Tag Archives: Nordmarksbarnen

Livssammanställning

Jag tänkte att jag skulle publicera den skriftliga delen av det jag skickade in till Justitiekanslern ifall det finns någon intresserad som inte redan begärt ut den från myndigheten. Eftersom den här sajten mestadels tjänar till att ge vi barns historia av det som hänt och att motsäga en massa feluppfattningar och lögner så känns det även som att den kan vara av betydelse att finnas här, då jag valde att fokusera på att sammanställa allt till myndigheter i stället för här.

Bilagorna är tyvärr alldeles för många för att publicera, men skulle någon vara intresserad av något särskilt så kan man skicka mejl till mig.

Jag korrekturläste arbetet snabbt innan jag skickade in det, men därefter har jag inte orkat ta mig igenom det som jag egentligen borde, så jag får väl be om ursäkt i förväg för eventuella otydligheter.

Länk till sammanställning

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Det där med kommunikation och öppenhet

Någonting som kännetecknat min mamma under numera många år är ett smusslande och uppsökande av människor i det tysta. Hon har besökt folk i deras hem, på deras kontor, pratat med deras släktingar o.s.v. Alla som på något sätt har stöttat eller trott på mig, Daniel eller pappa – eller kanske bara intresserat sig för vad som hänt och gjort det känt på olika vis. Hon har suttit vid köksbord över kaffekoppar och sagt allt mellan himmel och jord, saker som hon hävdat vara sanning, och varit ett offer fram tills några av alla dessa människor visat sig ha en ifrågasättande livssyn (som vi alla borde ha, i alla lägen, enligt mig) av olika grader och ställt relativt milda frågor som ”okej, men hur kan du tycka att dina barn borde vara inlåsta på Folåsa så unga?”, för då har dessa människor inte varit intressanta längre. Ordet ”manipulativ” har varit vanligt förekommande.

De gånger det har passat att vara öppen, så har det varit i vinklade artiklar, skrivna av journalister med en förutbestämd uppfattning som överhuvudtaget inte brytt sig om att kontakta ”andra sidan” av historien. Värmlands Folkblad kan jag nämna som en tidning som utmärkt sig extra tydligt inom den kategorin. Under tiden jag var borta skrevs det också en hel del på en skvallerblogg vid namn Filipstad i Folkmun som drevs av en Anna-Carin Windh, en person – som jag förstått det – har journalism (en högst subjektiv uppfattning om dess innebörd dessutom) som en typ av hobby. Där publicerades det bl.a. ett öppet brev skrivet av mamma, där hennes version och världsbild tydligt presenterades. Verklighetsfrånvända påståenden som var svåra att ens förstå publicerades. Detta var dock inte det mest anmärkningsvärda, utan det var de stängda kommentarsfälten. Mamma hade talat och då räckte det visst så.

Samma sak sker i dag. Mamma kontaktar människor som öppet engagerat sig eller intresserat sig för vad jag har berättat, eller vad de läst om fallet. Hon gör det i det tysta, och jag kan aldrig veta förutom då andra talar om det för mig eller de direkt berörda hör av sig till mig för att fråga eller säga det de vill. Här hamnar då ansvaret hos den hon kontaktar – antingen tar man det hon säger för sanning och utgår ifrån att den sista versionen av något man hört är den sanna, eller så hör man av sig till mig och ifrågasätter det man undrar över.

Hela konceptet med den här sidan bygger på öppenhet. Jag är väldigt trött på ogrundade spekulationer, människor som tror sig veta utan vetskap och sådana som tisslar och tasslar i bakgrunden. Förr kanske människor hade ursäkten att jag var borta, att det inte fanns något tydligt sätt att kontakta någon berörd och ställa sina frågor, men den finns inte längre. Jag har hemsida, jag har Facebook, jag har e-post helt tillgängligt så att vem som helst kan kontakta mig om de vill. Nu kanske det finns en del som tänker att ”jag har ett liv att ta hand om också, jag har inte tid att prata med dig om ditt liv och kolla upp allt”, vilket för mig är helt naturligt. Men – har någon tiden att föra kontakt med min mamma och lyssna till hennes utsagor men inte tiden eller intresset att därefter göra detsamma med mig, så borde man hålla sig utanför alltsammans. Vara neutral, hålla sig till att man inte vet. Neutralitet vore naturligt både till min version och den ”andra sidan” tills alla delar har bevisats eller åtminstone otvivelaktigt hänger ihop.

Så, återigen – hela syftet med den här sidan är att besvara frågor och berätta vår historia på ett så öppet och ärligt sätt som möjligt. Ge mig gärna den chansen.


Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 4 Comments

Nytt år, nya tider

Hösten har varit extremt påfrestande på många sätt, men jag har på något förunderligt vis klarat skolan ändå. Trots det, så inser jag att det inte kommer hålla termin till, varför jag bestämt mig för att göra en avbrott i studierna och under nästa år fokusera på mig själv och juridiska processer. Jag har en jobbig tid framför mig, men vissa saker måste man igenom för att kunna andas igen.

Tanken med den här hemsidan var från början att lägga ut ganska mycket fakta, för att kunna visa för alla som trott sig veta att de i själva verket låtit sig dras in i ett nät av osanning, men jag har i dag en annan tanke. Jag kommer, efter mående och förmåga, utforma ett strukturerat och mycket omfattande arbete som förhoppningsvis blir det som gör att detta “fall” förpassas till historien en gång för alla. Det kommer dock inte att läggas upp här, utan presenteras på annat håll. Jag kommer fortfarande att uppdatera hemsidan då och då, kanske lägga ut lite liknande inlägg, men det blir nog framförallt lite korta uppdateringar hur vägen till en önskad upprättelse ter sig och mer personligt präglade inlägg.

Om nu någon som läser den här bloggen skulle ha missat att jag intervjuades i NWT (Nya Wermlands-Tidningen) av Arne Skorup för några månader sedan, så lägger jag upp artiklarna nedan.

Sida 1 (förstasidan)

Sida 4

Sida 5

Sida 6

Sida 7

Socialen yttrar sig

Jag uttalar mig ytterligare

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 4 Comments

Juli 2014

Nu har mer än halva sommaren gått, och jag är klar med två (snart tre) av sommarterminens fem kurser. Det har varit stressigt och påfrestande eftersom det inneburit i princip tre prov och uppsatser per vecka som ska skickas in och pluggas till. Jag satsar dessutom på högsta betyg i den mån jag hinner, så det har varit extra mycket arbete. Midsommar blev ett andningshål, men det fick jag sota för senare i och med att studierna blev försenade. Sena nätter, sömnbrist, mer stress än vanligt, men det har lönat sig i två A:n som slutbetyg i de färdiga kurserna. Den tredje ska jag nu i veckan ha en slutgiltig muntlig examination i och hoppas på någorlunda högt betyg även i den.

Det är skönt att ha mycket att göra. Hjärnan tvingas lägga resurserna på annat än ångestbildande tankekedjor, men samtidigt så är det från och till svårt att orka med när måendet i grunden är en total katastrof. Den monotona tillvaron jag lever i just nu förbättrar det inte heller, men i det långa loppet så kommer saker och ting bli bättre av att jag pressar mig själv en gång till. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget ens gå upp om morgonen om man inte inbillar sig själv att livet har någon form av mening. Ett värde har det alltid, framförallt genom de små stunderna man upplever att man tycker om att vara just där, just då och att man inte analyserar alltför mycket. Men en mening?

Jag längtar till dagen jag skaffat mig körkort. Packa in hundarna i bilen och bara ge sig av på spontana långväga utflykter när man känner att den där kritiska punkten närmar sig då man inte längre klarar av den återkommande verklighetens mönster. Kanske ge sig ut och vandra i vildmarken, bland fjäll, och bara stänga ute resten av världen för ett tag. Med tanke på hur dyrt det är med kursmaterial så lär inte den dagen komma på ett tag, men så småningom. Och även en så pass, enligt många, “liten” sak att sträva efter fyller dagarna med lite produktivare agerande.

Dagen jag har möjlighet att resa dit jag vill i världen är en ständigt återkommande motivation, även om den ofta känns mycket avlägsen. När jag var yngre, och speciellt under tiden jag satt på Folåsa, tänkte jag alltid att om jag aldrig fick komma hem igen, och om allt jag någonsin brytt mig om var borta den dagen jag fick komma ut eller blev “fri” igen, så skulle jag sätta mig på ett plan till ett land långt ifrån Sverige och aldrig komma tillbaka. Inte ha kontakt med någon härifrån annat än väldigt specifika, bara försvinna ifrån precis allting. Hade det inte varit så att jag begränsats av att stå på bar backe — utan eget hem, pengar, allt, när jag kunde komma tillbaka till samhället igen förra året efter tre års flykt och liv som gömd så hade det nog blivit verklighet.

Man letar alltid efter nya livsdestinationer och delmål att sträva mot, och det klassiska uttrycket “lev i nuet, livet är det som sker under tiden du skyndar framåt” passar inte oss alla. Känslan av att kombinationen av det förflutna och det där nuet inte ger dig det du behöver för att leva går inte alltid att skaka av sig, och då finns det bara en sak kvar att fokusera på; framtiden. Vissa förblir sökande hela livet, medan andra vid någon tidpunkt känner sig tillfredsställda med den vardag och små ljuspunkter de skapat.

Lite bilder från senaste tiden.

2014-06-23 23.45.53

 

2014-07-15 17.03.59

2014-07-15 19.49.51

2014-06-26 20.36.39
Från ett seminarium om teknikens framfart och betydelse med föreläsare Hannes Sjöblad. Mycket intressant föreläsning som får en att inse att olika former av transhumanism samt att singulariteteten inte är så långsökt som det kan tänkas.

DSCF0217

DSCF0328

Posted in Vardag | Tagged , , , , , | 10 Comments

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 6 (sista delen)

 

Någon av mina föräldrar hörde under våren 2003 talas om en förening från Ekshärad som varit med och hjälpt till i mobbningsfall, varför Föreningen Mot Mobbning blev inblandad och fick fullmakt från dem att “arbeta för att stävja mobbning/trakasserier vid Nordmarks skola”. Ordf. Anna Larsdotter Arvidsson skrev till enhetschefen på socialförvaltningen och undrade varför de inte agerat efter att ha fått de två anmälningarna från BUP om situationen vid Nordmarks skola.

 Larsdotter 1Larsdotter 2Larsdotter 3

 

Enhetschefen svarade det som man tidigare kunnat se i handlingarna – de avsvor sig allt ansvar för skolan och menade att det inte var deras område.

I september 2003 läste min pappa i en av tidningarna att han skulle vitesföreläggas igen. Han hade inte blivit informerad om detta, därmed var han omedveten om vad kommunen grundade det på denna gång. Advokat Lennart Olsson kämpade vid denna tid mot sjukdom, varför en annan advokat, Lars Dominique, hoppade in och tillskrev nämnden att de borde avvakta beslut innan min pappa fått yttra sig över skolledningens skäl.

LD -- TN läst i tidningen om vite

 

Efter att kommunen skickat ut olika protokoll skrev Lars Dominique till dem igen, där han åberopade att skolchef Ulf Almqvist skulle tas bort från ärendet på grund av jäv. Listar kortfattat vissa av anledningarna:

  • Almqvist hade uttalat sig i media flertalet gånger om ärendet trots att det var belagt med sekretess. Han hade sannolikt även utlämnat handlingar till pressen som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade specifikt uttalat sig i radio om ärendet och där lämnat ut sekretessbelagda uppgifter.

 

  • Almqvist hade på ett ensidigt sätt presenterat ärendet för Barn- och utbildningsnämnden, undanhållit nämndledamöterna handlingar, underlåtit att informera nämnden om intyg från BUP som visade hur illa vi farit i skolan, samt information som hemundervisningsläraren Gunnel Gustavsson lämnat vilken ej talade till skolans fördel.

 

  • Almqvist hade skyddat en lärare som framför honom och mina föräldrar erkänt misshandel av Daniel.

 

  • Almqvist hade spridit min mormors brev (se inlägg om det här ) som han fått kopia på från Skolverket till socialförvaltningen.

 

  • Almqvist hade anordnat och medverkat i en presskonferens om ärendet som pappa inte fick reda på förrän efteråt, och därmed inte givits någon möjlighet att försvara sig eller föra sin talan. Almqvist hade dessutom återigen lämnat uppgifter på denna konferens som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade underlåtit att diarieföra både Gunnel Gustavssons brev, innehållande negativ information om skolan, samt BUP: s intyg daterat 2001-11-08.

 

  • Almqvist hade brutit mot förvaltningslagen genom att Almqvist lämnat underlag till BUN för vitesföreläggande mot min pappa utan att den sistnämnde fått reda på vare sig inlämnandet eller vad det innehöll.

Dokumentet i sin helhet:

Dominique om Almqvist jäv 1Dominique om Almqvist jäv 2Dominique om Almqvist jäv 3Dominique om Almqvist jäv 4

 

Hösten 2003 skrev dessutom psykolog Lars Bagge (känd mobbningsexpert) ett utlåtande/intyg efter att han tagit del av handlingar om ärendet och pratat med oss samt våra föräldrar. Han gavs uppdrag från kommunen att utreda och komma fram med ett skolförslag, något han gjorde några år senare (kommer till det). Lars Bagges åsikt var redan 2003, som kan läsas i intyget, att jag och Daniel borde få ges chansen att återuppbygga förtroendet för vuxna och överkomma skolrädslan genom att nya människor skulle sköta vår återgång till undervisning.

(Ej mina markeringar.)

 

Lars Bagges intyg 1Lars Bagges intyg 2

 

Jävsinvändningen mot Ulf Almqvist avslogs, vilket för mig knappast är förvånande. Ulf Almqvist hade starka åsikter i ärendet och hade från börjat valt att blunda för och fullkomligt förneka misshandeln, mobbningen och de sexuella trakasserier som försiggick på Nordmarks skola och var enligt min mening fast besluten att “vinna” striden och få tyst på hela saken. I en liten kommun som Filipstad vill knappast resterande tjänstemän och politiker ställa sig emot en av deras kollegor och kafferastsfränder för några “bråkstakars” (läs: anmälares) skull. Dessutom var det ju extra viktigt efter kontroversen med Barnombudsmannen att inte “skämma ut” Filipstads kommun.

Jag saknar material från 2004 i skolfrågan, annat än beslut om att min far skulle delges vitesföreläggande och diverse polisrapporter vittnar om besök från polisen där de skulle delge detta. Det var ju deras uppgift som de fått från kommunen, så det finns väl inte så mycket att säga om det, annat än att det för mig och Daniel var ytterligare en stressfaktor som försämrade vårt mående.

2005, dock. Det blev året då skolkonflikten plötsligt var ett verktyg för mamma att skydda sig själv från att människor skulle tro på mig och Daniel, att hon misshandlat oss på många sätt, sexuellt inkluderat. Hur ärendet hamnade hos socialen igen och hur det kom sig att hennes övergrepp kom i ljuset ska jag förklara längre fram, detta är – som jag tidigare skrivit – inlägg som endast berör skolbiten, eftersom jag ser den som en separat del i hela historien.

I mars 2005 skrev psykologen och mobbningsforskaren Lars Bagge ett förslag på hur man skulle lösa hela problemet – nämligen via Sofia Distansskola.

Lars Bagges förslag 2005 (1)Lars Bagges förslag 2005 (2)

Det ansågs uppfylla alla krav och var en skonsam väg för mig och Daniel tillbaka till studierna. I efterhand har min mamma och Filipstads kommun menat att jag inte kunde börja på denna skola på grund av att jag var för ung, men i och med nedanstående utlåtande så var det möjligt. Man hade dessutom enkelt kunnat utföra tester som kunde vittnat om huruvida min kunskapsnivå skulle klarat årskurs 6.

Strömberg-Linds utlåtande

 

Men i vilket fall, kommunen godkände förslaget i augusti och ansåg det uppfylla skoltvångskriterierna om vi skrevs in i skolan.

Godkännande fr kommunen (1)Godkännande fr kommunen (2)

 

Det var dock kommunen som skulle insända blanketterna, vilket inte skedde. I slutet av sommaren/början av hösten uppmanades pappa av den s.k. “externa utredaren” på socialtjänsten (Rose-Marie Sundström) att insända blanketterna till Sofia Distans, vilket han gjorde 2005-10-07.

Men under tiden som Sofia Distans processade blanketterna så ansåg kommunen det rätt att skicka in ytterligare anmälningar till socialtjänsten. De påstod att min far “fortsatt” förvägrade oss skolgång, när det i själva verket var blanketter insända till distansskolan – som kommunen alltså godkänt. Jag tycker det på ett tydligt sätt visar att rektor Jan Ulvforsen och skolchef Ulf Almqvist hade en personlig agenda i konflikten. De ville statuera exempel –- alla barn ska gå i skolan och Filipstads skolor är BRA.

 

Skolans anmälan 2005 (1)Skolans anmälan 2005 (2)

 

Utredaren Sundström på socialen talade med advokat Ulf Ljunqvist och han skickade sedan följande brev, där han hade vetskap om att det är Filipstads kommun som ska skicka in ansökningarna. På vems uppdrag han skriver är oklart, men min gissning är att socialen hade honom som något sorts ombud redan vid denna tidpunkt. Han blev sedan anlitad som deras advokat mot min pappa i LVU-förhandlingarna o.s.v.

 

Ljungqvist skriver att kommunen måste ansöka

 

Kommunen verkade helt och hållet ställa sig utanför hela processen och samtalet. De anmälde i stället återigen till socialtjänsten (!).

 Skolans anmälan 2005 andra

Och igen. . . nu äntligen med benämnande av Sofia Distans.

Tredje skolanmälan

 

I brevet från kommunens advokat Annika Gustafsson, vilket bilades i sistnämnda anmälan, gavs ytterligare ett godkännande till Sofia Distans. Det sågs som ett fullkomligt accepterat alternativ, och kommunen ville sammankalla ett möte för att diskutera hur samarbetet mellan vårdnadshavare och kommunen skulle utformas.

Andra godkännandet av Sofia Distans (1)Andra godkännandet av Sofia Distans (2)

 

En lösning var alltså äntligen där.

 

Eller?

 

Inget möte skedde förrän 1 december 2005.

24 november 2005 lyckades min mamma, med stor hjälp från socialen (återkommer till det) samt lögner, tillskansa sig insyn i alla utredningar samt bestämmanderätt genom interimistisk gemensam vårdnad – mitt under pågående polisutredning om sexuella övergrepp mot barn.

Alltså fanns hon med på mötet den första december 2005. Där satte hon stopp för alltsammans. Något anmärkningsvärt i detta är att hon visste om att om skolfrågan ej löstes så skulle socialtjänsten ansöka om familjehemsplacering, samt min pappa skulle ådömas 60.000 SEK i vite. Naturligtvis sade hon nej, trots att hon så sent som i slutet av våren 2005 uttalat att hon stödde pappa i skolkonflikten.

Skolmöte december 2005 (1)Skolmöte december 2005 (2)Skolmöte december 2005 (3)

Trots att pappa inte längre var ensam vårdnadshavare var det endast från honom kommunen krävde vite. Varför? Kravet för att skolan skulle lösas var ett gemensamt förslag, inget gemensamt förslag inkom, men ändå var det enbart min far som straffades? Det var dessutom mamma som stoppade inskrivningen på Sofia Distans, som redan överenskommits.

Annika Gustafssons brev till pappa i slutet av december 2005

 

Pappa dömdes att betala 60.000 SEK i vite. En LVU-ansökan insändes gällande mig och Daniel. Skolledningen fortsatte att ljuga. Jag tycker nedanstående artikel på sätt och vis sammanfattar slutet av skolkonflikten ganska väl. Ulf Almqvist lämnar en tydlig lögn – att de aldrig lovat något om distansundervisningen – och allt ser plötsligt helt annorlunda ut än vad det gjorde bara några månader tidigare, innan mamma fick den interimistiska gemensamma vårdnaden.

(Jag hade 2006 klippt ut artikeln och klistrat in den i min dagbok, varför den är lite sönderklippt här och där. Hånfull kommentar rörande bilden på socialchef Kristina Steijner ditskriven av mig 2005 har jag klippt bort, därav det vita strecket mellan rubrik och text.)

Artikel - almqvist ljuger

 

Sammanfattning

Kort om det jag skrivit i de olika delarna:

År 2001 togs jag och min bror Daniel ur skolan i Nordmark. Anledningen var att Daniel berättade om misshandel och mobbning i skolan, både från lärares och elevers sida, som även jag drabbades av vid skolstart. Flera familjer anmälde till Skolverket. Det berättades från deras sida om grova sexuella trakasserier, kollektiv bestraffning, misshandel samt tvångsmatning.

I byn bildades två sidor, en som försvarade skolan och en som ansåg att skolmiljön var skadlig.

Skolverket åkte på förbestämda besök på skolan och hittade vissa saker som behövde förbättras, de gav en av skolans inblandade kritik, men i övrigt vidtogs inga direkt åtgärder.

Skolans representanter valde att gå med taggarna utåt, vitesbelade min far och ljög i tidningarna om fallet ett flertal gånger. Beslut togs om hemundervisning men när den första hemundervisningsläraren slutade kom ingen ny förrän tre månader senare. När den andra hemundervisningsläraren skickade brev till rektorn som var till fördel för mig och Daniel och kastade negativt ljus över skolan så diariefördes det ej.

Kommunen undersökte möjligheten att anmäla BUP för förtal efter att de i anmälan till socialen namngivit två barn som varit mest aktiva i att göra skolmiljön sexuell.

BUP i Karlstad skrev flertalet intyg där de belyste hur illa vi, i synnerhet Daniel, farit av händelserna i skolan och att de stödde vår fars hemundervisningsförslag som en mjuk övergång till skola. Flera av dessa intyg nådde aldrig barn- och utbildningsnämnden i Filipstad.

Två meriterade utredare kom var för sig (en av dem anlitad av kommunen) fram till att jag och Daniel farit mycket illa i skolan och att kommunen ej gjort sitt bästa för att lösa situationen, samt två olika lösningar med en sak gemensamt — människorna i skolledningen som varit inblandade borde bytas ut och neutrala individer borde överta ansvaret och se till att jag och Daniel fick en mjuk och pedagogisk skolåtergång.

Skolan anmälde till socialen flertalet gånger, åtminstone två gånger när en lösning varit på gång, men socialen beslutade att skolan ej var deras område utan att ansvaret låg hos föräldrar och skolledning.

2005 godkände kommunen en utbildning hos Sofia Distans som en acceptabel lösning, något skolledningen senare ljög i media om genom att förneka att de givit löften (vilka lämnats brevledes). Min far blev tillsagd att skicka in ansökningsblanketterna till skolan när det i själva verket var kommunen som skulle göra det. Processen försenades och innan de insänts lyckades min mor få interimistisk gemensam vårdnad (under pågående polisutredning mot henne rörande sexuellt utnyttjande av minderårig — dvs. mig och Daniel. Hon sade genast nej till skolförslaget då det innebar att min far skulle beläggas med 60,000 SEK i vite samt att en LVU-ansökan om familjehemsplacering skulle insändas av socialtjänsten i Filipstad – som nu helt plötsligt ansåg att skolan var deras område.

Min far fick 60,000 SEK i vite och jag och Daniel hamnade, 11 resp. 14 år gamla, på ett behandlingshem för kriminella ungdomar med främst narkotikaproblematik i åldrarna 13-21. Där gick vi heller ej i skola på ungefär 2 ½ år.

 

Min åsikt

Många som följt just skolkonflikten i tidningarna och skaffat sig sin uppfattning därifrån har trott (och tror kanske fortfarande) att jag och Daniel blev illitterata analfabeter som aldrig skulle kunna klara oss i livet. Att pappa “tog bort” vår skolgång som ett led i hans s k “isolerande” av oss.

Det var aldrig någon som fick veta att jag skrev bokmanus på 150 sidor när jag var 9-10 år, i ett av dem fanns bara två stavfel. Jag hade blivit publicerad och varit världens yngsta författare om inte socialtjänstens omhändertagande skett. Det var ingen som fick veta att pappa köpte lärodator till mig och Daniel med ett brett spektrum av läroprogram, skolböcker och annat material som han fick bekosta ur egen ficka. Det var han som lärde mig både läsa och skriva innan jag började skolan. Både Daniel och jag hade ett papper utskrivet på alla gångertabeller som satt på väggen bredvid sängen, som vi lovade pappa att repetera varje kväll innan vi somnade och som han sedan förhörde oss om.

De som menade att pappa skulle tvingat iväg oss till skolan kan inte heller ha förstått hur pass dåligt vi faktiskt mådde. Daniel hamnade i ett närmast apatiskt tillstånd där han inte ens klarade av att dricka eller äta själv när det var tal om att vi skulle tvångshämtas.

Både Daniel och jag hade tillgodosedda sociala behov. Vi hade kamrater som vi träffade med jämna mellanrum och vi hade olika intressen. Vi satt inte och gömde oss i ett hus och aldrig gjorde någonting. Om somrarna åkte vi land och rike runt på olika bilutställningar och träffade bekanta och deras barn. Jag kan aldrig minnas att jag känt någon yttre ensamhet som barn. Med “yttre” menar jag rent socialt, en inre ensamhet har jag så långt jag kan minnas plågats av, men den har föranletts av mammas hemligheter och den ständiga känslan av att behöva låtsas som att allt var bra.

Jag har gått i ordinarie skola två veckor i första klass, jag har sedan gått (halva) åttonde klass – vilken jag till stor del skolkade mig igenom på grund av min utveckling på Folåsa, därefter har jag gått ungefär halva nionde klass då jag även där skolkade mig igenom större delen av tiden innan jag hittade ett mål att jobba mot (mer om det längre fram). Ni får döma själva. Är jag en illitterat analfabet? Verkar jag obildad och oförmögen att ta hand om mig själv och uttrycka min vilja? Jag kan säga så här; jag skrev bättre som tioåring än vad jag gjorde under åren som tretton-, fjorton- och femtonåring (senare delen av socialens försorg). Då befann jag mig nämligen i en miljö där det var “tuffare” att påbörja meningar med liten bokstav och ha &-tecken överallt. Skrev man fint och hade ett utvecklat språk var man töntig och annorlunda – något jag kan meddela att man inte vill vara inne på ett statligt ungdomshem.

Jag är ingen förespråkare av hemundervisning. I många fall har den använts av dysfunktionella föräldrar som inte velat att samhället skulle få sätta sin prägel på deras barn av olika skäl. Men jag anser inte att hemundervisning/distansundervisning är fel om det finns behov hos barnet/barnen som skolan inte kan uppfylla eller att barnet/barnen behöver det för att kunna må så bra det går.

 

Företrädare för Folkpartiet skrev 2012 en debattartikel i Aftonbladet som finns att läsa här. De menar att socialtjänstlagen inte ger stöd för att omhänderta barn som inte följer skolplikten, och att den måste skärpas så att myndigheterna kan agera mot de föräldrar som håller sina barn hemma från skolan.

Om så är fallet, hur kan det då komma sig att jag och min bror omhändertogs just på de grunderna? Det fanns inga andra bevisade missförhållanden, något jag kommer påvisa i senare inlägg om just LVU-delen. Eller ja, det luktade “nystädat” och Daniel “hade ingen dörr till sitt rum”, som socialen skrev efter sitt hembesök.

 

Hur fungerar skolsystemet i Filipstad?

Det räckte med en snabb sökning på internet för att jag skulle få bekräftelse på min farhåga om att Filipstads skolor inte förbättrats, och att det inte bara är Nordmarks skola som inte fungerar som den borde.

2001 kritiserades särskolan i Filipstad av Skolverket för bl.a. misshandel av elever och att de endast följt fyra av ett tjugotal bestämmelse i skollagen. En av Skolverkets rapporter är denna:

 

1234

 

Lärare polisanmäldes och det var stor uppmärksamhet kring särskolans miljö.

001_2 särskola (8)

 

2007 kom Skolinspektionens beslut från en granskning av Nykroppa skola, Åsenskolan och Nordmarks skola. De hade följande digra lista av saker att anmärka på (observera att kritiken gäller samtliga skolor om inte en specifik skola nämns):

- Åsenskolan bedriver inte tillräckligt arbete för att förebygga och förhindra trakasserier och annan kränkande behandling.

- Beslut om elevers placering i särskild undervisningsgrupp saknar information om möjligheten att överklaga.

- Skolledningen är otydlig och biträdande rektorer fattar beslut och har funktioner som enligt bestämmelserna i skollagen vilar på rektorn.

- Eleverna får ingen undervisning i hem- och konsumentkunskap vilket innebär att de inte ges möjlighet att nå målen i ämnena i årskurs fem.

- Eleverna behöver större kännedom om kursplanernas mål i grundskolan.

- Skolorna behöver utveckla arbetssätten för att för att främja elevernas vilja till ansvar och inflytande över den egna lärsituationen.

- Det bör undersökas om det finns elever med behov av modersmålsundervisning.

- Lärarnas kunskap om kursplanernas mål bör förbättras och arbetsplanerna utvecklas.

- Rutinerna för skolornas kvalitetsarbete bör förbättras så att kunskapsutvecklingen följs upp i alla ämnen.

- Skolorna bör i sina kvalitetsredovisningar på ett tydligare sätt redovisa verksamheternas förutsättningar, arbetsprocesser och i vilken utsträckning de nationella målen förverkligats.

- Rutiner behövs så att elever och föräldrar har möjlighet att medverka i arbetet med kvalitetsredovisningen.

- Skolorna bör säkerställa elevernas tillgång till fungerande IT-utrustning.

- Skolorna drar inga slutsatser om huruvida elever i de lägre årskurserna når målen i samtliga ämnen.

- Åsenskolans miljö upplevs av flera elever som både fysiskt och psykosocialt otrygg.

- Skolornas likabehandlingsplan uppfyller inte lagens krav.

- På Åsenskolan, Nordmarks skola, Nykroppa skola samt i övriga skolor i kommunen har eleverna inte tillgång till undervisning i samtliga ämnen.

- Utbildningen i skolorna är ej till fullo förenlig med bestämmelserna i skollagen.

Skolinspektions hela rapport: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=65074  (ifall denna länk i framtiden ej skulle fungera, var vänlig kontakta mig vid intresse av läsning då jag har rapporten sparad)

Skolverket skriver om rapporten och konstaterar att eleverna i Filipstads kommun resultatmässigt ligger under rikets medelsnitt i både grundskolan och gymnasiet: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2.4390/otydlig-ledning-och-manga-elever-nar-inte-malen-i-filipstad-1.41392

 

2010 kritiserades kommunen av Barn- och Elevombudet: http://www.vf.se/nyheter/filipstad/beo-kritiserar-kommunen

Samma år anmäls en skola i Filipstads kommun till Diskrimineringsombudsmannen (DO): http://www.vf.se/nyheter/filipstad/skola-anmals-efter-sexuella-trakasserier

Dessutom kom “bister kritik” från Skolinspektionen som konstaterade att var tredje elev inte var godkänd och att kommunen inte vidtagit tillräckliga åtgärder: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/skolinspektionen-kritisk-var-tredje-elev-i-filipstad-ej-godkand

 

2011 var det dags för ny kritik från Skolinspektionen, denna gång gällande mottagandet i särskola. Ytterligare en anmärkningsvärd lista på brister:

- Filipstad dokumenterar ej motiveringarna till att barnen sätts i särskola.

- Av 17 granskade fall saknas pedagogisk utredning i 2.

- Av 15 pedagogiska utredningar bedöms samtliga ej vara av tillräcklig kvalitet.

- Psykologisk utredning saknas i ett ärende. Två psykologiska utredningar bedöms vara av ej tillräcklig kvalitet. Några psykologiska utredningar är gjorda upp till 5 år innan beslut om mottagande till särskola fattas.

- I åtta ärenden saknas medicinska utredningar.

- Sociala utredningar saknas i samtliga ärenden.

- Underlagen som ska ligga till grund för beslut om mottagande till särskola har stora kvalitetsbrister.

 

Rapport och beslut i helhet: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=179772

 

2013-05-30 skriver någon som kallar sig Andreas i DN:s chatt om mobbning:

 

Andreas: Hej min bästa vän har blivit mobbad alla sina år på en skola i filipstad. Lärarna har inte hjälpt henne och det blev bara värre när hon började gymnasiet då hon hamnade på särskola och blev felplacerad. Hon var tvungen att gå i 4 år där och ingen hjälpte henne alls. och nu var hon sedan tvingad till studielån för att fortsätta studera, när hon igenkligen ska få Skadestånd! Snälla hon måste få hjälp att stämma filipstad kommun.
BEO: Hej, BEO kan pröva om det finns rätt till skadestånd på grund av kränkande behandling. När det gäller felplacering i särskolan har BEO inget mandat att driva skadeståndsprocess. Där måste man själv stämma.


Länk: http://www.dn.se/chattar/chattarkiv/chatta-om-mobbning/


Endast 67, 3 % av lärarna på Nordmarks skola har lärarbehörighet:

Nordmarks skolas kompetens

http://pejl.svt.se/skola/varmland/filipstad/1782004_nordmarks-skola/

 

Då ska man dessutom ha i åtanke att detta är information som jag till största delen (allt förutom särskolekritiken från 2001) funnit på nätet. Hur mycket kan då finnas i olika myndigheters arkiv? Hur många anmälningar har gjorts men lämnats utan någon större åtgärd för att inte tillräckliga bevis funnits?

Jag anser att skolväsendet i Filipstad inte lärde sig någonting av konflikten gällande Nordmarks skola, och det är oerhört tragiskt. Det har kanske förbättrats en aning efter all kritik efterföljande år, men jag är ändå övertygad om att det finns stora problem kvar. Mentaliteten hos de styrande är inte av typen som främjar utveckling och innehåller sund självkritik. Det är hela tiden en anda av “om ingen ser eller hör det här så finns det inte”. Kollegor och vänner ska skydda varandra och ingen vill stå för vad som gått fel.

Övriga inlägg om skolan:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5


 

Posted in Bakgrund, Skolan | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment

NWT

I dag åkte jag till Karlstad för att träffa Arne Skorup och gå igenom Nya Wermlands-Tidningens arkiv i syftet att försöka få fram alla artiklar som skrivits där genom åren.

NWT är en av de tidningar som skrivit oerhört vinklade artiklar som inte speglat verkligheten på ett objektivt sätt, och därigenom åsamkat mig och min bror mycket skada. Min pappa också, naturligtvis (i synnerhet), eftersom det var han som praktiskt taget konstant var “boven” i dramat. En kvinnlig journalist på NWT bestämde sig tidigt för att ta mammas parti och skrev därefter. Hon utmålade honom som en riktig gris medan vår mamma endast var en orolig förälder. Hennes artiklar gjorde mig som yngre gråtfärdig. De borde göra mig lika gråtfärdig i dag, men med åren så kommer avtrubbningen. Man läser eller hör, och det gör ont, men man tänker inte på sin egen reaktion längre. Man orkar inte känna den. Man blir van vid att de utomstående anser sig veta vad som skett bakom stängda dörrar och vad som är sant och inte i någon annans, d.v.s. mitt, liv. Framförallt att de blundar för det som inte passar dem. Mänskligheten i en ask, kanske. Lika förödande ändå.

Journalister har en oerhörd makt i samhället — folk i allmänhet läser tidningen, ser på nyheterna, lyssnar på radion och tar genast all information de mottar som sanning. Den vinkling journalisten ger, den uppfattningen får läsaren. Jag undrar hur många journalister det är som verkligen tänker igenom konsekvenserna och innebörden av deras ord och slagkraftiga rubriker.

1403432_10202193972796730_5631608710807641961_o

 

När jag kom hem fick det bli “terapi” genom en långpromenad ner till sjön. Det är svårt att slappna av med ett förflutet som hela tiden känns oavslutat, vars konsekvenser jag får hantera varje dag i ett försök att skapa en framtid värd att stanna i livet för, och då är stunder utan måsten värdefulla.

 

DSCF0087 2
Ibland är det inte lätt att hålla ögonen öppna på bild

 

DSCF0080

dfsf

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 5

 

Efter att rektor Ulvforsen ignorerat de önskemål som fanns från min pappas (och mammas) sida vad gällde inbjudna till elevvårdskonferensen, bestämde de sistnämnda sig för att inte medverka i ett möte av den form som Ulvforsen ville få till. Anledningen framkommer i advokat Lennart Olssons brev till Ulvforsen (markeringar ej gjorda av mig):

LO skriver TN och CS ej kommer medverka på mötet

 

Skolledningen bestämde sig för att genomföra konferens ändå, och menade att de åtgärder de vidtagit var tillräckliga, trots att ingen av lärarna bytts ut och att inget egentligen skett.

Ulvforsens svar, menar att allt på Nordmarks skola är ok

 

På konferensen 2002-08-13 beslutades att jag och Daniel skulle återgå till ordinarie skolgång antingen i Nordmarks skola eller annan 2002-08-26, samt med beskedet till vårdnadshavare (pappa) att om inte beslutet hörsammades så skulle det ansökas om vite igen. Kommunens ovilja att samarbeta för en mjuk övergång till skolan och, framförallt, ta tag i problem i  Nordmark gjorde allt till en mardrömssituation.

Pappa anlitade Karin Strömberg-Lind, en kvinna med en lång meritlista. Hon har bl.a. varit chef för institutionsvården i av unga i Stockholm, varit undervisningsråd och skolkonsulent hos dåvarande Skolöverstyrelsen, skrivit böcker och varit med och grundlagt skolundervisningen i Sverige, etc. etc. I fullmakten till henne står det att hon bemäktigas att:

“1. Utreda och belysa mina [min pappas, min anm.] barns skolsituation och ge förslag till åtgärder.

2. Utifrån tillgängligt material ge en bild av vissa förhållanden i Nordmarks skola och i kontakt med berörda myndigheter och med ledning och lärare i skolan å mina [min pappas, min anm.] vägnar diskutera och ge förslag till åtgärder.”

När vi inte dök upp i skolan beslutade Barn- och utbildningsnämnden att ansöka hos dåvarande länsrätten att förelägga min pappa vite om 5,000 SEK.

Några dagar senare togs ett nytt beslut om “särskild undervisning”. Detta beslut innebar att vi skulle förflyttas till en skola i Filipstad, Strandvägsskolan. Undervisningen skulle genomföras av en lärare vi aldrig träffat tidigare. Vi skulle placeras i en särskoleklass. Pappa fick höra bakvägen att det var tänkt att Daniel skulle utredas för dyslexi, något som han absolut ej hade. Pappa såg detta som ett försök av skolledningen att ge mig och Daniel en stämpel som “särskolebarn” och att pratet om dyslexi (som undanhållits honom av skolrepresentanterna) var en lösning för skolpersonal och ledning att skylla ifrån sig problemen. Det kan te sig osannolikt i utomståendes ögon, men för mig är det fullt troligt då jag har hela bilden och vet vilka enorma fel som begåtts genom åren. Jag tycker att bara det lilla jag presenterat hittills har visat att något inte är friskt i Filipstads kommun när det gäller att hålla varandra om ryggen (särskilt myndigheter och enskilda tjänstemän) och dölja problem som anses vara besvärliga. Notera även hur rektorn återigen ignorerar min pappas besked att all kontakt ska ske genom advokaten.

Ulvforsens beslut om undervisning på strandvägsskolan

 

Biträdande rektor skrev brev till min pappa och ville veta orsaken till den uteblivna skolstarten.

Annika Axelsson  vill ha besked

 

Den tionde oktober 2002 kom länsrättens beslut gällande vitet. Det visade sig vara så absurt att BUN varit inkompetenta nog att ej ha namngivit min far i deras vitesföreläggande (!), varför vitet avslogs.

Länsrättens dom. BUN ej namngivit 1Länsrättens dom. BUN ej namngivit 2

 

Skolverket beslutade att avsluta ärendet helt och hållet, för att de ansåg att det skolledningen redovisat att de “gjort” räckte. De hänvisade även till ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, vilket överlämnade stort ansvar till just skolledningen i Filipstad.

Skolverkets uppföljningsbeslut 1Skolverkets uppföljningsbeslut 2

 

Efter att barnombudsman Lena Nyberg fått ta del av handlingarna i ärendet så riktade hon även vid intervjuer allvarlig kritik mot Filipstads kommun för att de ej vidtagit tillräckliga åtgärder eller tagit anmälningarna på allvar.

 

Kommunen valde att skaffa en advokat, som tycks ha inlett ärendet med att tillsammans med BUN: s ordförande ljuga inte bara en utan två gånger på en presskonferens om ärendet, bl.a. genom att hävda att min pappa vägrat delta på elevvårdskonferens när det tvärtom varit så att rektorn nekat bjuda in de människor min pappa ville skulle delta. Dessutom påstod hon och ordförande i BUN, Helen Larsson-Saikoff, att pappa tackat nej till erbjudande om hemundervisning.

ordf ljög 2 ggr-page-001

I en intervju med SR som ni kan höra här sade Helen Larsson-Saikoff följande:

“Vi bjöd hit henne [dåvarande barnombudsman Lena Nyberg, min anm.] , det var ju den här allvarliga kritik som hon har… i tidningarna… gett ut och smutsat ner Filipstads kommun. Det kände vi liksom att… eh, hur känner sig barnen och föräldrarna och all personal på en sån skola när man läser sånt här i tidningarna?”

Jag tycker faktiskt att det uttalandet sammanfattar hela kommunens agerande från början till slut. Deras prioriteringar: Filipstads rykte, skydda personalen och de anklagade barnens föräldrar. Varför? För mig är det uppenbart, men jag kommer återkomma till det längre fram, och alla får bilda sig sin egen uppfattning.

I december 2002 skrev rektor Ulvforsen och skolchef Almqvist ett brev till pappa där de menade att de gjort allt i sin makt för att tillmötesgå alla önskemål och verkat för en lösning. Hur gjorde de det när de helt ignorerade min pappas vilja om en bred konferens med flera deltagare från bl.a. BUP och Skolverket? När de som svar på BUP: s anmälan till socialen i stället anmälde min pappa? Gömde undan hemundervisningslärarens (för dem) negativa rapport? Etc. etc.

Ulvforsen och Almqvists brev 1Ulvforsen och Almqvists brev 2

 

Det besvarades med ett mycket skarpt brev från Lennart Olsson, som ter sig aningen upprörd över rektorns och skolchefens uppförande, där det återigen påpekas att det inte är offer som bör flyttas, utan att det är lärare som borde omplaceras. De uppmanas att “släppa prestigen” och försöka finna en seriös lösning på konflikten. Dessutom skriver Lennart Olsson att han informerats om att Karin Strömberg-Linds utredning fördröjts av att hon hindrats prata med lärare och föräldrar, för att skolledningen agerat ombud för de kategorierna (!) och hävdat att varken lärare eller föräldrar ville tala med Karin Strömberg-Lind.  Ej jag som markerat i papperen.

Lennart Olssons svar, bl.a. gällande KSL hindrats 1Lennart Olssons svar, bl.a. gällande KSL hindrats 2

I kommunens advokats svarsbrev framkommer att skolledningen fullständigt förnekade att det skulle ha förelegat svåra missförhållanden i skolan, och att de ansåg att inga omplaceringar av lärare vore aktuella eftersom det inga skäl fanns. Jag ser det som ett hån mot alla som drabbats (alla anmälningarna mot Nordmarks skola där det bl.a. vittnas om tvångsmatning och misshandel från lärarnas sida finns i detta inlägg). Advokaten skrev också att pappa nekat BUP att ge skolledningen deras uppfattning om vad som vore en bra lösning för mig och Daniel, när det i själva verket var rektorn som bakom ryggen på pappa och mamma ringde BUP ett flertal gånger för att få information om vår behandling där, något som när det framkom ej accepterades av våra föräldrar.

Första sidan är tyvärr av mycket dålig kvalitet, men jag har ingen annan kopia. Det är inte heller jag som markerat i styckena.

Fylgiabrev 1Fylgiabrev 2Fylgiabrev 3Fylgiabrev 4Fylgiabrev 5

 

 

Karin Strömberg-Lind färdigställde sin utredning, och i den framkom många intressanta saker.

  • En av lärarna i skolan hade ej lärarutbildning utan tjänstgjort som städare på Nordmarks skola innan lärarplatsen gavs. En annan var endast barnskötare men jobbade som lärare för årskurs 5. Ytterligare en lärare var förskollärare men undervisade årskurs 3.

 

  • När Karin Strömberg-Lind ville ha ett möte med hemundervisningsläraren Gunnel Gustafsson ställdes krav på att rektor Ulvforsen skulle deltaga. Varför? Ansåg skolledningen att Gunnel Gustafsson redan “förstört” nog genom att ställa sig på min och Daniels sida i samtal med socialtjänsten, och dessutom skickat en kritisk rapport till rektorn?

 

  • Karin Strömberg-Lind fick först beskedet från Jan Ulvforsen att hon var välkommen till ett besök på Nordmarks skola när verksamheten var pågående, men sedan ändrades det och hon fick ej besöka skolan förrän 14.00 – när all skolverksamhet var över för dagen.

 

  • Vid separat samtal med Daniel bad hon honom rita teckningar av lärarna i skolan. När Daniel skulle rita ansiktet på en av lärarna reagerade han så pass starkt att han hamnade i ett “tillfälligt prepsykotiskt stadium”.

 

  • När Karin Strömberg-Lind pratade med mig och Daniel om att byta skola möttes hon av mycket negativa reaktioner från oss, eftersom vi ansåg oss ha kamrater i Nordmarks skola och inte ville att vi skulle straffas i stället för lärarna.

 

Karin Strömberg-Linds slutsats var att det fanns en tydlig grund för att konstatera att de psykiska kränkningar jag och Daniel utsatts för i skolan av lärare och andra elever var lika skadliga som att vi utsatts för fysiskt våld (vilket Daniel dessutom drabbades av från en av lärarna samt andra elever).  Hon ansåg att vår vilja att stanna i Nordmarks skola borde beaktas, och att två av lärarna borde beredas plats i annan skola, samt att de skulle få “viss professionell hjälp” att acceptera det.

Hon föreslog även en plan för återgång till skolan som hon kommit fram till i samarbete med Skolverket, nämligen följande:

  1. Särskild undervisning i hemmet.
  2. Efter ca. en månad, ett inskolningsprogram i vilket särskild professionell person hade ansvar. Omfattningen i tid borde vara flexibel och anpassas efter mina och Daniels förutsättningar och behov.
  3. Daniel och jag skulle successivt finnas mer och mer i den klass vi skulle tillhöra. Professionell person skulle stå till förfogande som stöd. Den professionella personen borde vara en psykolog/terapeut/pedagog med särskild erfarenhet av barn i vår (dåvarande) ålder. Denna person skulle stegvis etablera ett förtroende mellan honom/henne och oss i god tid innan stegen påbörjades. Dessutom borde kontakt med föräldrar etableras i god tid för att utröna kommunikationsförutsättningarna för bästa möjliga samarbete och förtroende.

Fullständiga utredningen:

1234567891011121314151617181920

 

Såvitt jag förstår så lämnades utredningen till kommunen i senare skede än dateringen, och dessförinnan fortgick brevväxling mellan advokaterna. Annika Gustafsson meddelade att skolledningen äntligen gått med på att bjuda in de personer som önskats från pappas och mammas sida.

Kommunen godkänner mötesdeltagare 1Kommunen godkänner mötesdeltagare 2

 

Den 29 januari 2003 skrev hon ett nytt brev, där hon ifrågasätter att hon ej besvarats och att det är viktigt att pappa inte “ytterligare förhindrar” att vi får skolgång.

Något som är mycket märkligt i detta skede är att det fanns ett beslut om hemundervisning under hela våren 2003, ett beslut som jag ej har, men som hela tiden benämns i breven och papperen, men ingen lärare kom och utförde undervisningen. Varför är det då min far som skuldbelades i detta skede och ansågs vara den som förhindrade skolgång?

Lennart Olsson besvarade hennes brev med att anledningen till att inget besked lämnats rörande planeringskonferens var att pappa önskade träffa Karin Strömberg-Lind och presenteras hennes utredning i sällskap med Olsson, och att det varit svårt att få deras scheman att passa samman.

Olsson svarar gustafsson ang elevkonferensen

 

Men då anmälde rektor Jan Ulvforsen och skolchef Ulf Almqvist ärendet till socialtjänsten återigen, något som advokat Lennart Olsson reagerade skarpt på. I ett brev till Annika Gustafsson ifrågasatte han huruvida kommunen egentligen ens ville ha något samarbete i form av den diskuterade konferensen, och om det överhuvudtaget fanns något förnuft i skolledningen.

LO ifrågasätter kommunens anmälan till soc.

Jag tror att det var här någonstans pappa gav upp på riktigt när det gällde myndigheterna, och han fick uppfattningen att oavsett vilka lösningar de försökte ordna så gick skolledningen bakom ryggen och förvärrade situationen. I socialtjänstens arbetsanteckningar (skrivna av Anita Öhrn) från samtal med Karin Strömberg-Lind med anledning av deras förhandsbedömning av skolledningens anmälan framkom det att han inte längre ville ha direktkontakt med myndigheterna utan att Karin Strömberg-Lind var hans och mammas ombud gentemot socialen.

För de som betvivlar min pappas agerande i skoltvisten och sett/ser honom som en bråkstake som förhindrat kontakt med skolan tycker jag ska läsa följande förhandsbedömning från socialen, för den förmedlar den bild som jag och min bror har av hans agerande genom alla år konflikten pågick. Han ställde vissa krav som inte alls var orimliga, nämligen att om saken skulle diskuteras så ville han ha stödpersoner och professionellt insatta människor med, samt att lärare skulle omplaceras och att barnen i skolan (inte bara vi utan alla andra) som drabbats skulle få erkännande. Skolan nekade hela vägen och därför blev det som det blev.

Att han dessutom inte ville medverka i ytterligare en utredning bl.a. för att han befarade att jag och Daniel skulle fara ännu mer illa av att få ytterligare fler personer involverade i den jobbiga situationen tycker jag visar att han inte använde oss som någon form av vapen mot kommunen. I så fall hade han väl verkligen velat att vi skulle skickas runt bland diverse myndigheter och berätta om allt jobbigt? Vi hade kontakt med BUP och hade samtalat med Karin Strömberg-Lind under hennes utredning, och det räckte.

Som man kan se i journalen/förhandsbedömningen från socialtjänsten så valde de att lägga ned alltsammans, då de ansåg att pappa gav oss utbildning och att det var skolans ansvar att fullfölja deras beslut om hemundervisning.

(Ej mina markeringar.)

Soc 1Soc 2Soc 3Soc 4Soc 5

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 4

Min mamma och pappa skrev 2002-16-03 en anmälan (formulerad av advokaten) till Länsstyrelsens tillsynsenhet rörande socialtjänsten i Filipstads agerande. Större delen av anmälan berör den första utredningen, gällande min mammas och mormors misshandel, så jag finner ingen anledning att publicera den förrän i kommande inlägg om vad som ledde fram till LVU-ingripandet 2006. Men det finns även en del som berör socialens utredning 2002, så jag skriver med det i detta inlägg.

De skriver att de inställde sig på socialkontoret i november 2001, och ansåg att handläggarna betedde sig agiterat. De upplevde att handläggarna försökte hitta något som tydde på att någon situation i hemmet skulle orsaka min och Daniels skolfrånvaro. De efterfrågade enhetschefen, som sedan kom in i samtalsrummet. Pappa tog fram BUP: s intyg gällande våra problem utifrån skolan, men enhetschefen vägrade läsa det så pappa fick läsa högt. Det ska sedan ha följt en tystnad, varefter min mormors brev togs fram av handläggarna (se inlägg: “mormors brev och misshandel”). Mamma och pappa ansåg att handläggarna tagit fasta på allt som stod i brevet och utgått ifrån det i sin utredning, något jag är benägen att hålla med om, särskilt med tanke på allt “skitsnack” som min mamma bror Christer startat i nejden. Mamma ska ha “brutit ihop” och frågat enhetschefen om hon behövde ta livet av sig för att få vara ifred från sin mor, varpå enhetschefen svar var att hon skulle vända sig till socialtjänsten i Jönköping, vilket var min mormors bostadsort. Han ska även ha uppgett att eftersom min mormor vid tidpunkten var 72 år så var hon inget att bry sig om.

De bad även tillsynsenheten på Länsstyrelsen att gå in och ordna så att ärendet skulle fråntas socialförvaltningen i Filipstad och överlämnas till neutrala handläggare på annan ort.

 

I början av april 2002 kom ytterligare ett beslut från Skolverket. Detta efter att fler anmälningar inkommit gällande skolan och att min pappa i mars ringt till dem och angett att han inte ansåg att skolledningens åtgärder för att förbättra miljön i skolan var tillräckliga. Skolverket avslutade det hela utan åtgärd, säkerligen med grunden från det tidigare beslutet.


Skolverkets andra beslut 1Skolverkets andra beslut 2Skolverkets andra beslut 3


I slutet av april skickade hemlärare Gunnel ett brev till socialtjänsten där hon rapporterade att jag och Daniel börjat må bättre efter att beslut tagits om hemundervisning för resten av terminen.

Gunnels brev till soc


Med anledning av mina föräldrars anmälan till Länsstyrelsen skickade tillsynsenheten följande frågor till socialtjänsten.

Tillsynsenhetens frågor till soc

Socialens yttrande:

Socialens yttrande tillsyn 1Socialens yttrande tillsyn 2


Det är intressant att socialen utifrån Barn- och utbildningsnämndens anmälan inte ansåg att det framkom något som påvisade att jag och Daniel for illa.

Socialen avslutade sin utredning utan åtgärd, och konstaterade att skolgången borde ordnas men att de inte kunde göra något åt det.

Utredningen om mig:

Socialutredning 2002 1Socialutredning 2002 2Socialutredning 2002 3Socialutredning 2002 4Socialutredning 2002 5Socialutredning 2002 6


Utredningen om Daniel:

Socialutredning 2002 d1Socialutredning 2002 d2Socialutredning 2002 d3Socialutredning 2002 d4Socialutredning 2002 d5Socialutredning 2002 d6Socialutredning 2002 d7

Jag frågar mig varför inte socialen kunde agerat och sett till att skolan tog tag i problemen som BUP anmälde? Framförallt bör de väl öppnat en utredning om de utpekade barnen som uppenbarligen ej hade ett sunt beteende. Något som även bör uppmärksammas är hur kort (utifrån ursprungligt innehåll) det skrivs om BUP: s anmälan, men i vilken utsträckning de citerar både skolledningens och den anonyma anmälan. Det är tydligt vad de prioriterade. Det står i utredningen: “Syftet med utredningen är att utreda Melindas livssituation utifrån ett helhetsperspektiv.” Hur kan ett totalt frånsägande av ansvar om skolproblematiken vara att utreda utifrån ett helhetsperspektiv?


Men det är en sak som jag reagerar särskilt mycket på i Daniels utredning. Det gäller utdraget från BUP: s anmälan precis i början. BUP:s anmälan som helhet finns här. Men i utredningen så är plötsligt texten ändrad genom att alla namn på de utpekade barnen är borttagna. Det och socialtjänstens svar till Gunnel att de inte kunde agera för att “inga namn fanns skrivna i BUP-anmälan” gör mig övertygad om att socialen ansåg att det var ett mycket besvärligt ärende som de inte ville ta i. Varför? Höll de skolledningen om ryggen? Var någon på socialtjänsten bekant med de aktuella barnens mamma, som i dag sitter som ersättare i socialnämnden? Eller för all del, barnens farmor som vid tidpunkten satt i kommunfullmäktige?

 

Under sommaren 2002 fortsatte brevväxling mellan advokat och rektor. I detta brev planeras en elevvårdskonferens rörande vår situation. Pappa och mamma ansåg att vår psykolog från BUP, mammas psykolog (för att förklara bakgrunden till bl.a. mammas brors roll i skolkonflikten/attityden i Nordmark som nått skolledningen), en representant för Skolverket, en “specialist på på skol- och socialproblem” som de anlitat, samt Sandström från socialtjänsten (som gjort utredningarna) skulle inbjudas – utöver skolledningen, advokat och dem själva.

Advokat Olsson trycker på att anledningen till konferensen måste vara att man gemensamt söker en lösning på den inflammerade situationen, med målet att jag och Daniel på sikt skulle återgå till ordinarie skolgång.

Dessutom framkommer det att rektor Ulvforsen muntligen flertalet gånger försökt inhämta information om oss från BUP i Karlstad – utan att diskutera det med advokat eller vårdnadshavare först – en information som naturligtvis var sekretessbelagd… något en man i den befattningen bör ha vetskap om?

Olsson brev ang. EVK

Skolledningen gick inte med på att bjuda in andra än föräldrar, BUP och advokat.

Ulvforsen nekar till fler deltagare

Detta hade varit ett gyllene tillfälle för alla parter att sätta sig ned och diskutera hela situationen. Pappa/mamma hade kunnat prata direkt med en representant för Skolverket, få förklara allvaret i det som hänt, BUP hade kunnat berätta hur illa jag och Daniel for av det vi upplevt och skolans ointresse att lösa problemen där. Socialtjänsten hade kunnat få namnen “som inte skrivits med”, som det hette. Advokat och den anlitade specialisten hade kunnat vara objektiva ögon.

 

Någonstans i samma tid skrev pappa ett brev till Barnombudsmannen, som då var Lena Nyberg. Hon reagerade kraftigt på uppgifterna, och besvarade min pappa med förskräckelse. Hon skrev till och med att det kunde finnas anledning att göra brottsanmälningar.

BO svar till TN

Hennes brev till Skolverkets generaldirektör visar om möjligt ännu mer hur allvarlig situationen var.

BO brev till Skolverket

Jag minns min far som lättad vid den här tidpunkten. Han trodde nog att allt snart skulle vara över när Barnombudsmannen engagerade sig på det här sättet.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , | Leave a comment