Tag Archives: nordmarksflickan

Nytt år, nya tider

Hösten har varit extremt påfrestande på många sätt, men jag har på något förunderligt vis klarat skolan ändå. Trots det, så inser jag att det inte kommer hålla termin till, varför jag bestämt mig för att göra en avbrott i studierna och under nästa år fokusera på mig själv och juridiska processer. Jag har en jobbig tid framför mig, men vissa saker måste man igenom för att kunna andas igen.

Tanken med den här hemsidan var från början att lägga ut ganska mycket fakta, för att kunna visa för alla som trott sig veta att de i själva verket låtit sig dras in i ett nät av osanning, men jag har i dag en annan tanke. Jag kommer, efter mående och förmåga, utforma ett strukturerat och mycket omfattande arbete som förhoppningsvis blir det som gör att detta “fall” förpassas till historien en gång för alla. Det kommer dock inte att läggas upp här, utan presenteras på annat håll. Jag kommer fortfarande att uppdatera hemsidan då och då, kanske lägga ut lite liknande inlägg, men det blir nog framförallt lite korta uppdateringar hur vägen till en önskad upprättelse ter sig och mer personligt präglade inlägg.

Om nu någon som läser den här bloggen skulle ha missat att jag intervjuades i NWT (Nya Wermlands-Tidningen) av Arne Skorup för några månader sedan, så lägger jag upp artiklarna nedan.

Sida 1 (förstasidan)

Sida 4

Sida 5

Sida 6

Sida 7

Socialen yttrar sig

Jag uttalar mig ytterligare

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 4 Comments

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

NWT

I dag åkte jag till Karlstad för att träffa Arne Skorup och gå igenom Nya Wermlands-Tidningens arkiv i syftet att försöka få fram alla artiklar som skrivits där genom åren.

NWT är en av de tidningar som skrivit oerhört vinklade artiklar som inte speglat verkligheten på ett objektivt sätt, och därigenom åsamkat mig och min bror mycket skada. Min pappa också, naturligtvis (i synnerhet), eftersom det var han som praktiskt taget konstant var “boven” i dramat. En kvinnlig journalist på NWT bestämde sig tidigt för att ta mammas parti och skrev därefter. Hon utmålade honom som en riktig gris medan vår mamma endast var en orolig förälder. Hennes artiklar gjorde mig som yngre gråtfärdig. De borde göra mig lika gråtfärdig i dag, men med åren så kommer avtrubbningen. Man läser eller hör, och det gör ont, men man tänker inte på sin egen reaktion längre. Man orkar inte känna den. Man blir van vid att de utomstående anser sig veta vad som skett bakom stängda dörrar och vad som är sant och inte i någon annans, d.v.s. mitt, liv. Framförallt att de blundar för det som inte passar dem. Mänskligheten i en ask, kanske. Lika förödande ändå.

Journalister har en oerhörd makt i samhället — folk i allmänhet läser tidningen, ser på nyheterna, lyssnar på radion och tar genast all information de mottar som sanning. Den vinkling journalisten ger, den uppfattningen får läsaren. Jag undrar hur många journalister det är som verkligen tänker igenom konsekvenserna och innebörden av deras ord och slagkraftiga rubriker.

1403432_10202193972796730_5631608710807641961_o

 

När jag kom hem fick det bli “terapi” genom en långpromenad ner till sjön. Det är svårt att slappna av med ett förflutet som hela tiden känns oavslutat, vars konsekvenser jag får hantera varje dag i ett försök att skapa en framtid värd att stanna i livet för, och då är stunder utan måsten värdefulla.

 

DSCF0087 2
Ibland är det inte lätt att hålla ögonen öppna på bild

 

DSCF0080

dfsf

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Livet?

Ångest. Så svår att definiera men ändå nog en av de mest påtagliga känslor som finns.

Har suttit bland pappershögarna och letat efter tidslinjer, hur den och den blev inblandad och när det och det hände. Och så fastnar man där på vägen. Journalanteckningar från Folåsa, behandlingsuppdrag från socialen, rapporter om mitt beteende – fyllda av så mycket lögner och snedvridna bedömningar att jag har svårt att läsa vidare på grund av den växande klumpen i bröstkorgen. Man förflyttas i tiden, slås sönder genom att precis allt man kände då plötsligt blir nutid. Maktlösheten och förtvivlan över att ingen lyssnade, beskyddade. Jag läser texter skrivna av en så hatisk och korttänkt ung individ som jag inte överhuvudtaget längre känner igen, och jag skäms över att de fick mig dit. Jag skräms av att jag som tolvåring såg som enda utväg att hota knivdöda min mor för att personalen på ett statligt behandlingshem inte skulle våga föra mig samman med henne. Och hennes vidriga fingrar.

Men de insåg väl när jag rymde från hemmet för att komma undan henne att jag inte skulle göra det, för plötsligt var hon en av dem, stående på tågstationen i Vikingstad och ropade efter mig. “Din mamma var med och letade och hon var orolig.”

Armarna fulla av skärsår, tommare blick för varje månad, ökande antal piercingar, mer och mer självdestruktiv på så många sätt att det är svårt att lista, känslomässig robot. Melinda mår bättre nu. Hon har kommit in i ungdomsgruppen, hon pratar inte om sin pappa längre. Det har nåtts stora framsteg när det gäller mamma, Melinda visar längre ingen reaktion när man nämner henne. Förut blev hon upprörd men nu visar hon inga känslor vid samtal om mamma.

Socialen frågar mamma. Tror du Melinda blev våldtagen i Malmö? “Nej, det tror jag inte.” Ja, men då så.

Jag behöver bli färdig med tidsberättelsen här på hemsidan innan juni för att kunna fokusera på studier. Kommer det gå? Tveksamt. Hur det överhuvudtaget ska gå till är svårt att veta, med tanke på att jag inte ens har allt material som jag borde.

Jag begärde förra året ut mina papper från socialtjänsten i Filipstad. Får tillbaka tjocka buntar av papper där nästintill allt av värde har sekretessmarkerats. Till och med mina egna skrivelser som jag insände till domstolar och annat har borttagits stycken. Domar från förvaltningsrätten har sekretessmarkerats. Ordet “barnen” har suddats ut ur journalen. För jag vet inte att jag har en bror?

Jag överklagade. Kammarrätten återkommer med ca elva domar, i princip likadant formulerade; socialtjänsten har visserligen inte tillkännagivit av vilken anledning de velat sekretessmarkera, men det kan finnas anledning ändå. Hur ska jag kunna visa helheten när jag förbjuds veta tiotusen bitar? Visserligen säger det en hel del att en mamma med eget boende får en extra lägenhet betald i Linköping och 40,000 att köpa möbler för av en socialförvaltning i Sverige, och dessutom får bensin och hyrbil betald för att åka tjugofem mil till ett behandlingshem och tvinga sig på sitt barn. Att hon till och med fick låna en av socialförvaltningens bilar för att göra just det sistnämnda. Det borde säga vem som helst att något, något är inte rätt. Men problemet är att även om jag kan bevisa just det jag precis skrev, så finns det tio gånger värre saker som jag inte kan bevisa – för där texten borde finnas är ett vitt tomrum och ett X ritat i bläck.

IMAG0065

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , | 2 Comments