Tag Archives: melinda norberg

Justitiekanslern och skadestånd

För de som inte läst det på annat håll så har alltså JK: s beslut kommit kring den anmälan jag skickade in i december förra året. Anmälan var på runt 150 sidor och hade nästan 500 bilagor. Jag hade arbetat med “sammanställningen” som jag kallar den en lång tid och att skicka in den var en lättnad, även om man vid sådana tillfällen alltid känner att man kunde gjort saker bättre eller är osäker om man glömt något av betydelse.

JK:s beslut kan väl sammanfattas som så att de inte tänker utreda ärendet från början då JO redan kritiserat socialnämnden år 2008, och att det vid JK: s granskning inte framkommit något som ger dem anledning att kritisera domstolarnas beslut. De menar att Filipstads kommun är platsen dit jag ska vända mig med krav om ytterligare skadestånd än det JK betalar ut.

http://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2016/05/7681-15-40/

Man kan ganska snabbt konstatera att 44.000 SEK är en ynklig summa för tio års lidande och en förstörd barndom (särskilt om man betänker att jag sannolikt kommer att må dåligt mer eller mindre resten av mitt liv på grund av saker som inte borde ha hänt), men samtidigt så tar jag det som positivt att jag överhuvudtaget tillerkändes något. Sverige är inte överdrivet generösa med skadestånd, och även om skadeståndet endast gäller en liten del av omhändertagandet så är det ändå en form av erkännande på att fel begåtts och att jag inte borde ha placerats på institution som elvaåring. Det är ändå en skön känsla.

Det som svider är att JK valde att inte utreda hela fallet på grund av Justitieombudsmannens kritik 2008, eftersom den anmälan som ledde fram till JO: s kritik gjordes av ett av min pappas ombud och var väldigt långt ifrån fullständig. Jag hade hellre sett att JO: s utredning 2008 inte ägt rum, till förmån att JK nu hade kunnat utreda ärendet fullt ut i efterhand. Att JK väljer att inte utreda alltsammans utifrån den aspekten är för mig förståeligt, men det känns ändå väldigt ledsamt.

Om jag nu väljer att gå vidare med skadeståndskrav så återstår ändå frågan hur pass utrett allt blir. Eftersom tiden har gått så är det inte svårt att förstå att rättvisa aldrig kommer kunna skipas i så många sammanhang som man kanske önskar, men när det gäller de grövre brott som begåtts av exempelvis mamma, och den otroligt oprofessionella hanteringen av ärendet hos Polisen i Karlstad-Filipstad och socialmyndigheterna i Filipstad så är den dokumentationen lika tydlig oavsett hur lång tid som gått, vilket möjliggör vidare utredningar i dag och år framöver.


Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Juli 2015

Skriver ett inlägg mest för att visa att jag lever. Jag valde att inaktivera min Facebook-sida ett tag då jag kände att tiden inte räckte till, och lite andra orsaker som är en del av “offentlighet” på nätet men likväl ganska tröttsamt. Jag blir nog aktiv där igen snart igen. Det kan vara bra för den (för ovanlighetens skull) tysta, nyfikna massan — som kanske fortfarande hoppas på att jag någon dag ska ge upp och tycka att det är korrekt att jäviga lokalpolitiker får förstöra livet för en familj och låsa in barn som inte behövs låsas in, eller för all del använda 10+ miljoner av skattebetalarnas pengar till det hela – att vila lite.

Jag jobbar på med det som behövs, och försöker uppskatta vardagen däremellan. Jag har hunnit resa en del och försöker svettas bort ångesten på daglig basis. Måendet går upp och ner. Man får vara glad så länge tomheten håller sig borta, även om det innebär ångest och stress i stället. De två sistnämnda agerar åtminstone drivande.

20150609_093337



get up, dress up, show up and never give up





Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Maciej Zaremba och hans artikelserie

För de som engagerar sig i LVU och barnrättsliga frågor så är nedan länkade artiklar garanterat inga nyheter, men för de som inte läst dem ännu kan det vara intressant och ögonöppnande information.

http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/?fb_ref=Default

http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/

http://prio.dn.se/prio/2015-04-29/morgon/kultur/sa-blev-olle-berovad-sin-mamma-2

I hans senaste artikel behandlar han ett fall från en mindre stad, där det är mamman Åsa som avskiljs från sin son Olle genom pappans helhjärtade stöd från socialtjänsten, där de till och med erbjuder fadern stöd att trotsa domstolsbeslut.

Fallet har Maciej Zaremba funnit i Lena Hellblom Sjögrens bok Barnets rätt till familjeliv (2012) där även jag och min bror finns med. Med anledning av artikeln öppnade jag på nytt boken och läste igenom avsnittet som handlar om oss, och upptäckte att Hellblom Sjögren jämfört och visat på likheter i Olles fall och vårt – då med Olles pappa och min mamma som likhetsfaktorer. Det är för mig ett nytt sätt att tänka på det hela, men slår mig som mycket sant. Det uppenbara är ju att mamma under många år – tillsammans med sin tidigare arbetskamrat (under hela tolv år – någon som vill påstå att man inte lär känna varandra på tolv år av gemensamt arbete inom hemtjänsten i ett litet värmländskt samhälle?) socialchefen Steijner i Filipstad – berövat mig och Daniel vår pappa. Precis som Olle av sin far berövats sin mamma enligt artikeln.

Skillnaden är att det i vårt fall är den som utsatt oss barn för alla vidrigheter som hon av oss anklagades och anklagas för är den avskiljande föräldern – mamma. Hjärntvätten fick hon sedan hjälp med av Folåsa behandlingshem, om än en misslyckad sådan då vi än i dag – årsvis av inlåsningar, ytterligare obeskrivliga helveten och tio år senare, lever i verkligheten, något som de (socialtjänsten och Folåsa) i sin ogrundade övertygelse försökte tvinga oss att förneka.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Det där med kommunikation och öppenhet

Någonting som kännetecknat min mamma under numera många år är ett smusslande och uppsökande av människor i det tysta. Hon har besökt folk i deras hem, på deras kontor, pratat med deras släktingar o.s.v. Alla som på något sätt har stöttat eller trott på mig, Daniel eller pappa – eller kanske bara intresserat sig för vad som hänt och gjort det känt på olika vis. Hon har suttit vid köksbord över kaffekoppar och sagt allt mellan himmel och jord, saker som hon hävdat vara sanning, och varit ett offer fram tills några av alla dessa människor visat sig ha en ifrågasättande livssyn (som vi alla borde ha, i alla lägen, enligt mig) av olika grader och ställt relativt milda frågor som ”okej, men hur kan du tycka att dina barn borde vara inlåsta på Folåsa så unga?”, för då har dessa människor inte varit intressanta längre. Ordet ”manipulativ” har varit vanligt förekommande.

De gånger det har passat att vara öppen, så har det varit i vinklade artiklar, skrivna av journalister med en förutbestämd uppfattning som överhuvudtaget inte brytt sig om att kontakta ”andra sidan” av historien. Värmlands Folkblad kan jag nämna som en tidning som utmärkt sig extra tydligt inom den kategorin. Under tiden jag var borta skrevs det också en hel del på en skvallerblogg vid namn Filipstad i Folkmun som drevs av en Anna-Carin Windh, en person – som jag förstått det – har journalism (en högst subjektiv uppfattning om dess innebörd dessutom) som en typ av hobby. Där publicerades det bl.a. ett öppet brev skrivet av mamma, där hennes version och världsbild tydligt presenterades. Verklighetsfrånvända påståenden som var svåra att ens förstå publicerades. Detta var dock inte det mest anmärkningsvärda, utan det var de stängda kommentarsfälten. Mamma hade talat och då räckte det visst så.

Samma sak sker i dag. Mamma kontaktar människor som öppet engagerat sig eller intresserat sig för vad jag har berättat, eller vad de läst om fallet. Hon gör det i det tysta, och jag kan aldrig veta förutom då andra talar om det för mig eller de direkt berörda hör av sig till mig för att fråga eller säga det de vill. Här hamnar då ansvaret hos den hon kontaktar – antingen tar man det hon säger för sanning och utgår ifrån att den sista versionen av något man hört är den sanna, eller så hör man av sig till mig och ifrågasätter det man undrar över.

Hela konceptet med den här sidan bygger på öppenhet. Jag är väldigt trött på ogrundade spekulationer, människor som tror sig veta utan vetskap och sådana som tisslar och tasslar i bakgrunden. Förr kanske människor hade ursäkten att jag var borta, att det inte fanns något tydligt sätt att kontakta någon berörd och ställa sina frågor, men den finns inte längre. Jag har hemsida, jag har Facebook, jag har e-post helt tillgängligt så att vem som helst kan kontakta mig om de vill. Nu kanske det finns en del som tänker att ”jag har ett liv att ta hand om också, jag har inte tid att prata med dig om ditt liv och kolla upp allt”, vilket för mig är helt naturligt. Men – har någon tiden att föra kontakt med min mamma och lyssna till hennes utsagor men inte tiden eller intresset att därefter göra detsamma med mig, så borde man hålla sig utanför alltsammans. Vara neutral, hålla sig till att man inte vet. Neutralitet vore naturligt både till min version och den ”andra sidan” tills alla delar har bevisats eller åtminstone otvivelaktigt hänger ihop.

Så, återigen – hela syftet med den här sidan är att besvara frågor och berätta vår historia på ett så öppet och ärligt sätt som möjligt. Ge mig gärna den chansen.


Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 4 Comments

Nytt år, nya tider

Hösten har varit extremt påfrestande på många sätt, men jag har på något förunderligt vis klarat skolan ändå. Trots det, så inser jag att det inte kommer hålla termin till, varför jag bestämt mig för att göra en avbrott i studierna och under nästa år fokusera på mig själv och juridiska processer. Jag har en jobbig tid framför mig, men vissa saker måste man igenom för att kunna andas igen.

Tanken med den här hemsidan var från början att lägga ut ganska mycket fakta, för att kunna visa för alla som trott sig veta att de i själva verket låtit sig dras in i ett nät av osanning, men jag har i dag en annan tanke. Jag kommer, efter mående och förmåga, utforma ett strukturerat och mycket omfattande arbete som förhoppningsvis blir det som gör att detta “fall” förpassas till historien en gång för alla. Det kommer dock inte att läggas upp här, utan presenteras på annat håll. Jag kommer fortfarande att uppdatera hemsidan då och då, kanske lägga ut lite liknande inlägg, men det blir nog framförallt lite korta uppdateringar hur vägen till en önskad upprättelse ter sig och mer personligt präglade inlägg.

Om nu någon som läser den här bloggen skulle ha missat att jag intervjuades i NWT (Nya Wermlands-Tidningen) av Arne Skorup för några månader sedan, så lägger jag upp artiklarna nedan.

Sida 1 (förstasidan)

Sida 4

Sida 5

Sida 6

Sida 7

Socialen yttrar sig

Jag uttalar mig ytterligare

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 4 Comments

Juli 2014

Nu har mer än halva sommaren gått, och jag är klar med två (snart tre) av sommarterminens fem kurser. Det har varit stressigt och påfrestande eftersom det inneburit i princip tre prov och uppsatser per vecka som ska skickas in och pluggas till. Jag satsar dessutom på högsta betyg i den mån jag hinner, så det har varit extra mycket arbete. Midsommar blev ett andningshål, men det fick jag sota för senare i och med att studierna blev försenade. Sena nätter, sömnbrist, mer stress än vanligt, men det har lönat sig i två A:n som slutbetyg i de färdiga kurserna. Den tredje ska jag nu i veckan ha en slutgiltig muntlig examination i och hoppas på någorlunda högt betyg även i den.

Det är skönt att ha mycket att göra. Hjärnan tvingas lägga resurserna på annat än ångestbildande tankekedjor, men samtidigt så är det från och till svårt att orka med när måendet i grunden är en total katastrof. Den monotona tillvaron jag lever i just nu förbättrar det inte heller, men i det långa loppet så kommer saker och ting bli bättre av att jag pressar mig själv en gång till. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget ens gå upp om morgonen om man inte inbillar sig själv att livet har någon form av mening. Ett värde har det alltid, framförallt genom de små stunderna man upplever att man tycker om att vara just där, just då och att man inte analyserar alltför mycket. Men en mening?

Jag längtar till dagen jag skaffat mig körkort. Packa in hundarna i bilen och bara ge sig av på spontana långväga utflykter när man känner att den där kritiska punkten närmar sig då man inte längre klarar av den återkommande verklighetens mönster. Kanske ge sig ut och vandra i vildmarken, bland fjäll, och bara stänga ute resten av världen för ett tag. Med tanke på hur dyrt det är med kursmaterial så lär inte den dagen komma på ett tag, men så småningom. Och även en så pass, enligt många, “liten” sak att sträva efter fyller dagarna med lite produktivare agerande.

Dagen jag har möjlighet att resa dit jag vill i världen är en ständigt återkommande motivation, även om den ofta känns mycket avlägsen. När jag var yngre, och speciellt under tiden jag satt på Folåsa, tänkte jag alltid att om jag aldrig fick komma hem igen, och om allt jag någonsin brytt mig om var borta den dagen jag fick komma ut eller blev “fri” igen, så skulle jag sätta mig på ett plan till ett land långt ifrån Sverige och aldrig komma tillbaka. Inte ha kontakt med någon härifrån annat än väldigt specifika, bara försvinna ifrån precis allting. Hade det inte varit så att jag begränsats av att stå på bar backe — utan eget hem, pengar, allt, när jag kunde komma tillbaka till samhället igen förra året efter tre års flykt och liv som gömd så hade det nog blivit verklighet.

Man letar alltid efter nya livsdestinationer och delmål att sträva mot, och det klassiska uttrycket “lev i nuet, livet är det som sker under tiden du skyndar framåt” passar inte oss alla. Känslan av att kombinationen av det förflutna och det där nuet inte ger dig det du behöver för att leva går inte alltid att skaka av sig, och då finns det bara en sak kvar att fokusera på; framtiden. Vissa förblir sökande hela livet, medan andra vid någon tidpunkt känner sig tillfredsställda med den vardag och små ljuspunkter de skapat.

Lite bilder från senaste tiden.

2014-06-23 23.45.53

 

2014-07-15 17.03.59

2014-07-15 19.49.51

2014-06-26 20.36.39
Från ett seminarium om teknikens framfart och betydelse med föreläsare Hannes Sjöblad. Mycket intressant föreläsning som får en att inse att olika former av transhumanism samt att singulariteteten inte är så långsökt som det kan tänkas.

DSCF0217

DSCF0328

Posted in Vardag | Tagged , , , , , | 10 Comments

NWT

I dag åkte jag till Karlstad för att träffa Arne Skorup och gå igenom Nya Wermlands-Tidningens arkiv i syftet att försöka få fram alla artiklar som skrivits där genom åren.

NWT är en av de tidningar som skrivit oerhört vinklade artiklar som inte speglat verkligheten på ett objektivt sätt, och därigenom åsamkat mig och min bror mycket skada. Min pappa också, naturligtvis (i synnerhet), eftersom det var han som praktiskt taget konstant var “boven” i dramat. En kvinnlig journalist på NWT bestämde sig tidigt för att ta mammas parti och skrev därefter. Hon utmålade honom som en riktig gris medan vår mamma endast var en orolig förälder. Hennes artiklar gjorde mig som yngre gråtfärdig. De borde göra mig lika gråtfärdig i dag, men med åren så kommer avtrubbningen. Man läser eller hör, och det gör ont, men man tänker inte på sin egen reaktion längre. Man orkar inte känna den. Man blir van vid att de utomstående anser sig veta vad som skett bakom stängda dörrar och vad som är sant och inte i någon annans, d.v.s. mitt, liv. Framförallt att de blundar för det som inte passar dem. Mänskligheten i en ask, kanske. Lika förödande ändå.

Journalister har en oerhörd makt i samhället — folk i allmänhet läser tidningen, ser på nyheterna, lyssnar på radion och tar genast all information de mottar som sanning. Den vinkling journalisten ger, den uppfattningen får läsaren. Jag undrar hur många journalister det är som verkligen tänker igenom konsekvenserna och innebörden av deras ord och slagkraftiga rubriker.

1403432_10202193972796730_5631608710807641961_o

 

När jag kom hem fick det bli “terapi” genom en långpromenad ner till sjön. Det är svårt att slappna av med ett förflutet som hela tiden känns oavslutat, vars konsekvenser jag får hantera varje dag i ett försök att skapa en framtid värd att stanna i livet för, och då är stunder utan måsten värdefulla.

 

DSCF0087 2
Ibland är det inte lätt att hålla ögonen öppna på bild

 

DSCF0080

dfsf

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 3

Redan i april 2001 skrev barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) sitt första intyg rörande skolan utifrån deras samtalskontakt med mig och Daniel, vilket innebär att jag backar lite i tiden från där jag avslutade mitt senaste inlägg om skolbiten.

 123

 

Efter BUP: s socialtjänstanmälan mot Nordmarks skola, och skolledningens motanmälan skedde… ingenting från socialens sida.

BUP skrev ytterligare ett intyg.

4 (1)4 (2)

 

Jag har gått igenom samtliga journaler från socialtjänsten, och jag hittar ingen notering alls om att BUP: s första anmälan registrerats. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Däremot så finns en notering från Skolverket där de informeras om anmälningarna till socialen, och att handläggaren då valde att avvakta beslut i sin egen utredning i väntan på utvecklingen. Min åsikt är att socialförvaltningens avsaknad av agerande medverkade till Skolverkets tama beslut (http://www.filipstadsfallet.com/?p=346).

Skolverkets notering

Fr.o.m. vecka 47 år 2001 blev Daniel och jag utan undervisande lärare, då den dåvarande, Bengt, sjukskrev sig.

Utebliven hemundervisning

Efter Skolverkets beslut gav skolledningen två alternativ:

  • Byte av skola till Strandvägsskolan i Filipstad.
  • Skolstart i Nordmarks skola igen, med samma lärare som tidigare.

Både jag och Daniel ville stanna i Nordmarks skola eftersom vi hade våra vänner där, men vi ville ha nya lärare (av naturliga orsaker för den som läst mina tidigare inlägg). Pappas ståndpunkt var enkel: de drabbade ska inte behöva ryckas upp och bestraffas när de inget gjort. Han ansåg att Nordmarks skola inte fick fortgå så som den var, och att hans barn inte skulle bestraffas eller utsättas för olämpliga lärares misshandel.

Skolledningens två alternativ

2001-12-10 skickade rektor Jan Ulvforsen ut följande brev till föräldrarna i Nordmark.

Jan Ulvforsens brevutskick

Jag reagerar på hans avslutning av brevet. Enligt min tolkning så antyder han att skolan gjorts otrygg och icke-fungerade på grund av anmälningarna och utredningen som gjorts, och när Skolverkets beslut kommit, som han ju inleder brevet med, så är allt tillbaka till det “normala”, och det stämmer väl överens med atmosfären som fanns i Nordmark vid denna tidpunkt. Byn hade verkligen delats i två delar – de som skyddade skolan och ansåg att lärarna var offer vs. de som hade drabbade barn. Anmälarna blev utfrysta och ansågs vara bråkmakare.

2001-12-12 skedde ett föräldramöte samman med skolledningen, där man av protokollet kan utläsa att Skolverket ej tog flera anmälningar i beaktan på grund av en preskriptionstid på två år.

Sammankomst

BUP skrev ett till intyg:

5

Och så i januari 2002 kom första hotet från skolchef Ulf Almqvist om att pappa skulle få ett vitesförläggande om han ej såg till att jag och Daniel återgick till skola. När detta brev skickades ut hade jag och Daniel ännu inte fått en ny hemundervisningslärare. Det skedde inte förrän i februari, alltså tre månader efter att den första sjukskrevs.

Första vitesbrevet

Dagen efter besvarade pappas advokat, Lennart Olsson, brevet – i vilket han beskriver min mammas och pappas åsikter och ställningstaganden. Jag anser det vara viktigt att läsa detta brev då det ger en bra helhetsbild på vad de ansåg vid tidpunkten. Däri uppges dessutom att BUP:s anmälan till socialen gällande skolan överlämnats till skolchef Ulf Almqvist, och att han underlåtit att agera överhuvudtaget.

Lennart Olssons svar på vitesbrevet (1)Lennart Olssons svar på vitesbrevet (2)

(Klicka på bilden igen för förstoring p.g.a. dålig textkvalitet.)

Skolchefens svar var kort och tydligt:

Ulf Almqvist svarar Olsson ang vite etc

Varpå BUP skrev ett utlåtande där de konstaterade att varken jag eller Daniel var i skick att återgå till skolgång vid tillfället.

6

Och ytterligare ett.

7

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) beslutade 2002-01-15 att pappa skulle betala 5.000 i vite om vi inte var tillbaka i skolan före 2002-01-21. De ansåg att han inte uppfyllt skyldigheterna som vårdnadshavare att få sina barn till skolan.

Advokat Lennart Olsson faxade BUP: s senaste intyg till skolchef Almqvist, och påpekade att hemundervisningen fortfarande inte ¨återupptagits p.g.a. utebliven lärare, och att jag och Daniel varje dag förlorade tempo med anledning av detta. Han påminde dessutom om 7 kap 9 § sekretesslagen vad gällde innehållet i intyget, troligtvis p.g.a. tidigare brist på respekt inför just tystnadsplikt.

I svaret från skolchefen visade det sig att skolledningen helt sonika avbrutit arbetet för att hitta en ny lärare efter att Skolverkets beslut kommit, men att de nu skulle återuppta letandet.

Skolchefen skriver brev ang. bla hemundervisning

 

Barn- och ungdomspsyk valde att dagen efter BUN: s beslut göra sin andra anmälan till socialtjänsten i Filipstad. Enligt uppgift från första anmälaren så ska socialtjänsten vid den initiala anmälan uppgivit att de lät det hela bero för att det var för “besvärligt” och “komplext” för socialen att ta i.

8 (1)8 (2)

 

 

Rektor Ulvforsen tog nytt beslut om särskild undervisning.

 Beslut om särskild undervisning jan 2002 

Den nya läraren, Gunnel, skulle samarbeta med samma Elisabeth som kritiserats av Skolverket för att hon inte upprättat en åtgärdsplan för Daniel i skolan gällande hans matematiksvårigheter. Vi skulle få undervisningen i kyrkans lokaler, endast 100 meter från Nordmarks skola – en plats dit skolbarnen ofta togs på olika aktiviteter. Jag och Daniel delade inte alls skolledningens uppfattning om att det var en “mjuk” övergång, för oss var det i princip samma sak som att tvingas vara i den ordinarie skolan. Vi kände oss otrygga. Jag har i dagsläget inte hittat någon dokumentation gällande detta, men jag vet att protester skedde från våra föräldrars sida och skolledningen gick sedan med på att låta Gunnel undervisa oss i hemmet i stället.

I slutet av januari 2002 kom resultatet av BUP: s pedagogiska utredning av mig:

9 (1)9 (2)

 

 

2002-01-29 beslutade BUN att avvakta med att driva vidare vitesföreläggandet till dåvarande länsrätten på grund av att det beslutats om den särskilda undervisningen. Beslut om att undervisningen skulle ske i hemmet togs 31/1.

Beslut om hemundervisning 31 jan 2002

Min pappa hade nu kontaktats av socialen med anledning av BUP: s anmälan, varför Lennart Olsson skrev till dem. Uppenbarligen har de endast nämnt den andra anmälan från BUP, och inte den första som tycks ha försvunnit:

LO skriver till socialen med anledning av BUPs anmälningar

Lennart Olsson skrev till socialen igen, ett fax där man kan utläsa att socialen skrivit till pappa och menat att han uteblivit från ett möte. Pappa ansåg att utredningen tagit fel vändning, eftersom de fokuserade på hemmiljön och inte skolproblemet, som var vad BUP anmält. Han ansåg även att utredningen skulle ske i samarbete med BUP, eftersom de var insatta och hade grundlig samt uppdaterad uppfattning om vårt mående.

LO skriver till soc ang inriktning på utredning

Ï slutet av februari skickades en anonym anmälan till socialen där anmälaren menade att jag och Daniel for illa genom att vi befann oss i en form av “husarrest”.

Barn i husarrest

Min åsikt om det hela är att det var någon av föräldrarna i Nordmark som ansåg att skolan skulle “skyddas”, eller kanske till och med någon av lärarna i skolan, som ville att de sexuella anklagelserna mot skolan skulle tystas ned och förklaras med att pappa hade n¨ågon sjuk inverkan på mig och Daniel. Tyvärr, för dem, så var det ju inte bara vi två som vittnade om trakasserierna och den sexualiserade miljön. Vad gäller resten av anklagelserna så är det nästan rena citat från vad min morbror Christer spred ut om pappa, se separat inlägg om det, så det finns egentligen inte så mycket mer att säga om dem.

Lennart Olsson skrev ytterligare brev till socialen och påpekade att de ej besvarat hans fax (troligtvis innan ovanstående anonyma anmälan kommit till hans och min pappas kännedom) där man kan sammanfatta det hela med att pappa avbokade samtliga möten med socialförvaltningen innan de meddelade honom vad inriktningen på utredningen var, och vad de avsåg göra åt anklagelserna mot skolan som BUP presenterat i anmälningarna. Socialtjänsten skickade sedan brev till min far där de informerade om att en anonym anmälan inkommit, och att de behövde träffa honom personligen för att informera om utredningens inriktning.

Rektor Jan Ulvforsen tog i samma tid kontakt med BUP, men de hade naturligtvis inte rätt att lämna ut någon information till honom med tanke på sekretessen.

Jan Ulvforsen skriver till BUP

Jan Ulvforsen tog därefter kontakt med socialtjänsten igen, där han uppmanade dem att kontakta vår hemundervisningslärare, Gunnel, för att ärendet var så “bekymmersamt”.

Ulvforsen mejlar socialen

Det hela blev dock inte som han tänkt sig, då Gunnel hade en helt annan bild av situationen. Visserligen fann hon det bekymmersamt och problematiskt att vi inte gick i skolan som alla andra barn, men hon såg också hur dåligt vi mådde inför hotet att tvingas tillbaka dit och hon ansåg att en tvångshämtning inte var aktuell överhuvudtaget. Notera även att hon bekräftar att både jag och Daniel hade kontakt med kamrater utanför skolan. Anteckningen från mötet är väldigt rörig, något som jag tyvärr måste säga är något av en signatur när det gäller socialtjänstanteckningar i Filipstad. Det är inte jag som markerat i papperen, förutom namnmaskeringen.

Gunnel1Gunnel2Gunnel3Gunnel4Gunnel5

 

BUP: s pedagogiska utredning på Daniel kom samtidigt.

10 (1)10 (2)10 (3)

Jag anser att utlåtandet om Daniel väl visar de problem som Nordmarks skola skapade. Osäkerheten och den uteblivna tilliten till vuxna människor är visserligen min mamma och hennes mor delaktiga i, så även det dåliga självförtroendet som nämns.

Gunnel skrev sedan en “rapport” till rektor Ulvforsen, där något mycket anmärkningsvärt framkom (förutom hennes ståndpunkt vad gällde återgången till skola) – nämligen att socialtjänsten i Filipstad menade att de ej kunde göra något åt den sexualiserade miljön i Nordmarks skola för att de inte hade “några namn”. Namnen på de barn som varit mest aktiva stod, precis som Gunnel påpekar i sin rapport, i BUP: s anmälan, något ni själva kan se, även om jag maskerat namnen av respekt för barnen som ju nu är vuxna.

002003

 

Något som är ännu mer anmärkningsvärt är att detta brev aldrig diariefördes, det bara försvann. Se diarielistan på Åsenskolan för den aktuella tidsperioden.

006007

 

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Hur ser det ut?

Tänkte att det var dags för en “vanlig” uppdatering. De inlägg jag postat på sistone är en aning jobbiga att ta sig igenom och kanske inte speciellt intressanta för gemene man. Trots det så är de nödvändiga, eftersom själva idén med hela sidan är att bekräfta min livshistoria… vilken ju faktiskt inte är annat än ångest och meterhögar med papper. Så känns det i alla fall.

Man skulle också kunna säga att de senaste inläggen visar min vardag. Papperen tar aldrig slut, och jag hyser en sorts hatkärlek till dem. Vad vore jag utan dem? En person som fortfarande skulle kallas hjärntvättad lögnare. Det är svårt för andra att kalla mig det när någon betrodd myndighetsperson säger samma sak som jag i skrift. Men samtidigt är de en påminnelse om all smärta jag någonsin känt.

Arbetet lämnar hursomhelst inte särskilt mycket tid eller lust till att skriva ned tankar och känslor, men det kanske kommer en sådan period så småningom ändå. Känner mig mest tom och fokuserad just nu, trött på det mesta men accepterar det ändå. På den juridiska fronten pågår det en del som jag inte vill skriva om i dagsläget, av naturliga skäl, eftersom min mor och hennes närmaste håller sig noggrant uppdaterade vad gäller mina inlägg här.

Mitt mål är att ha berättat hela historien, fram till dess att mitt LVU helt och hållet släpptes i januari 2013 och jag kunde återgå till samhället efter tre år som gömd och efterlyst, till början av sommaren. Planen är nämligen att jag ska börja studera då, och skriva här och plugga på heltid lär inte gå särskilt bra.

Så, i juni kommer denna sida gå över till mer av en blogg där jag skriver av mig tankar, berättar om hur livet ser ut, och om jag faktiskt vid någon tidpunkt kommer känna mig levande igen.

Tack till er som läser.

 

IMG_5568

IMG_20140314_143539

Posted in Vardag | Tagged , , , , | 1 Comment