadlig.

Skolverket åkte på förbestämda besök på skolan och hittade vissa saker som behövde förbättras, de gav en av skolans inblandade kritik, men i övrigt vidtogs inga direkt åtgärder.

Skolans representanter valde att gå med taggarna utåt, vitesbelade min far och ljög i tidningarna om fallet ett flertal gånger. Beslut togs om hemundervisning men när den första hemundervisningsläraren slutade kom ingen ny förrän tre månader senare. När den andra hemundervisningsläraren skickade brev till rektorn som var till fördel för mig och Daniel och kastade negativt ljus över skolan så diariefördes det ej.

Kommunen undersökte möjligheten att anmäla BUP för förtal efter att de i anmälan till socialen namngivit två barn som varit mest aktiva i att göra skolmiljön sexuell.

BUP i Karlstad skrev flertalet intyg där de belyste hur illa vi, i synnerhet Daniel, farit av händelserna i skolan och att de stödde vår fars hemundervisningsförslag som en mjuk övergång till skola. Flera av dessa intyg nådde aldrig barn- och utbildningsnämnden i Filipstad.

Två meriterade utredare kom var för sig (en av dem anlitad av kommunen) fram till att jag och Daniel farit mycket illa i skolan och att kommunen ej gjort sitt bästa för att lösa situationen, samt två olika lösningar med en sak gemensamt — människorna i skolledningen som varit inblandade borde bytas ut och neutrala individer borde överta ansvaret och se till att jag och Daniel fick en mjuk och pedagogisk skolåtergång.

Skolan anmälde till socialen flertalet gånger, åtminstone två gånger när en lösning varit på gång, men socialen beslutade att skolan ej var deras område utan att ansvaret låg hos föräldrar och skolledning.

2005 godkände kommunen en utbildning hos Sofia Distans som en acceptabel lösning, något skolledningen senare ljög i media om genom att förneka att de givit löften (vilka lämnats brevledes). Min far blev tillsagd att skicka in ansökningsblanketterna till skolan när det i själva verket var kommunen som skulle göra det. Processen försenades och innan de insänts lyckades min mor få interimistisk gemensam vårdnad (under pågående polisutredning mot henne rörande sexuellt utnyttjande av minderårig — dvs. mig och Daniel. Hon sade genast nej till skolförslaget då det innebar att min far skulle beläggas med 60,000 SEK i vite samt att en LVU-ansökan om familjehemsplacering skulle insändas av socialtjänsten i Filipstad – som nu helt plötsligt ansåg att skolan var deras område.

Min far fick 60,000 SEK i vite och jag och Daniel hamnade, 11 resp. 14 år gamla, på ett behandlingshem för kriminella ungdomar med främst narkotikaproblematik i åldrarna 13-21. Där gick vi heller ej i skola på ungefär 2 ½ år.

 

Min åsikt

Många som följt just skolkonflikten i tidningarna och skaffat sig sin uppfattning därifrån har trott (och tror kanske fortfarande) att jag och Daniel blev illitterata analfabeter som aldrig skulle kunna klara oss i livet. Att pappa “tog bort” vår skolgång som ett led i hans s k “isolerande” av oss.

Det var aldrig någon som fick veta att jag skrev bokmanus på 150 sidor när jag var 9-10 år, i ett av dem fanns bara två stavfel. Jag hade blivit publicerad och varit världens yngsta författare om inte socialtjänstens omhändertagande skett. Det var ingen som fick veta att pappa köpte lärodator till mig och Daniel med ett brett spektrum av läroprogram, skolböcker och annat material som han fick bekosta ur egen ficka. Det var han som lärde mig både läsa och skriva innan jag började skolan. Både Daniel och jag hade ett papper utskrivet på alla gångertabeller som satt på väggen bredvid sängen, som vi lovade pappa att repetera varje kväll innan vi somnade och som han sedan förhörde oss om.

De som menade att pappa skulle tvingat iväg oss till skolan kan inte heller ha förstått hur pass dåligt vi faktiskt mådde. Daniel hamnade i ett närmast apatiskt tillstånd där han inte ens klarade av att dricka eller äta själv när det var tal om att vi skulle tvångshämtas.

Både Daniel och jag hade tillgodosedda sociala behov. Vi hade kamrater som vi träffade med jämna mellanrum och vi hade olika intressen. Vi satt inte och gömde oss i ett hus och aldrig gjorde någonting. Om somrarna åkte vi land och rike runt på olika bilutställningar och träffade bekanta och deras barn. Jag kan aldrig minnas att jag känt någon yttre ensamhet som barn. Med “yttre” menar jag rent socialt, en inre ensamhet har jag så långt jag kan minnas plågats av, men den har föranletts av mammas hemligheter och den ständiga känslan av att behöva låtsas som att allt var bra.

Jag har gått i ordinarie skola två veckor i första klass, jag har sedan gått (halva) åttonde klass – vilken jag till stor del skolkade mig igenom på grund av min utveckling på Folåsa, därefter har jag gått ungefär halva nionde klass då jag även där skolkade mig igenom större delen av tiden innan jag hittade ett mål att jobba mot (mer om det längre fram). Ni får döma själva. Är jag en illitterat analfabet? Verkar jag obildad och oförmögen att ta hand om mig själv och uttrycka min vilja? Jag kan säga så här; jag skrev bättre som tioåring än vad jag gjorde under åren som tretton-, fjorton- och femtonåring (senare delen av socialens försorg). Då befann jag mig nämligen i en miljö där det var “tuffare” att påbörja meningar med liten bokstav och ha &-tecken överallt. Skrev man fint och hade ett utvecklat språk var man töntig och annorlunda – något jag kan meddela att man inte vill vara inne på ett statligt ungdomshem.

Jag är ingen förespråkare av hemundervisning. I många fall har den använts av dysfunktionella föräldrar som inte velat att samhället skulle få sätta sin prägel på deras barn av olika skäl. Men jag anser inte att hemundervisning/distansundervisning är fel om det finns behov hos barnet/barnen som skolan inte kan uppfylla eller att barnet/barnen behöver det för att kunna må så bra det går.

 

Företrädare för Folkpartiet skrev 2012 en debattartikel i Aftonbladet som finns att läsa här. De menar att socialtjänstlagen inte ger stöd för att omhänderta barn som inte följer skolplikten, och att den måste skärpas så att myndigheterna kan agera mot de föräldrar som håller sina barn hemma från skolan.

Om så är fallet, hur kan det då komma sig att jag och min bror omhändertogs just på de grunderna? Det fanns inga andra bevisade missförhållanden, något jag kommer påvisa i senare inlägg om just LVU-delen. Eller ja, det luktade “nystädat” och Daniel “hade ingen dörr till sitt rum”, som socialen skrev efter sitt hembesök.

 

Hur fungerar skolsystemet i Filipstad?

Det räckte med en snabb sökning på internet för att jag skulle få bekräftelse på min farhåga om att Filipstads skolor inte förbättrats, och att det inte bara är Nordmarks skola som inte fungerar som den borde.

2001 kritiserades särskolan i Filipstad av Skolverket för bl.a. misshandel av elever och att de endast följt fyra av ett tjugotal bestämmelse i skollagen. En av Skolverkets rapporter är denna:

 

1234

 

Lärare polisanmäldes och det var stor uppmärksamhet kring särskolans miljö.

001_2 särskola (8)

 

2007 kom Skolinspektionens beslut från en granskning av Nykroppa skola, Åsenskolan och Nordmarks skola. De hade följande digra lista av saker att anmärka på (observera att kritiken gäller samtliga skolor om inte en specifik skola nämns):

- Åsenskolan bedriver inte tillräckligt arbete för att förebygga och förhindra trakasserier och annan kränkande behandling.

- Beslut om elevers placering i särskild undervisningsgrupp saknar information om möjligheten att överklaga.

- Skolledningen är otydlig och biträdande rektorer fattar beslut och har funktioner som enligt bestämmelserna i skollagen vilar på rektorn.

- Eleverna får ingen undervisning i hem- och konsumentkunskap vilket innebär att de inte ges möjlighet att nå målen i ämnena i årskurs fem.

- Eleverna behöver större kännedom om kursplanernas mål i grundskolan.

- Skolorna behöver utveckla arbetssätten för att för att främja elevernas vilja till ansvar och inflytande över den egna lärsituationen.

- Det bör undersökas om det finns elever med behov av modersmålsundervisning.

- Lärarnas kunskap om kursplanernas mål bör förbättras och arbetsplanerna utvecklas.

- Rutinerna för skolornas kvalitetsarbete bör förbättras så att kunskapsutvecklingen följs upp i alla ämnen.

- Skolorna bör i sina kvalitetsredovisningar på ett tydligare sätt redovisa verksamheternas förutsättningar, arbetsprocesser och i vilken utsträckning de nationella målen förverkligats.

- Rutiner behövs så att elever och föräldrar har möjlighet att medverka i arbetet med kvalitetsredovisningen.

- Skolorna bör säkerställa elevernas tillgång till fungerande IT-utrustning.

- Skolorna drar inga slutsatser om huruvida elever i de lägre årskurserna når målen i samtliga ämnen.

- Åsenskolans miljö upplevs av flera elever som både fysiskt och psykosocialt otrygg.

- Skolornas likabehandlingsplan uppfyller inte lagens krav.

- På Åsenskolan, Nordmarks skola, Nykroppa skola samt i övriga skolor i kommunen har eleverna inte tillgång till undervisning i samtliga ämnen.

- Utbildningen i skolorna är ej till fullo förenlig med bestämmelserna i skollagen.

Skolinspektions hela rapport: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=65074  (ifall denna länk i framtiden ej skulle fungera, var vänlig kontakta mig vid intresse av läsning då jag har rapporten sparad)

Skolverket skriver om rapporten och konstaterar att eleverna i Filipstads kommun resultatmässigt ligger under rikets medelsnitt i både grundskolan och gymnasiet: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2.4390/otydlig-ledning-och-manga-elever-nar-inte-malen-i-filipstad-1.41392

 

2010 kritiserades kommunen av Barn- och Elevombudet: http://www.vf.se/nyheter/filipstad/beo-kritiserar-kommunen

Samma år anmäls en skola i Filipstads kommun till Diskrimineringsombudsmannen (DO): http://www.vf.se/nyheter/filipstad/skola-anmals-efter-sexuella-trakasserier

Dessutom kom “bister kritik” från Skolinspektionen som konstaterade att var tredje elev inte var godkänd och att kommunen inte vidtagit tillräckliga åtgärder: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/skolinspektionen-kritisk-var-tredje-elev-i-filipstad-ej-godkand

 

2011 var det dags för ny kritik från Skolinspektionen, denna gång gällande mottagandet i särskola. Ytterligare en anmärkningsvärd lista på brister:

- Filipstad dokumenterar ej motiveringarna till att barnen sätts i särskola.

- Av 17 granskade fall saknas pedagogisk utredning i 2.

- Av 15 pedagogiska utredningar bedöms samtliga ej vara av tillräcklig kvalitet.

- Psykologisk utredning saknas i ett ärende. Två psykologiska utredningar bedöms vara av ej tillräcklig kvalitet. Några psykologiska utredningar är gjorda upp till 5 år innan beslut om mottagande till särskola fattas.

- I åtta ärenden saknas medicinska utredningar.

- Sociala utredningar saknas i samtliga ärenden.

- Underlagen som ska ligga till grund för beslut om mottagande till särskola har stora kvalitetsbrister.

 

Rapport och beslut i helhet: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=179772

 

2013-05-30 skriver någon som kallar sig Andreas i DN:s chatt om mobbning:

 

Andreas: Hej min bästa vän har blivit mobbad alla sina år på en skola i filipstad. Lärarna har inte hjälpt henne och det blev bara värre när hon började gymnasiet då hon hamnade på särskola och blev felplacerad. Hon var tvungen att gå i 4 år där och ingen hjälpte henne alls. och nu var hon sedan tvingad till studielån för att fortsätta studera, när hon igenkligen ska få Skadestånd! Snälla hon måste få hjälp att stämma filipstad kommun.
BEO: Hej, BEO kan pröva om det finns rätt till skadestånd på grund av kränkande behandling. När det gäller felplacering i särskolan har BEO inget mandat att driva skadeståndsprocess. Där måste man själv stämma.


Länk: http://www.dn.se/chattar/chattarkiv/chatta-om-mobbning/


Endast 67, 3 % av lärarna på Nordmarks skola har lärarbehörighet:

Nordmarks skolas kompetens

http://pejl.svt.se/skola/varmland/filipstad/1782004_nordmarks-skola/

 

Då ska man dessutom ha i åtanke att detta är information som jag till största delen (allt förutom särskolekritiken från 2001) funnit på nätet. Hur mycket kan då finnas i olika myndigheters arkiv? Hur många anmälningar har gjorts men lämnats utan någon större åtgärd för att inte tillräckliga bevis funnits?

Jag anser att skolväsendet i Filipstad inte lärde sig någonting av konflikten gällande Nordmarks skola, och det är oerhört tragiskt. Det har kanske förbättrats en aning efter all kritik efterföljande år, men jag är ändå övertygad om att det finns stora problem kvar. Mentaliteten hos de styrande är inte av typen som främjar utveckling och innehåller sund självkritik. Det är hela tiden en anda av “om ingen ser eller hör det här så finns det inte”. Kollegor och vänner ska skydda varandra och ingen vill stå för vad som gått fel.

Övriga inlägg om skolan:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5


 

Posted in Bakgrund, Skolan | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 4

Min mamma och pappa skrev 2002-16-03 en anmälan (formulerad av advokaten) till Länsstyrelsens tillsynsenhet rörande socialtjänsten i Filipstads agerande. Större delen av anmälan berör den första utredningen, gällande min mammas och mormors misshandel, så jag finner ingen anledning att publicera den förrän i kommande inlägg om vad som ledde fram till LVU-ingripandet 2006. Men det finns även en del som berör socialens utredning 2002, så jag skriver med det i detta inlägg.

De skriver att de inställde sig på socialkontoret i november 2001, och ansåg att handläggarna betedde sig agiterat. De upplevde att handläggarna försökte hitta något som tydde på att någon situation i hemmet skulle orsaka min och Daniels skolfrånvaro. De efterfrågade enhetschefen, som sedan kom in i samtalsrummet. Pappa tog fram BUP: s intyg gällande våra problem utifrån skolan, men enhetschefen vägrade läsa det så pappa fick läsa högt. Det ska sedan ha följt en tystnad, varefter min mormors brev togs fram av handläggarna (se inlägg: “mormors brev och misshandel”). Mamma och pappa ansåg att handläggarna tagit fasta på allt som stod i brevet och utgått ifrån det i sin utredning, något jag är benägen att hålla med om, särskilt med tanke på allt “skitsnack” som min mamma bror Christer startat i nejden. Mamma ska ha “brutit ihop” och frågat enhetschefen om hon behövde ta livet av sig för att få vara ifred från sin mor, varpå enhetschefen svar var att hon skulle vända sig till socialtjänsten i Jönköping, vilket var min mormors bostadsort. Han ska även ha uppgett att eftersom min mormor vid tidpunkten var 72 år så var hon inget att bry sig om.

De bad även tillsynsenheten på Länsstyrelsen att gå in och ordna så att ärendet skulle fråntas socialförvaltningen i Filipstad och överlämnas till neutrala handläggare på annan ort.

 

I början av april 2002 kom ytterligare ett beslut från Skolverket. Detta efter att fler anmälningar inkommit gällande skolan och att min pappa i mars ringt till dem och angett att han inte ansåg att skolledningens åtgärder för att förbättra miljön i skolan var tillräckliga. Skolverket avslutade det hela utan åtgärd, säkerligen med grunden från det tidigare beslutet.


Skolverkets andra beslut 1Skolverkets andra beslut 2Skolverkets andra beslut 3


I slutet av april skickade hemlärare Gunnel ett brev till socialtjänsten där hon rapporterade att jag och Daniel börjat må bättre efter att beslut tagits om hemundervisning för resten av terminen.

Gunnels brev till soc


Med anledning av mina föräldrars anmälan till Länsstyrelsen skickade tillsynsenheten följande frågor till socialtjänsten.

Tillsynsenhetens frågor till soc

Socialens yttrande:

Socialens yttrande tillsyn 1Socialens yttrande tillsyn 2


Det är intressant att socialen utifrån Barn- och utbildningsnämndens anmälan inte ansåg att det framkom något som påvisade att jag och Daniel for illa.

Socialen avslutade sin utredning utan åtgärd, och konstaterade att skolgången borde ordnas men att de inte kunde göra något åt det.

Utredningen om mig:

Socialutredning 2002 1Socialutredning 2002 2Socialutredning 2002 3Socialutredning 2002 4Socialutredning 2002 5Socialutredning 2002 6


Utredningen om Daniel:

Socialutredning 2002 d1Socialutredning 2002 d2Socialutredning 2002 d3Socialutredning 2002 d4Socialutredning 2002 d5Socialutredning 2002 d6Socialutredning 2002 d7

Jag frågar mig varför inte socialen kunde agerat och sett till att skolan tog tag i problemen som BUP anmälde? Framförallt bör de väl öppnat en utredning om de utpekade barnen som uppenbarligen ej hade ett sunt beteende. Något som även bör uppmärksammas är hur kort (utifrån ursprungligt innehåll) det skrivs om BUP: s anmälan, men i vilken utsträckning de citerar både skolledningens och den anonyma anmälan. Det är tydligt vad de prioriterade. Det står i utredningen: “Syftet med utredningen är att utreda Melindas livssituation utifrån ett helhetsperspektiv.” Hur kan ett totalt frånsägande av ansvar om skolproblematiken vara att utreda utifrån ett helhetsperspektiv?


Men det är en sak som jag reagerar särskilt mycket på i Daniels utredning. Det gäller utdraget från BUP: s anmälan precis i början. BUP:s anmälan som helhet finns här. Men i utredningen så är plötsligt texten ändrad genom att alla namn på de utpekade barnen är borttagna. Det och socialtjänstens svar till Gunnel att de inte kunde agera för att “inga namn fanns skrivna i BUP-anmälan” gör mig övertygad om att socialen ansåg att det var ett mycket besvärligt ärende som de inte ville ta i. Varför? Höll de skolledningen om ryggen? Var någon på socialtjänsten bekant med de aktuella barnens mamma, som i dag sitter som ersättare i socialnämnden? Eller för all del, barnens farmor som vid tidpunkten satt i kommunfullmäktige?

 

Under sommaren 2002 fortsatte brevväxling mellan advokat och rektor. I detta brev planeras en elevvårdskonferens rörande vår situation. Pappa och mamma ansåg att vår psykolog från BUP, mammas psykolog (för att förklara bakgrunden till bl.a. mammas brors roll i skolkonflikten/attityden i Nordmark som nått skolledningen), en representant för Skolverket, en “specialist på på skol- och socialproblem” som de anlitat, samt Sandström från socialtjänsten (som gjort utredningarna) skulle inbjudas – utöver skolledningen, advokat och dem själva.

Advokat Olsson trycker på att anledningen till konferensen måste vara att man gemensamt söker en lösning på den inflammerade situationen, med målet att jag och Daniel på sikt skulle återgå till ordinarie skolgång.

Dessutom framkommer det att rektor Ulvforsen muntligen flertalet gånger försökt inhämta information om oss från BUP i Karlstad – utan att diskutera det med advokat eller vårdnadshavare först – en information som naturligtvis var sekretessbelagd… något en man i den befattningen bör ha vetskap om?

Olsson brev ang. EVK

Skolledningen gick inte med på att bjuda in andra än föräldrar, BUP och advokat.

Ulvforsen nekar till fler deltagare

Detta hade varit ett gyllene tillfälle för alla parter att sätta sig ned och diskutera hela situationen. Pappa/mamma hade kunnat prata direkt med en representant för Skolverket, få förklara allvaret i det som hänt, BUP hade kunnat berätta hur illa jag och Daniel for av det vi upplevt och skolans ointresse att lösa problemen där. Socialtjänsten hade kunnat få namnen “som inte skrivits med”, som det hette. Advokat och den anlitade specialisten hade kunnat vara objektiva ögon.

 

Någonstans i samma tid skrev pappa ett brev till Barnombudsmannen, som då var Lena Nyberg. Hon reagerade kraftigt på uppgifterna, och besvarade min pappa med förskräckelse. Hon skrev till och med att det kunde finnas anledning att göra brottsanmälningar.

BO svar till TN

Hennes brev till Skolverkets generaldirektör visar om möjligt ännu mer hur allvarlig situationen var.

BO brev till Skolverket

Jag minns min far som lättad vid den här tidpunkten. Han trodde nog att allt snart skulle vara över när Barnombudsmannen engagerade sig på det här sättet.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , | Leave a comment

Mormors brev och hennes misshandel

[Denna post hör samman med http://www.filipstadsfallet.com/?p=346 gällande skolkonflikten, då min mormors brev sändes till bl.a. Skolverket.]


Detta brev gör mig otroligt illa till mods, och jag tror att det beror på att jag verkligen återupplever min mormors – och mors – falskhet när jag läser igenom det. Deras inlindade språk och ord som alltid är till syfte att utpeka dem själva som blida offer. “Han blev säkert rädd, han har aldrig sett mig arg tidigare.” ger mig rysningar i kroppen. Ett sådant vidrigt raseri som den kvinnan kunde uppbåda för att nästa sekund tala med sammetslen röst överskuggar till och med min mammas snabba humöromställningar. Att misshandla mig och min bror så mycket som hon gjorde, att utnyttja sina egna barn och misshandla dem än värre, och sedan ha mage att sitta och skriva ett sådant rentav äckligt brev, får mig att inse vikten av att jag skriver på denna hemsida. Det påminner mig också om hur Marianne lyckades hemlighålla vad hon och hennes man utsatte sina barn för under åren, särskilt som de flyttade runt anmärkningsvärt mycket. Det finns så fruktansvärt kallhamrade och störda individer i samhället.

Mariannes brev (1)Mariannes brev (2)Mariannes brev (3)

 

Något man som läsare genast noterar i detta brev är hur onödigt detaljerat det är. “Min man drog för det mesta rullstolen.” Jag är svag och bräcklig. “Jag hjälpte den handikappade från rullstol till rullator.” Jag är omtänksam och hjälpsam. “Jag hade tydligen dåligt samvete.” Jag har visst några goda sidor, men jag vill såklart inte annonsera dem helt öppet, utan lägger till ett “tydligen” så att ni förstår att jag själv förvånas över detta, i min självkritiska och ödmjuka självbild.

Den händelsen som hon beskriver i brevet är en av många, och den gick definitivt inte till så som hon beskriver det. Något som dock är skrämmande för mig, och som visar hur normaliserat våld är i hennes värld, är att hon faktiskt erkänner att hon dragit Daniel i håret och “daskat” till honom så att han satte sig på golvet och grät. Men att det inte är misshandel.  Jag ska berätta om händelsen längre ner i detta inlägg.

Det stycke som trots allt kan vara det mest talande och anmärkningsvärda i detta brev är dock: “Vi var tre vuxna, ingen av oss kan förstå vad som menas med misshandel och våldsamma händelser, att jag i en tidning kan läsa sådant. Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen och besviken och bedrövad jag känner mig. Hur kan man förstöra sina barns skolgång?”

Helt plötsligt handlar detta brev om min pappa. Mitt i ett stycke som handlar om hur hon misshandlat, men enligt sig själv ändå inte misshandlat, så förflyttas fokus till att min pappa förstör sina barns skolgång. Och direkt efter det så börjat alltsammans handla om vilken hemsk människa han är och hur illa han ska ha betett sig mot min mamma. Christers och mormors hets och smutskastning flyter plötsligt samman till en.

Vad gäller de tiotusen som skickades från mormor till mamma var min fars uppfattning att det var pengar som skickades till Christer och min mor för att de skulle hålla sig tysta och väl med henne. Med facit i hand så stödjer jag hans uppfattning om det. Mamma sökte hjälp på psyket hösten 1998, för första gången sedan åttiotalet. För att bearbeta minnen av incest och misshandel från bl.a. sin egen mor. Pappa hade ringt ett argt samtal till mormor och konfronterat henne, där hon erkände att hon misshandlat hans barn. Bara någon månad senare så skickas plötsligt dessa pengar över. Ett sammanträffande? Nej, är min slutsats. Faktum är att beteendet är något jag känner igen från mormor, och även mamma. Ilska, skrik, slag. Hos mig rädsla, gråt och smärta. Sedan? Godis. Mormor hade alltid det tillvägagångssättet. Hon kunde slå för ingenting, men efteråt skulle allt vara bra och hon lockade med just godis eller något annat som barn håller kärt. Såja, nu glömmer vi det här.

Att mamma skulle ha blivit utelåst ur huset är rent nonsens, men det är en återkommande del i min mammas historier – hon blev utkastad både här och där. Jag tror att hon vid något tillfälle säger att hon blivit utkastad sju gånger under ett och samma år, och med åren så blir berättelserna om hur hon lyckats “komma in” igen alltmer förnedrande, alltmer kvinnofientliga. Men jag återkommer till den delen så småningom.

Daniels och mitt minne av denna så kallade “utelåsning” skiljer sig markant mot min mormors och Christers historia. Pappa var upprörd över pengarna, kallade dem för “blodspengar” och tyckte att mamma borde skicka tillbaka dem. Han ansåg att mamma svek oss och även honom om hon tog emot dem, då han stod upp för henne mot Marianne (mormor), och att pengarna symboliserade ett försök till att släta över Mariannes handlingar.

Mamma tyckte tvärtom, det blev bråk och skrik. Mamma tog med sig mig och Daniel och åkte självmant till Christer, precis som alla andra gånger hon gjort likadant. Ett sätt för henne att visa makt genom att förvägra pappa att vara med sina barn. (Hennes erkännande i socialtjänstens journal om att hon tagit oss och försvunnit finns publicerat i http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ).

Avslutningen på Mariannes brev lyder: “Men en sak vet jag, nämligen att barnens Pappa sedan många år velat smutskasta Mammans släkt och vänner och tydligen även skolpersonal. Jag hoppas för barnens bästa, att detta brev kan bringa klarhet i den konflikt, som orsakat barnens skolfrånvaro.”

Helt plötsligt “vet” Marianne att anklagelserna mot lärarna på Nordmarks skola, som synnerligen inte enbart kom ifrån vår familj, är smutskastning.  Och det är bara “Pappa” som gör det, att mamma står med som anmälare och är minst lika delaktig finns inte med. Och hon har dessutom talat om vad det är som orsakat min och Daniels skolfrånvaro. För mig ger det henne en rent narcissistisk framtoning, då hon med det menar att anklagelserna mot henne på något vis är allt som skolproblemet handlade om. Allt cirkulerar kring henne. Det “krig” som startats mot min pappa är oerhört tydligt. Plötsligt har han smutskastat alla som funnits runt min mamma sedan “många år tillbaka”.

Vad som egentligen skedde

Jag börjar med den specifika händelsen som mormor skriver om i sitt brev. Vi befann oss i vår gammelmormors lägenhet i Västerås med mormor Marianne, hennes man Jan, och gammelmormor. Alltsammans började med att Daniel ville ringa till pappa och säga att han ville åka hem. Mormor nekade honom att ringa, och hon sade ingenting om att det var dyrt eller att vi kunde ringa senare, utan det var bara kort och gott att han inte fick ringa hem. Daniel trotsade henne och tog telefonen ändå, vilket gjorde henne fullkomligt rasande. Hon tog ett ordentligt tag i Daniels hår, ryckte till så att han åkte ner på golvet, där hon avslutade med att slå till honom på rumpan. Daniel skrek och började gråta. Så fort hon släppte håret kröp han ihop och satte sig på golvet vid skorna. Jag, fyra år gammal, skrek “jävla Volvo-kärring!” till henne (jag tror att hon ägde en Volvo så jag måste ha associerat det på något sätt). Jag minns inte vilket, men jag eller Daniel säger att vi vill åka hem, och hon började då håna oss. “Ska ni åka taxi då eller? Eller limousine kanske? Vilken färg?” Varefter hon räknade upp tre färger. Under hela tiden satt Jan och gammelmormor i vardagsrummet utan att bry sig ett dugg om vad som hände.

Värt att minnas är att i min mammas psykjournal så står det att det verkar som att de sexuella övergreppen gått i arv mellan kvinnorna i släkten, dvs. även från gammelmormor till min mormor.

När mamma kom för att hämta hem oss berättade Daniel direkt för henne vad som hänt, men hon reagerade inte. När vi kom hem berättade han för pappa och fick den efterlängtade reaktionen. Pappa blev mycket arg, och ringde till mormor. Han frågade om det stämde att hon slagit hans barn, och hon erkände det utan omsvep och ansåg sig ha rätt att göra så. Det slutade med att pappa högljutt bad henne dra åt helvete.

Mamma skriver i sin redogörelse till psyk (publicerad här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ) att det var en lättnad för henne att höra någon stå upp emot hennes mor, något hon själv aldrig klarat av att göra. Hon vägrade länge polisanmäla mormor, något som bekräftas av följande citat från hennes psykjournal:

2000-01-28: “En annan sak samtalen kretsade om här var om man skulle polisanmäla mormodern eller inte, något som sambon ville men inte pat.”

Detta orsakade naturligtvis ytterligare slitningar mellan min mamma och pappa. Min far kunde inte förstå hur hon kunde svika sina barn på det sättet. Min mamma insåg nog till sist att ett nekande av polisanmälan avslöjade hennes riktiga person för både myndigheterna och pappa, och att hon hade mer att riskera på ett sådant avslöjande [av hennes egna gärningar] än om hennes mor skulle komma med beskyllningar mot henne vid en polisutredning, och polisanmälde. Om hennes mamma (min mormor, förtydligande) berättade om hur hon (mamma) behandlade mig och Daniel, så kunde hon (mamma) ju berätta allt om sin egen uppväxt? Kanske var det även så att hon vid polisanmälan kände att hon för första gången i sitt liv stod upp mot sin mor, och det i sig var nog en – åtminstone till en början – berusande känsla.

Att hennes genuina syfte inte var att få mormor fälld för misshandeln ter sig dock tydligt när hon i anmälan ljuger genom att säga att inga vittnen finns, trots att hon (som hon skriftligt erkänt) flera gånger varit närvarande vid mormors misshandel, och särskilt vid tillfället i sommarstugan där hon satt med benen i kors (bokstavligt talat) och såg på.

Förhör CS 1Förhör CS 2

Förhör med Jan, mormors man:

Förhör Jan 1Förhör Jan 2

Notera hur min pappa hamnar i strålkastaren. Plötsligt är han kontrollerande och umgås inte med sin egen släkt, och därför inte tillåter min mamma att göra det. Vad gäller min farbrors butik så slogs den igen så småningom, troligtvis på grund av att den inte gick runt då dess matvarupriser var höga, som de flesta småbutiker på landet. Mamma var aldrig förtjust i varken min farbror eller dennes fru, då de var inblandade i en vårdnadstvist rörande min äldre halvbror. Mamma vittnade då till min fars fördel. Jag skulle gissa att största anledningen till min mors ovilja gentemot farbrodern med fru var att frun var en väninna till min fars ex-sambo, en kvinna som min mor skydde som pesten fram till 2005 då hon försökte bilda någon sorts allians med henne. (Mer om det senare.)

Jag har aldrig hört min pappa säga ett ont ord om min halvsyster Cathrine, däremot blev jag och Daniel otroligt besvikna på henne när misshandeln från mormor uppdagades. Hon tog tydligt mormors parti, och ignorerade oss så pass efter detta att hon inte ens besvarade oss när vi träffade på henne i Filipstad och hälsade på henne. Hon blängde på oss och gick vidare. Minns då att jag och Daniel var barn, men ändå bestraffades vi av henne på det viset för att vi berättat om mormors misshandel. Inte ens när detta skedde hörde vi något negativt om Cathrine från pappa, utan det var jag och Daniel som stod för ledsnad, oförståelse och nog även ilska gentemot henne.

Det mest uppseendeväckande i ovan förhör med Jan är dock:

 “När Jan tänker på det som hände i hallen mellan Marianne och Daniel så säger han att han har sett Carina behandla Daniel med hårdare medel.”

Kanske var detta en subtil varning till min mor. Varför utvecklas inte hans påstående? Ansåg inte polisen att det var ett märkligt uttalande? Frågan lämnas obesvarad.

Förhör med min mormor Marianne:

 Förhör Marianne 1Förhör Marianne 2

Hennes historia är i stort densamma som i hennes brev, så jag känner inte att jag behöver bemöta något ytterligare, annat än att jag kan meddela att min morbror Christer kom hem till min pappas gård fram till det att mamma tog avstånd från honom. Christers förföljelse och mordhot finns beskrivet här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=138

Jag och Daniel förhördes. Jag har tyvärr inte fått ta del av min brors förhör ännu, men jag förväntar mig att han mottager det från Polismyndigheten inom en någorlunda snar framtid och jag kommer då att uppdatera inlägget.

Förhör med mig, 4 år:

Förhör Melinda 1Förhör Melinda 2Förhör Melinda 3Förhör Melinda 4Förhör Melinda 5Förhör Melinda 6Förhör Melinda 7

Det är vissa saker som slår mig när jag läser igenom det.

  • Vid beskrivningen av misshandeln där jag höll i ett glas så säger jag “(…) och då såg dom det. Hon slog mig.” Dom. Varför reagerar inte polisen på det? “Dom” är mamma och mormor. Hade den förhörande polisen lagt märke till detta och frågat vidare så kanske mammas lögn om att inga vittnen fanns spruckit redan där.
  • När jag pratar om misshandeln av Daniel så säger jag: “Hon slog till honom bara (…)” Bara. Detta tyder på att våld var åtminstone delvis normaliserat för mig. Är det normalt att en fyraåring uttrycker sig på det sättet om slag? Dessutom fortsätter jag med att säga: “Jag tyckte inte synd om henne, jag tyckte synd om Daniel.” Varför fanns det ens i min tankevärld att jag skulle ha tyckt synd om mormor? Angriparen.
  • Mormor slog både mig och Daniel flertal gånger. Varför jag inte berättade om det är svårt att avgöra i dag, eftersom jag knappt minns förhöret annat än rummet vi satt i, men om man bedömer resterande uttalanden jag gör om allt från osammanhängande tidsbegrepp till impulsiva utrop om polis och Sveriges drottning så kan man kanske konstatera att man som fyraåring inte har särskilt stor koll. Kanske hade mamma sagt något innan som fick mig att endast prata om de isolerade händelser som hon anmält, av rädsla för att om vi berättade om fler gånger så skulle hennes skuld framkomma?
  • Något jag dock med säkerhet kan säga är att anledningen till mitt “nej” på frågan om jag slagits av en annan vuxen garanterat var på grund av min mammas hot. Man fick inte berätta för någon om vad hon gjorde. Varken det på nätterna eller i skymundan när ingen såg. Med mamma sittande utanför så lär chansen varit ännu mindre att jag eller Daniel skulle yppa något om hennes misshandel eller övergrepp.
  • Jag är väldigt noggrann med att påpeka att inte mamma var närvarande i gammelmormors lägenhet när Daniel misshandlades, utan att hon kom senare. Varför? Hade mamma sagt till mig att jag absolut inte fick öppna munnen om att hon varit med någonstans?

 

Mamma valde ofta att slå på höger sida av låret/rumpan när den delen av kroppen var hennes mål. Detta måste hon ha lärt sig från sin mor, eftersom Marianne slog på exakt samma punkt. Under uppväxten hade jag stora problem med mitt högra ben. Som bebis slutade det plötsligt att fungera när jag nyss lärt mig krypa. Detta efter att jag kom hem från att ha varit hos mormor i Jönköping under en tid. En dåvarande dagisfröken på Nordmarks skola, Paula, reagerade på detta och hade ett upprört samtal med mamma om varför jag inte tagits till sjukhus, inte förrän då åkte hon in med mig.

Det är inte jag som sekretessmarkerat övre delen av första sidan.

BVC 1BVC 2BVC röntgen 1

Efter detta följde många år av smärta och obehag från just höger ben. Jag kunde stå och borsta tänderna om morgnarna och helt plötsligt ramla på grund av att benet vek sig. Jag lekte med kamrater och ramlade mitt i ett språng, till alla barns förtjusning utom min. När mormors misshandel kom fram blev det en naturlig förklaring till mina besvär, och en läkare pratade om ärrbildning vid någon nerv i låret, eller att det skett en större blödning som lämnat ärrvävnad – en skada som man hoppades på skulle växa bort med tiden, eftersom operationer bara skulle medverka till grövre ärrbildning. Men man kom aldrig längre än så.

I det första av kommande dokument kan man, gällande sjukhusbesöket som dagis på sätt och vis framtvingade, läsa: “Uppföljning planerades via barnmottagn i Filipstad, men blev aldrig av.”

Min mamma har arbetat på BVC i Filipstad, vilket enligt mig är anledningen till att uppföljningen ej blev av. För att skydda sig själv så ville hon inte att någon skulle börja rota i orsaken till dysfunktionen och mina smärtor.

Journalanteckningar:

Journal 1Journal 2Journal 6Journal 3Journal 4Journal 5Journal 7Journal 8Journal 9Journal 10Journal 11

Journal 12

När en läkare som – enligt vad jag kan utläsa av journalen – inte själv hade undersökt mig och kanske ej överhuvudtaget träffat mig blev tillfrågad i ärendet, (femte dokumentet) och det framkom att vi hade kontakt med BUP och att mamma dessutom var psykiskt instabil så spårade allt tillfälligt ur. På något sätt drogs även min fars ryggskada in som något negativt. Skolkonflikten som börjat ta allt större form och var omskriven i tidningarna spädde på bilden av en problemfamilj som ej var något att lyssna på eftersom min skada inte var synlig. Att jag inte skulle haft ont vid besök på barnhabiliteringen är felaktigt, vilket man kan läsa i övriga journalen.

De sidor i journalen som ej finns med i detta inlägg berör en lunginflammation som jag eventuellt kommer berätta om i senare skede, då det finns vissa anmärkningsvärda omständigheter runt den.

Intygen till skolan som nämns i journalanteckningarna:

Benintyg 1Benintyg 2

 

I ett brev skrivet av den, för mitt ärende, mest ansvariga på barnhabiliteringen informerar hon om att mormor Marianne ringt och skickat brev. Hon vidarebefordrar dessutom brevet till BUP.

J.Jensens brev om mormors brev

Enligt barnläkare Jensen påstådde mormor att hon fått Jensens namn vid ett besök till familjen. Det lämnar – för mig – två alternativ:

  • Mamma har berättat för mormor vem ansvarig läkare är – kanske i ett svagt ögonblick där lojaliteten mot släkten och dess hemligheter blev för överväldigande, eller i ett medvetet försök att få sjukvården att ej ta min skada och misshandeln jag utsatts för på allvar, för att skydda sig själv och dölja sin egen roll.
  • Eftersom Jensens intyg rörande mina besvär skickades till Nordmarks skola, där mammas bror Christer och hans fru Bettina arbetade, så fick hon namnet från dem.

Jensens journalanteckning om min mormors samtal beskriver något oacceptabelt – nämligen att Jensen lämnar information om att hon behandlat mig och dessutom för vad. Antingen var Jensen inte särskilt påläst – eller brydd – vad gäller sjukvårdssekretess, eller så lyckades mormor manipulera henne så pass att hon gjorde ett så allvarligt snedsteg.

Jensen bryter sekretess

 

Efter mormors brev var det oerhört svårt att bli tagen på allvar igen. Det är det som skett hela vägen. Ett telefonsamtal görs eller ett brev postas, mottagaren läser, är omedelbart övertygad och bryr sig inte/har inte tiden att undersöka om uppgifterna stämmer eller ej. Om och om igen. Det krävs inte särskilt mycket för att hålla en lavin i rörelse när den väl är i rörelse.

Det finns egentligen mycket jag skulle kunna skriva om mormor och hennes misshandel av oss, hur mamma uppmanade mormor att ta Daniel (och mig) i “upptuktelse”, men de mer specifika misshandelstillfällena kommer att beskrivas i diverse papper länge fram, så det känns onödigt att göra detta inlägg längre än det är.

Något som dock känns viktigt att nämna i samband med min benskada är att Daniel som spädbarn, enligt hans barnavårdsjournal, hade ryckningar i höger sida och stelhet i höger ben. Efter att sjukvården upptäckt det försvann symptomen. Det är upp till var och en att avgöra om det anses vara en tillfällighet, men för mig som upplevt min mor och mormors förkärlek till att slå på höger sida, framförallt lår/skinka, är övertygad om att Daniel var en hårsmån från att skadas permanent, men att sjukvårdens upptäckt räddade honom från det. Och kanske, eftersom jag inte hade några skakningar, trodde de att det var problemfritt att återgå till samma vana när det kom till mig..?

Daniel, skador hö sida

 

Posted in Bakgrund, Före 2005 | Tagged , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 1

Jag gör en avstickare från berättelsen om min mamma och hur hon lyckades skapa det som sedan kom, och berättar vad det egentligen var som hände med skolan. Varför jag endast gick två veckor i första klass i Nordmarks skola.

Min pappa har fått ta mycket skit för detta, han har beskyllts för att göra alltsammans till en prestigefråga, isolera sina barn, beröva oss vår framtid o.s.v. Under hela denna tid bör man ha i åtanke att min mamma var precis lika deltagande i kritiken av skolan som han var och att hon i slutändan var den som stoppade en lösning när den äntligen arbetats fram efter fyra år (kommer visa det i senare skede). Trots detta är det bara min pappa som kritiseras. Det är bara han som förstörde vår skolgång, enligt alla som anser sig veta hur saker gått till. Det är bara en parentes, men ändå en intressant sådan. Visserligen var min pappa ensam vårdnadshavare, men det var det få som visste runtom Filipstad, och oavsett det så är det min mammas underskrift och namn som är med överallt. Anses inte hennes åsikt vara lika mycket värd i beslutsfattande och kritik bara för att det berör ett ämne som kunde användas för att tycka illa om min far?

Man skulle kunna säga att för Daniels del började de största problem i Nordmarks skola när han berättade om misshandel för lärarna. Lärarna frågade mamma om det stämde, hon sade nej och han blev stämplad som ett lögnaktigt barn. Dessutom arbetade min mammas bror, Christer, och hans sambo/fru Bettina på skolan, och när han påbörjade det beteende som jag beskrev i mitt förra inlägg, “Bakgrund: ‘Hjärntvättens’ födelse”, blev allt mycket värre för Daniel i skolan och sedermera för min pappa när han försökte reda ut alltsammans.

Men problemen i Nordmarks skola var mycket mer djupgående än så, och det ämnar jag visa genom det här inlägget. När pappa med stöd av mamma började kritisera skolan så kom fler berättelser fram från f.d. elever och föräldrar till elever. Alla vittnade om samma sak – mobbning och misshandel i skolan, både från lärare och mellan elever. En sexualiserad miljö där det skett rena övergrepp. En ovilja och feghet från lärarnas sida att ta tag i detta. Barn som tvångsmatats av lärare tills de spydde. Och framförallt – Nordmarksbornas totala utfrysning av de familjer som vågade yttra sig negativt om skolan. Många av de drabbade flyttade, resten fann sig i att det såg ut som det gjorde och tänkte väl “bäst att inte bråka, efter femte klass byter de ju skola ändå”. Men vad de inte tänkte på är de problem som uppkom för barnen när de gått i en så rentav traumatisk miljö i så unga och förhållandevis många år. På skolan i Filipstad som tog emot eleverna från och med sjätte klass reagerade man på hur dåliga resultat de fick och hur många som uppfyllde kriterierna för dyslexi etc. Men det tystades ner och blev aldrig mer än en undran.

Efter att Daniel berättat i skolan om misshandeln och han blev allt värre behandlad, samtidigt som hemsituationen eskalerade mer och mer, blev han alltmer inbunden i sig själv. Han mobbades av flera andra pojkar. Han fick plötsligt stora svårigheter med matematik, varför han fick extra undervisning av en lärare vid namn Bengt Sjöberg.

I januari 2000 fick Daniel en ny lärare vid namn Anita, då hans tidigare lärare Katrin (som var en snäll lärare) blev mammaledig. Anita ansåg att hans extraundervisning inte var nödvändig eftersom hon hade samma utbildning. De framsteg han gjort med Bengt försvann snabbt när hon tog över alltsammans. När han inte förstod så blev han kallad en “dum, vrång unge”. Hon skrek på honom när han inte förstod och hade en fruktansvärd attityd. Hade han inte gjort färdigt sina uppgifter innan lektionens slut så fick en lärare vid namn Eva utbrott där hon skrek och kastade saker, vid ett tillfälle var det måttband, pennor och skolböcker. Alla i Daniels klass visste vid dessa tillfällen att en instängning i ett separat, litet rum stundade för en olycklig elev. Daniel blev en av de utsatta eftersom han inte blev klar i tid när han inte förstod. I det här lilla rummet var han tvungen att stanna tills han blev färdig med allt, och förvägrades att åka med skolbussen hem – som han kunde se genom fönstret.

Vid ett tillfälle i gymnastiksalen blev han misshandlad av Anita inför hela klassen. Barnen skulle göra “dramagester”, en och en, medan resten tittade på, och när Daniel nekade att göra detta så drog hon tag i hans arm och knuffade ner honom på golvet.

Daniels mående blev sämre och sämre, det sjönk tillsammans med hans självkänsla – som redan var låg på grund av att han haft en mor som brutit ned honom på alla tänkbara sätt sedan han började minnas. Och dessförinnan. Pappa hittade honom gråtande på rummet tillsammans med en teckning av Daniel själv och ett tankemoln ovanför huvudet med mattetal och frågetecken. Han hade ont i magen och blev alltmer inbunden.

Pappa och mamma arrangerade ett möte med skolchefen i Filipstad, Ulf Almqvist, och läraren Anita. Mötet ägde rum i Nordmarks skola, och Anita erkände misshandeln av Daniel i gymnastiksalen. Hon erkände dessutom att hon diskuterat den misshandel Daniel berättat om med Christers sambo Bettina, vars svar hade varit att inget hade hänt. (Där är troligtvis förklaringen till att även hennes beteende gick att spåra till Christers förföljelse och min mammas och Bettinas lögn om att ingen misshandel skett). Trots detta var Ulf Almqivists enda och upprepade svar: “Jag har fullt förtroende för Anita.” Han påstod sig även ha godkänt konversationen mellan Anita och Bettina.

Jag måste här inflika en av, enligt mig, anledningarna till Ulf Almqvists flata agerande och ovilja. Nämligen denna anteckning, skriven av min mor, som jag tidigare publicerat:

 Elisabeth

Den Elisabeth på Barnavårdscentralen som hon skriver om, var rektor Jan Ulvforsens fru. Han hade vid tidpunkten för mötet med Ulf Almqvist inte tillträtt som rektor över Nordmarks skola ännu, men jobbade inom skolväsendet i Filipstad och hade till hundra procents sannolikhet nåtts av min morbror Christers lögner och smutskastning av min pappa. När min pappa då blev aktuell i skolkonflikten diskuterades detta säkert med Almqvist, särskilt som han godkände läraren Anitas konversation med Bettina, vars man vid tillfället till och med var misstänkt för mordhot mot pappa. Det går inte till så om ingen förutfattad negativ uppfattning ligger till grund för tankar och agerande.

Efter mötet med Anita och Ulf Almqvist bestämde pappa (ett beslut som mamma ställde sig bakom) att Daniel skulle vara hemma från skolan den resterande terminen. Pappa hjälpte honom med matematiken från sängen där han låg mestadels av tiden på grund av en allvarlig ryggskada. Daniel låg på hans arm medan de läste ur böcker och löste matematiktal i Daniels egen takt. Daniel hade börjat stressa och fick panik så snart han skulle utföra någon form av skoluppgift, förståeligt med tanke på den stress han utsattes för i skolan där alla uppgifter skulle lösas omedelbart och utan hjälp. Från maj 2000 och framåt fick han undervisning i hemmet av Bengt igen, en undervisning som beskrivs här:

Bengt Sjöberg, 2000-06-07

Till skolstarten höstterminen 2000 skrev fyllde pappa i ett barnkort och skickade till skolan för att det förhoppningsvis skulle göra så att lärarna hanterade Daniel på ett bättre sätt, och för att kunna ha koll på att Daniel inte blev att må ännu sämre.

Barnkort

Men inget blev bättre. Daniels svårigheter i skolan blev allt värre, och hans matematikkunskaper nådde katastrofala nivåer. Ingenting hände. Möten ägde rum med nytillträdde rektor Jan Ulvforsen där han informerades om det våld och den sexuella miljö som pågick på skolan, men efter ett enda besök på skolan så meddelade han att inga problem fanns. Detta trots att namn på vittnen lämnats, såsom skolbusschaufför och föräldrar till drabbade barn.

 

Min skolgång med början hösten 2001

Jag räknade dagar, kryssade i kalendern. Jag kunde verkligen inte vänta. Men till slut var den där, den första skoldagen! Förskolan hade jag inte kunnat gå i eftersom min mammas brors sambo Bettina jobbade där, men både jag och Daniel kunde läsa och skriva när vi började första klass. Pappa hade lärt oss. Pappa tog en bild på mig när jag stod på gårdsplanen och precis skulle gå ut till vägen för att bli upphämtad av skolbussen. Just skolbussen var det ett himla liv om. Plötsligt menade läraren Eva att jag och Daniel inte hade rätt till skolskjuts, och påstod att nya regler tillkommit under året trots att samma regler hade gällt sedan 1995. Utfrysningen hade börjat, är min åsikt.

Väl i skolan frågade jag min lärare varje dag om det inte var några läxor, och blev besviken när inga fanns. Men glädjen inför skolan och dess arbete blev kortvarig.

Lärarnas beteende mot Daniel började även gälla mig, men inte i närheten av hans omfattning. Den värsta var Bettina. Både jag och Daniel blev utfrågade i skolan om var mamma fanns. Christer var hotfull mot Daniel under sina utfrågningar. Jag fick ingen bestämd plats i skolbussen när alla andra barn placerades ut. När jag frågade var jag skulle sitta fick jag ett fräsande och hyttande med armen, ackompanjerat av “sätt dig därbak någonstans!” till svar. En av de pojkar som mobbat min bror ställde sig bakom mig på rasten och juckade mot min rumpa. Han gick i tredje klass.

Jag började kissa på mig om nätterna, hade ont i magen. Jag grät och ville inte till skolan. Beteendet mot Daniel fortskred, och blev allt värre. Han fick inte cykla hem efter skolans slut, och han utpekades av lärare som syndabock i kollektiva bestraffningar.

Efter två veckor gav pappa efter och lät oss vara hemma. Det var uppslitande för honom att se sina två barn må sämre än de gjort redan innan. Jag tror att han blev väldigt frustrerad över att det aldrig kunde vara lugnt, dels var det mamma och så nu skolan. Vi hade kontakt med BUP sedan tidigare med anledning av mammas och mormors misshandel, men nu förflyttades fokus till skolproblemet, vilket visserligen är förståeligt, men när jag i dag tänker tillbaka så var det förödande. Hade vi behandlats längre tid för familjevåldet hade vi kanske till sist vågat berätta om resten av mammas övergrepp och misshandel, men i stället hamnade det i skymundan och skolan blev det ständiga samtalsämnet.

Jag och Daniel ritade teckningar både hemma och under BUP-mötena. Dessa är ett urplock:

5asfdgdffgsdfseder

 

I september 2001 skickade pappa och mamma in en anmälan till Skolverket, utformad av pappas dåvarande advokat Lennart Olsson. Jag uppmanar alla att läsa den, då den beskriver skolhändelserna på ett kronologiskt och tydligt sätt, med många viktiga detaljer. Anledningen till att min mors adress uppges vara samma som min fars var, utifrån vad jag tror, för att inte fokus skulle läggas på problemen inom familjen, att de separerat osv. Det står redan i anmälan att mamma lades in på sjukhus, och att vi misshandlats av vår mormor. Att “sjukhus” innebar psykiatri torde inte varit svårt för Skolverket att räkna ut, särskilt inte med informationen om misshandeln. Att de anmälande föräldrarna då dessutom var separerade kunde gett dem intrycket av en problemfamilj och därför inte tagit allvarligt på uppgifterna och kanske utgått ifrån att alla problem låg hemma.

123456

                                                  

Fler drabbade anmälde och trädde fram i tidningarna:

001002003

 

004005006007008

 

009010011

 

012013014

 

015016017

 

018019020021022023

 

024

025026

 

027028029

 

Jag avslutar detta inlägg med ovanstående anmälningar, då jag tycker att de säger mer om hur situationen såg ut — och antagligen fortfarande ser ut — i Nordmarks skola än någon sammanfattning jag skulle kunna skriva om det. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa dem alla trots mängden sidor. De beskriver misshandel från lärare, Nordmarksbornas tillvägagångssätt som tycks gå i arv, sexuella trakasserier och hur lärare dolt alltsammans. Något man dock bör veta efter att ha läst dem, är att barnen som nämns i nästan varje anmälan vilka beskrivs ha antastat andra barn på könsorganen, spridit porrbilder, frågat andra om de vill “knulla”, tittar på porrfilm hemma, den pojke som juckade mot mig etc. etc. har en mamma som är politiskt aktiv inom Filipstads kommun och sitter i socialnämnden.

Det är den kvinnan, Christel (även kallad “Kickan”), som beskrivs i detta utdrag från en av ovan anmälningar: “Vid ett tillfälle följde [anmälarens barn, min anm.] med en av flickorna hem. Hon berättade senare att flera av klassens pojkar hade varit där och tittat på porrfilm i vardagsrummet. Den flickan som [anmälarens barn, min anm.] följt med hem tyckte att dom också skulle titta. Det brukade hon göra. Sa hon. Detta hände medan barnens mamma satt i köket och rökte.”

Av respekt för Christels barn så väljer jag att endast benämna henne vid förnamn, men att nedan socialnämndsprotokoll är riktigt går naturligtvis att verifiera vid utredning.

christel socialnämnden

Denna kvinna är en väninna till min mor sedan ungdomen, och har varit mycket aktiv som mammas stöd och medhjälpare i att försöka tvinga samman mig och min bror med vår mor samt att fortsatt hålla oss inlåsta. Hon har bl.a. medverkat på möten hos socialförvaltningen i Filipstad rörande mig där hon benämns som “Carinas väninna”. Att hon dessutom är deras kollega nämns ingenstans. Jag kommer att ägna henne och andra inblandade människor som haft stor betydelse i att det som skett ägt rum separata inlägg längre fram.

Fortsättningen om vad som skedde med skolan följer allteftersom jag går igenom dokumentationen.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , , , | 6 Comments