Tag Archives: Folåsa

Justitiekanslern och skadestånd

För de som inte läst det på annat håll så har alltså JK: s beslut kommit kring den anmälan jag skickade in i december förra året. Anmälan var på runt 150 sidor och hade nästan 500 bilagor. Jag hade arbetat med “sammanställningen” som jag kallar den en lång tid och att skicka in den var en lättnad, även om man vid sådana tillfällen alltid känner att man kunde gjort saker bättre eller är osäker om man glömt något av betydelse.

JK:s beslut kan väl sammanfattas som så att de inte tänker utreda ärendet från början då JO redan kritiserat socialnämnden år 2008, och att det vid JK: s granskning inte framkommit något som ger dem anledning att kritisera domstolarnas beslut. De menar att Filipstads kommun är platsen dit jag ska vända mig med krav om ytterligare skadestånd än det JK betalar ut.

http://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2016/05/7681-15-40/

Man kan ganska snabbt konstatera att 44.000 SEK är en ynklig summa för tio års lidande och en förstörd barndom (särskilt om man betänker att jag sannolikt kommer att må dåligt mer eller mindre resten av mitt liv på grund av saker som inte borde ha hänt), men samtidigt så tar jag det som positivt att jag överhuvudtaget tillerkändes något. Sverige är inte överdrivet generösa med skadestånd, och även om skadeståndet endast gäller en liten del av omhändertagandet så är det ändå en form av erkännande på att fel begåtts och att jag inte borde ha placerats på institution som elvaåring. Det är ändå en skön känsla.

Det som svider är att JK valde att inte utreda hela fallet på grund av Justitieombudsmannens kritik 2008, eftersom den anmälan som ledde fram till JO: s kritik gjordes av ett av min pappas ombud och var väldigt långt ifrån fullständig. Jag hade hellre sett att JO: s utredning 2008 inte ägt rum, till förmån att JK nu hade kunnat utreda ärendet fullt ut i efterhand. Att JK väljer att inte utreda alltsammans utifrån den aspekten är för mig förståeligt, men det känns ändå väldigt ledsamt.

Om jag nu väljer att gå vidare med skadeståndskrav så återstår ändå frågan hur pass utrett allt blir. Eftersom tiden har gått så är det inte svårt att förstå att rättvisa aldrig kommer kunna skipas i så många sammanhang som man kanske önskar, men när det gäller de grövre brott som begåtts av exempelvis mamma, och den otroligt oprofessionella hanteringen av ärendet hos Polisen i Karlstad-Filipstad och socialmyndigheterna i Filipstad så är den dokumentationen lika tydlig oavsett hur lång tid som gått, vilket möjliggör vidare utredningar i dag och år framöver.


Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Juli 2015

Skriver ett inlägg mest för att visa att jag lever. Jag valde att inaktivera min Facebook-sida ett tag då jag kände att tiden inte räckte till, och lite andra orsaker som är en del av “offentlighet” på nätet men likväl ganska tröttsamt. Jag blir nog aktiv där igen snart igen. Det kan vara bra för den (för ovanlighetens skull) tysta, nyfikna massan — som kanske fortfarande hoppas på att jag någon dag ska ge upp och tycka att det är korrekt att jäviga lokalpolitiker får förstöra livet för en familj och låsa in barn som inte behövs låsas in, eller för all del använda 10+ miljoner av skattebetalarnas pengar till det hela – att vila lite.

Jag jobbar på med det som behövs, och försöker uppskatta vardagen däremellan. Jag har hunnit resa en del och försöker svettas bort ångesten på daglig basis. Måendet går upp och ner. Man får vara glad så länge tomheten håller sig borta, även om det innebär ångest och stress i stället. De två sistnämnda agerar åtminstone drivande.

20150609_093337



get up, dress up, show up and never give up





Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Maciej Zaremba och hans artikelserie

För de som engagerar sig i LVU och barnrättsliga frågor så är nedan länkade artiklar garanterat inga nyheter, men för de som inte läst dem ännu kan det vara intressant och ögonöppnande information.

http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/?fb_ref=Default

http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/

http://prio.dn.se/prio/2015-04-29/morgon/kultur/sa-blev-olle-berovad-sin-mamma-2

I hans senaste artikel behandlar han ett fall från en mindre stad, där det är mamman Åsa som avskiljs från sin son Olle genom pappans helhjärtade stöd från socialtjänsten, där de till och med erbjuder fadern stöd att trotsa domstolsbeslut.

Fallet har Maciej Zaremba funnit i Lena Hellblom Sjögrens bok Barnets rätt till familjeliv (2012) där även jag och min bror finns med. Med anledning av artikeln öppnade jag på nytt boken och läste igenom avsnittet som handlar om oss, och upptäckte att Hellblom Sjögren jämfört och visat på likheter i Olles fall och vårt – då med Olles pappa och min mamma som likhetsfaktorer. Det är för mig ett nytt sätt att tänka på det hela, men slår mig som mycket sant. Det uppenbara är ju att mamma under många år – tillsammans med sin tidigare arbetskamrat (under hela tolv år – någon som vill påstå att man inte lär känna varandra på tolv år av gemensamt arbete inom hemtjänsten i ett litet värmländskt samhälle?) socialchefen Steijner i Filipstad – berövat mig och Daniel vår pappa. Precis som Olle av sin far berövats sin mamma enligt artikeln.

Skillnaden är att det i vårt fall är den som utsatt oss barn för alla vidrigheter som hon av oss anklagades och anklagas för är den avskiljande föräldern – mamma. Hjärntvätten fick hon sedan hjälp med av Folåsa behandlingshem, om än en misslyckad sådan då vi än i dag – årsvis av inlåsningar, ytterligare obeskrivliga helveten och tio år senare, lever i verkligheten, något som de (socialtjänsten och Folåsa) i sin ogrundade övertygelse försökte tvinga oss att förneka.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Livet?

Ångest. Så svår att definiera men ändå nog en av de mest påtagliga känslor som finns.

Har suttit bland pappershögarna och letat efter tidslinjer, hur den och den blev inblandad och när det och det hände. Och så fastnar man där på vägen. Journalanteckningar från Folåsa, behandlingsuppdrag från socialen, rapporter om mitt beteende – fyllda av så mycket lögner och snedvridna bedömningar att jag har svårt att läsa vidare på grund av den växande klumpen i bröstkorgen. Man förflyttas i tiden, slås sönder genom att precis allt man kände då plötsligt blir nutid. Maktlösheten och förtvivlan över att ingen lyssnade, beskyddade. Jag läser texter skrivna av en så hatisk och korttänkt ung individ som jag inte överhuvudtaget längre känner igen, och jag skäms över att de fick mig dit. Jag skräms av att jag som tolvåring såg som enda utväg att hota knivdöda min mor för att personalen på ett statligt behandlingshem inte skulle våga föra mig samman med henne. Och hennes vidriga fingrar.

Men de insåg väl när jag rymde från hemmet för att komma undan henne att jag inte skulle göra det, för plötsligt var hon en av dem, stående på tågstationen i Vikingstad och ropade efter mig. “Din mamma var med och letade och hon var orolig.”

Armarna fulla av skärsår, tommare blick för varje månad, ökande antal piercingar, mer och mer självdestruktiv på så många sätt att det är svårt att lista, känslomässig robot. Melinda mår bättre nu. Hon har kommit in i ungdomsgruppen, hon pratar inte om sin pappa längre. Det har nåtts stora framsteg när det gäller mamma, Melinda visar längre ingen reaktion när man nämner henne. Förut blev hon upprörd men nu visar hon inga känslor vid samtal om mamma.

Socialen frågar mamma. Tror du Melinda blev våldtagen i Malmö? “Nej, det tror jag inte.” Ja, men då så.

Jag behöver bli färdig med tidsberättelsen här på hemsidan innan juni för att kunna fokusera på studier. Kommer det gå? Tveksamt. Hur det överhuvudtaget ska gå till är svårt att veta, med tanke på att jag inte ens har allt material som jag borde.

Jag begärde förra året ut mina papper från socialtjänsten i Filipstad. Får tillbaka tjocka buntar av papper där nästintill allt av värde har sekretessmarkerats. Till och med mina egna skrivelser som jag insände till domstolar och annat har borttagits stycken. Domar från förvaltningsrätten har sekretessmarkerats. Ordet “barnen” har suddats ut ur journalen. För jag vet inte att jag har en bror?

Jag överklagade. Kammarrätten återkommer med ca elva domar, i princip likadant formulerade; socialtjänsten har visserligen inte tillkännagivit av vilken anledning de velat sekretessmarkera, men det kan finnas anledning ändå. Hur ska jag kunna visa helheten när jag förbjuds veta tiotusen bitar? Visserligen säger det en hel del att en mamma med eget boende får en extra lägenhet betald i Linköping och 40,000 att köpa möbler för av en socialförvaltning i Sverige, och dessutom får bensin och hyrbil betald för att åka tjugofem mil till ett behandlingshem och tvinga sig på sitt barn. Att hon till och med fick låna en av socialförvaltningens bilar för att göra just det sistnämnda. Det borde säga vem som helst att något, något är inte rätt. Men problemet är att även om jag kan bevisa just det jag precis skrev, så finns det tio gånger värre saker som jag inte kan bevisa – för där texten borde finnas är ett vitt tomrum och ett X ritat i bläck.

IMAG0065

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , | 2 Comments