Tag Archives: filipstad

Livssammanställning

Jag tänkte att jag skulle publicera den skriftliga delen av det jag skickade in till Justitiekanslern ifall det finns någon intresserad som inte redan begärt ut den från myndigheten. Eftersom den här sajten mestadels tjänar till att ge vi barns historia av det som hänt och att motsäga en massa feluppfattningar och lögner så känns det även som att den kan vara av betydelse att finnas här, då jag valde att fokusera på att sammanställa allt till myndigheter i stället för här.

Bilagorna är tyvärr alldeles för många för att publicera, men skulle någon vara intresserad av något särskilt så kan man skicka mejl till mig.

Jag korrekturläste arbetet snabbt innan jag skickade in det, men därefter har jag inte orkat ta mig igenom det som jag egentligen borde, så jag får väl be om ursäkt i förväg för eventuella otydligheter.

Länk till sammanställning

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Justitiekanslern och skadestånd

För de som inte läst det på annat håll så har alltså JK: s beslut kommit kring den anmälan jag skickade in i december förra året. Anmälan var på runt 150 sidor och hade nästan 500 bilagor. Jag hade arbetat med “sammanställningen” som jag kallar den en lång tid och att skicka in den var en lättnad, även om man vid sådana tillfällen alltid känner att man kunde gjort saker bättre eller är osäker om man glömt något av betydelse.

JK:s beslut kan väl sammanfattas som så att de inte tänker utreda ärendet från början då JO redan kritiserat socialnämnden år 2008, och att det vid JK: s granskning inte framkommit något som ger dem anledning att kritisera domstolarnas beslut. De menar att Filipstads kommun är platsen dit jag ska vända mig med krav om ytterligare skadestånd än det JK betalar ut.

http://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2016/05/7681-15-40/

Man kan ganska snabbt konstatera att 44.000 SEK är en ynklig summa för tio års lidande och en förstörd barndom (särskilt om man betänker att jag sannolikt kommer att må dåligt mer eller mindre resten av mitt liv på grund av saker som inte borde ha hänt), men samtidigt så tar jag det som positivt att jag överhuvudtaget tillerkändes något. Sverige är inte överdrivet generösa med skadestånd, och även om skadeståndet endast gäller en liten del av omhändertagandet så är det ändå en form av erkännande på att fel begåtts och att jag inte borde ha placerats på institution som elvaåring. Det är ändå en skön känsla.

Det som svider är att JK valde att inte utreda hela fallet på grund av Justitieombudsmannens kritik 2008, eftersom den anmälan som ledde fram till JO: s kritik gjordes av ett av min pappas ombud och var väldigt långt ifrån fullständig. Jag hade hellre sett att JO: s utredning 2008 inte ägt rum, till förmån att JK nu hade kunnat utreda ärendet fullt ut i efterhand. Att JK väljer att inte utreda alltsammans utifrån den aspekten är för mig förståeligt, men det känns ändå väldigt ledsamt.

Om jag nu väljer att gå vidare med skadeståndskrav så återstår ändå frågan hur pass utrett allt blir. Eftersom tiden har gått så är det inte svårt att förstå att rättvisa aldrig kommer kunna skipas i så många sammanhang som man kanske önskar, men när det gäller de grövre brott som begåtts av exempelvis mamma, och den otroligt oprofessionella hanteringen av ärendet hos Polisen i Karlstad-Filipstad och socialmyndigheterna i Filipstad så är den dokumentationen lika tydlig oavsett hur lång tid som gått, vilket möjliggör vidare utredningar i dag och år framöver.


Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Juli 2015

Skriver ett inlägg mest för att visa att jag lever. Jag valde att inaktivera min Facebook-sida ett tag då jag kände att tiden inte räckte till, och lite andra orsaker som är en del av “offentlighet” på nätet men likväl ganska tröttsamt. Jag blir nog aktiv där igen snart igen. Det kan vara bra för den (för ovanlighetens skull) tysta, nyfikna massan — som kanske fortfarande hoppas på att jag någon dag ska ge upp och tycka att det är korrekt att jäviga lokalpolitiker får förstöra livet för en familj och låsa in barn som inte behövs låsas in, eller för all del använda 10+ miljoner av skattebetalarnas pengar till det hela – att vila lite.

Jag jobbar på med det som behövs, och försöker uppskatta vardagen däremellan. Jag har hunnit resa en del och försöker svettas bort ångesten på daglig basis. Måendet går upp och ner. Man får vara glad så länge tomheten håller sig borta, även om det innebär ångest och stress i stället. De två sistnämnda agerar åtminstone drivande.

20150609_093337



get up, dress up, show up and never give up





Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Maciej Zaremba och hans artikelserie

För de som engagerar sig i LVU och barnrättsliga frågor så är nedan länkade artiklar garanterat inga nyheter, men för de som inte läst dem ännu kan det vara intressant och ögonöppnande information.

http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/?fb_ref=Default

http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/

http://prio.dn.se/prio/2015-04-29/morgon/kultur/sa-blev-olle-berovad-sin-mamma-2

I hans senaste artikel behandlar han ett fall från en mindre stad, där det är mamman Åsa som avskiljs från sin son Olle genom pappans helhjärtade stöd från socialtjänsten, där de till och med erbjuder fadern stöd att trotsa domstolsbeslut.

Fallet har Maciej Zaremba funnit i Lena Hellblom Sjögrens bok Barnets rätt till familjeliv (2012) där även jag och min bror finns med. Med anledning av artikeln öppnade jag på nytt boken och läste igenom avsnittet som handlar om oss, och upptäckte att Hellblom Sjögren jämfört och visat på likheter i Olles fall och vårt – då med Olles pappa och min mamma som likhetsfaktorer. Det är för mig ett nytt sätt att tänka på det hela, men slår mig som mycket sant. Det uppenbara är ju att mamma under många år – tillsammans med sin tidigare arbetskamrat (under hela tolv år – någon som vill påstå att man inte lär känna varandra på tolv år av gemensamt arbete inom hemtjänsten i ett litet värmländskt samhälle?) socialchefen Steijner i Filipstad – berövat mig och Daniel vår pappa. Precis som Olle av sin far berövats sin mamma enligt artikeln.

Skillnaden är att det i vårt fall är den som utsatt oss barn för alla vidrigheter som hon av oss anklagades och anklagas för är den avskiljande föräldern – mamma. Hjärntvätten fick hon sedan hjälp med av Folåsa behandlingshem, om än en misslyckad sådan då vi än i dag – årsvis av inlåsningar, ytterligare obeskrivliga helveten och tio år senare, lever i verkligheten, något som de (socialtjänsten och Folåsa) i sin ogrundade övertygelse försökte tvinga oss att förneka.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Det där med kommunikation och öppenhet

Någonting som kännetecknat min mamma under numera många år är ett smusslande och uppsökande av människor i det tysta. Hon har besökt folk i deras hem, på deras kontor, pratat med deras släktingar o.s.v. Alla som på något sätt har stöttat eller trott på mig, Daniel eller pappa – eller kanske bara intresserat sig för vad som hänt och gjort det känt på olika vis. Hon har suttit vid köksbord över kaffekoppar och sagt allt mellan himmel och jord, saker som hon hävdat vara sanning, och varit ett offer fram tills några av alla dessa människor visat sig ha en ifrågasättande livssyn (som vi alla borde ha, i alla lägen, enligt mig) av olika grader och ställt relativt milda frågor som ”okej, men hur kan du tycka att dina barn borde vara inlåsta på Folåsa så unga?”, för då har dessa människor inte varit intressanta längre. Ordet ”manipulativ” har varit vanligt förekommande.

De gånger det har passat att vara öppen, så har det varit i vinklade artiklar, skrivna av journalister med en förutbestämd uppfattning som överhuvudtaget inte brytt sig om att kontakta ”andra sidan” av historien. Värmlands Folkblad kan jag nämna som en tidning som utmärkt sig extra tydligt inom den kategorin. Under tiden jag var borta skrevs det också en hel del på en skvallerblogg vid namn Filipstad i Folkmun som drevs av en Anna-Carin Windh, en person – som jag förstått det – har journalism (en högst subjektiv uppfattning om dess innebörd dessutom) som en typ av hobby. Där publicerades det bl.a. ett öppet brev skrivet av mamma, där hennes version och världsbild tydligt presenterades. Verklighetsfrånvända påståenden som var svåra att ens förstå publicerades. Detta var dock inte det mest anmärkningsvärda, utan det var de stängda kommentarsfälten. Mamma hade talat och då räckte det visst så.

Samma sak sker i dag. Mamma kontaktar människor som öppet engagerat sig eller intresserat sig för vad jag har berättat, eller vad de läst om fallet. Hon gör det i det tysta, och jag kan aldrig veta förutom då andra talar om det för mig eller de direkt berörda hör av sig till mig för att fråga eller säga det de vill. Här hamnar då ansvaret hos den hon kontaktar – antingen tar man det hon säger för sanning och utgår ifrån att den sista versionen av något man hört är den sanna, eller så hör man av sig till mig och ifrågasätter det man undrar över.

Hela konceptet med den här sidan bygger på öppenhet. Jag är väldigt trött på ogrundade spekulationer, människor som tror sig veta utan vetskap och sådana som tisslar och tasslar i bakgrunden. Förr kanske människor hade ursäkten att jag var borta, att det inte fanns något tydligt sätt att kontakta någon berörd och ställa sina frågor, men den finns inte längre. Jag har hemsida, jag har Facebook, jag har e-post helt tillgängligt så att vem som helst kan kontakta mig om de vill. Nu kanske det finns en del som tänker att ”jag har ett liv att ta hand om också, jag har inte tid att prata med dig om ditt liv och kolla upp allt”, vilket för mig är helt naturligt. Men – har någon tiden att föra kontakt med min mamma och lyssna till hennes utsagor men inte tiden eller intresset att därefter göra detsamma med mig, så borde man hålla sig utanför alltsammans. Vara neutral, hålla sig till att man inte vet. Neutralitet vore naturligt både till min version och den ”andra sidan” tills alla delar har bevisats eller åtminstone otvivelaktigt hänger ihop.

Så, återigen – hela syftet med den här sidan är att besvara frågor och berätta vår historia på ett så öppet och ärligt sätt som möjligt. Ge mig gärna den chansen.


Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 4 Comments

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 1

Jag gör en avstickare från berättelsen om min mamma och hur hon lyckades skapa det som sedan kom, och berättar vad det egentligen var som hände med skolan. Varför jag endast gick två veckor i första klass i Nordmarks skola.

Min pappa har fått ta mycket skit för detta, han har beskyllts för att göra alltsammans till en prestigefråga, isolera sina barn, beröva oss vår framtid o.s.v. Under hela denna tid bör man ha i åtanke att min mamma var precis lika deltagande i kritiken av skolan som han var och att hon i slutändan var den som stoppade en lösning när den äntligen arbetats fram efter fyra år (kommer visa det i senare skede). Trots detta är det bara min pappa som kritiseras. Det är bara han som förstörde vår skolgång, enligt alla som anser sig veta hur saker gått till. Det är bara en parentes, men ändå en intressant sådan. Visserligen var min pappa ensam vårdnadshavare, men det var det få som visste runtom Filipstad, och oavsett det så är det min mammas underskrift och namn som är med överallt. Anses inte hennes åsikt vara lika mycket värd i beslutsfattande och kritik bara för att det berör ett ämne som kunde användas för att tycka illa om min far?

Man skulle kunna säga att för Daniels del började de största problem i Nordmarks skola när han berättade om misshandel för lärarna. Lärarna frågade mamma om det stämde, hon sade nej och han blev stämplad som ett lögnaktigt barn. Dessutom arbetade min mammas bror, Christer, och hans sambo/fru Bettina på skolan, och när han påbörjade det beteende som jag beskrev i mitt förra inlägg, “Bakgrund: ‘Hjärntvättens’ födelse”, blev allt mycket värre för Daniel i skolan och sedermera för min pappa när han försökte reda ut alltsammans.

Men problemen i Nordmarks skola var mycket mer djupgående än så, och det ämnar jag visa genom det här inlägget. När pappa med stöd av mamma började kritisera skolan så kom fler berättelser fram från f.d. elever och föräldrar till elever. Alla vittnade om samma sak – mobbning och misshandel i skolan, både från lärare och mellan elever. En sexualiserad miljö där det skett rena övergrepp. En ovilja och feghet från lärarnas sida att ta tag i detta. Barn som tvångsmatats av lärare tills de spydde. Och framförallt – Nordmarksbornas totala utfrysning av de familjer som vågade yttra sig negativt om skolan. Många av de drabbade flyttade, resten fann sig i att det såg ut som det gjorde och tänkte väl “bäst att inte bråka, efter femte klass byter de ju skola ändå”. Men vad de inte tänkte på är de problem som uppkom för barnen när de gått i en så rentav traumatisk miljö i så unga och förhållandevis många år. På skolan i Filipstad som tog emot eleverna från och med sjätte klass reagerade man på hur dåliga resultat de fick och hur många som uppfyllde kriterierna för dyslexi etc. Men det tystades ner och blev aldrig mer än en undran.

Efter att Daniel berättat i skolan om misshandeln och han blev allt värre behandlad, samtidigt som hemsituationen eskalerade mer och mer, blev han alltmer inbunden i sig själv. Han mobbades av flera andra pojkar. Han fick plötsligt stora svårigheter med matematik, varför han fick extra undervisning av en lärare vid namn Bengt Sjöberg.

I januari 2000 fick Daniel en ny lärare vid namn Anita, då hans tidigare lärare Katrin (som var en snäll lärare) blev mammaledig. Anita ansåg att hans extraundervisning inte var nödvändig eftersom hon hade samma utbildning. De framsteg han gjort med Bengt försvann snabbt när hon tog över alltsammans. När han inte förstod så blev han kallad en “dum, vrång unge”. Hon skrek på honom när han inte förstod och hade en fruktansvärd attityd. Hade han inte gjort färdigt sina uppgifter innan lektionens slut så fick en lärare vid namn Eva utbrott där hon skrek och kastade saker, vid ett tillfälle var det måttband, pennor och skolböcker. Alla i Daniels klass visste vid dessa tillfällen att en instängning i ett separat, litet rum stundade för en olycklig elev. Daniel blev en av de utsatta eftersom han inte blev klar i tid när han inte förstod. I det här lilla rummet var han tvungen att stanna tills han blev färdig med allt, och förvägrades att åka med skolbussen hem – som han kunde se genom fönstret.

Vid ett tillfälle i gymnastiksalen blev han misshandlad av Anita inför hela klassen. Barnen skulle göra “dramagester”, en och en, medan resten tittade på, och när Daniel nekade att göra detta så drog hon tag i hans arm och knuffade ner honom på golvet.

Daniels mående blev sämre och sämre, det sjönk tillsammans med hans självkänsla – som redan var låg på grund av att han haft en mor som brutit ned honom på alla tänkbara sätt sedan han började minnas. Och dessförinnan. Pappa hittade honom gråtande på rummet tillsammans med en teckning av Daniel själv och ett tankemoln ovanför huvudet med mattetal och frågetecken. Han hade ont i magen och blev alltmer inbunden.

Pappa och mamma arrangerade ett möte med skolchefen i Filipstad, Ulf Almqvist, och läraren Anita. Mötet ägde rum i Nordmarks skola, och Anita erkände misshandeln av Daniel i gymnastiksalen. Hon erkände dessutom att hon diskuterat den misshandel Daniel berättat om med Christers sambo Bettina, vars svar hade varit att inget hade hänt. (Där är troligtvis förklaringen till att även hennes beteende gick att spåra till Christers förföljelse och min mammas och Bettinas lögn om att ingen misshandel skett). Trots detta var Ulf Almqivists enda och upprepade svar: “Jag har fullt förtroende för Anita.” Han påstod sig även ha godkänt konversationen mellan Anita och Bettina.

Jag måste här inflika en av, enligt mig, anledningarna till Ulf Almqvists flata agerande och ovilja. Nämligen denna anteckning, skriven av min mor, som jag tidigare publicerat:

 Elisabeth

Den Elisabeth på Barnavårdscentralen som hon skriver om, var rektor Jan Ulvforsens fru. Han hade vid tidpunkten för mötet med Ulf Almqvist inte tillträtt som rektor över Nordmarks skola ännu, men jobbade inom skolväsendet i Filipstad och hade till hundra procents sannolikhet nåtts av min morbror Christers lögner och smutskastning av min pappa. När min pappa då blev aktuell i skolkonflikten diskuterades detta säkert med Almqvist, särskilt som han godkände läraren Anitas konversation med Bettina, vars man vid tillfället till och med var misstänkt för mordhot mot pappa. Det går inte till så om ingen förutfattad negativ uppfattning ligger till grund för tankar och agerande.

Efter mötet med Anita och Ulf Almqvist bestämde pappa (ett beslut som mamma ställde sig bakom) att Daniel skulle vara hemma från skolan den resterande terminen. Pappa hjälpte honom med matematiken från sängen där han låg mestadels av tiden på grund av en allvarlig ryggskada. Daniel låg på hans arm medan de läste ur böcker och löste matematiktal i Daniels egen takt. Daniel hade börjat stressa och fick panik så snart han skulle utföra någon form av skoluppgift, förståeligt med tanke på den stress han utsattes för i skolan där alla uppgifter skulle lösas omedelbart och utan hjälp. Från maj 2000 och framåt fick han undervisning i hemmet av Bengt igen, en undervisning som beskrivs här:

Bengt Sjöberg, 2000-06-07

Till skolstarten höstterminen 2000 skrev fyllde pappa i ett barnkort och skickade till skolan för att det förhoppningsvis skulle göra så att lärarna hanterade Daniel på ett bättre sätt, och för att kunna ha koll på att Daniel inte blev att må ännu sämre.

Barnkort

Men inget blev bättre. Daniels svårigheter i skolan blev allt värre, och hans matematikkunskaper nådde katastrofala nivåer. Ingenting hände. Möten ägde rum med nytillträdde rektor Jan Ulvforsen där han informerades om det våld och den sexuella miljö som pågick på skolan, men efter ett enda besök på skolan så meddelade han att inga problem fanns. Detta trots att namn på vittnen lämnats, såsom skolbusschaufför och föräldrar till drabbade barn.

 

Min skolgång med början hösten 2001

Jag räknade dagar, kryssade i kalendern. Jag kunde verkligen inte vänta. Men till slut var den där, den första skoldagen! Förskolan hade jag inte kunnat gå i eftersom min mammas brors sambo Bettina jobbade där, men både jag och Daniel kunde läsa och skriva när vi började första klass. Pappa hade lärt oss. Pappa tog en bild på mig när jag stod på gårdsplanen och precis skulle gå ut till vägen för att bli upphämtad av skolbussen. Just skolbussen var det ett himla liv om. Plötsligt menade läraren Eva att jag och Daniel inte hade rätt till skolskjuts, och påstod att nya regler tillkommit under året trots att samma regler hade gällt sedan 1995. Utfrysningen hade börjat, är min åsikt.

Väl i skolan frågade jag min lärare varje dag om det inte var några läxor, och blev besviken när inga fanns. Men glädjen inför skolan och dess arbete blev kortvarig.

Lärarnas beteende mot Daniel började även gälla mig, men inte i närheten av hans omfattning. Den värsta var Bettina. Både jag och Daniel blev utfrågade i skolan om var mamma fanns. Christer var hotfull mot Daniel under sina utfrågningar. Jag fick ingen bestämd plats i skolbussen när alla andra barn placerades ut. När jag frågade var jag skulle sitta fick jag ett fräsande och hyttande med armen, ackompanjerat av “sätt dig därbak någonstans!” till svar. En av de pojkar som mobbat min bror ställde sig bakom mig på rasten och juckade mot min rumpa. Han gick i tredje klass.

Jag började kissa på mig om nätterna, hade ont i magen. Jag grät och ville inte till skolan. Beteendet mot Daniel fortskred, och blev allt värre. Han fick inte cykla hem efter skolans slut, och han utpekades av lärare som syndabock i kollektiva bestraffningar.

Efter två veckor gav pappa efter och lät oss vara hemma. Det var uppslitande för honom att se sina två barn må sämre än de gjort redan innan. Jag tror att han blev väldigt frustrerad över att det aldrig kunde vara lugnt, dels var det mamma och så nu skolan. Vi hade kontakt med BUP sedan tidigare med anledning av mammas och mormors misshandel, men nu förflyttades fokus till skolproblemet, vilket visserligen är förståeligt, men när jag i dag tänker tillbaka så var det förödande. Hade vi behandlats längre tid för familjevåldet hade vi kanske till sist vågat berätta om resten av mammas övergrepp och misshandel, men i stället hamnade det i skymundan och skolan blev det ständiga samtalsämnet.

Jag och Daniel ritade teckningar både hemma och under BUP-mötena. Dessa är ett urplock:

5asfdgdffgsdfseder

 

I september 2001 skickade pappa och mamma in en anmälan till Skolverket, utformad av pappas dåvarande advokat Lennart Olsson. Jag uppmanar alla att läsa den, då den beskriver skolhändelserna på ett kronologiskt och tydligt sätt, med många viktiga detaljer. Anledningen till att min mors adress uppges vara samma som min fars var, utifrån vad jag tror, för att inte fokus skulle läggas på problemen inom familjen, att de separerat osv. Det står redan i anmälan att mamma lades in på sjukhus, och att vi misshandlats av vår mormor. Att “sjukhus” innebar psykiatri torde inte varit svårt för Skolverket att räkna ut, särskilt inte med informationen om misshandeln. Att de anmälande föräldrarna då dessutom var separerade kunde gett dem intrycket av en problemfamilj och därför inte tagit allvarligt på uppgifterna och kanske utgått ifrån att alla problem låg hemma.

123456

                                                  

Fler drabbade anmälde och trädde fram i tidningarna:

001002003

 

004005006007008

 

009010011

 

012013014

 

015016017

 

018019020021022023

 

024

025026

 

027028029

 

Jag avslutar detta inlägg med ovanstående anmälningar, då jag tycker att de säger mer om hur situationen såg ut — och antagligen fortfarande ser ut — i Nordmarks skola än någon sammanfattning jag skulle kunna skriva om det. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa dem alla trots mängden sidor. De beskriver misshandel från lärare, Nordmarksbornas tillvägagångssätt som tycks gå i arv, sexuella trakasserier och hur lärare dolt alltsammans. Något man dock bör veta efter att ha läst dem, är att barnen som nämns i nästan varje anmälan vilka beskrivs ha antastat andra barn på könsorganen, spridit porrbilder, frågat andra om de vill “knulla”, tittar på porrfilm hemma, den pojke som juckade mot mig etc. etc. har en mamma som är politiskt aktiv inom Filipstads kommun och sitter i socialnämnden.

Det är den kvinnan, Christel (även kallad “Kickan”), som beskrivs i detta utdrag från en av ovan anmälningar: “Vid ett tillfälle följde [anmälarens barn, min anm.] med en av flickorna hem. Hon berättade senare att flera av klassens pojkar hade varit där och tittat på porrfilm i vardagsrummet. Den flickan som [anmälarens barn, min anm.] följt med hem tyckte att dom också skulle titta. Det brukade hon göra. Sa hon. Detta hände medan barnens mamma satt i köket och rökte.”

Av respekt för Christels barn så väljer jag att endast benämna henne vid förnamn, men att nedan socialnämndsprotokoll är riktigt går naturligtvis att verifiera vid utredning.

christel socialnämnden

Denna kvinna är en väninna till min mor sedan ungdomen, och har varit mycket aktiv som mammas stöd och medhjälpare i att försöka tvinga samman mig och min bror med vår mor samt att fortsatt hålla oss inlåsta. Hon har bl.a. medverkat på möten hos socialförvaltningen i Filipstad rörande mig där hon benämns som “Carinas väninna”. Att hon dessutom är deras kollega nämns ingenstans. Jag kommer att ägna henne och andra inblandade människor som haft stor betydelse i att det som skett ägt rum separata inlägg längre fram.

Fortsättningen om vad som skedde med skolan följer allteftersom jag går igenom dokumentationen.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , , , | 6 Comments

Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse

Något som med tiden blev en väldigt central del i min mammas historia och myndigheternas ständigt ändrade skäl till att agera så vidrigt som de gjorde, var den påstådda ”hjärntvätten” som min far enligt dem skulle ha utsatt mig och Daniel för. I det här inlägget ska jag förklara när  och hur den lögnen tog form, vilket är många år innan vi omhändertogs, och rörde egentligen inte mig och Daniel till en början.

När min mammas bror, Christer Widegren, och deras mor (d v s min mormor) fick reda på att min mamma börjat berätta om den incest och misshandel som pågått i deras familj och släkt hände något. Jag kommer fokusera mest på Christers handlingar, men i papperen jag lägger ut kommer ni även få läsa om min mormor Marianne.

Anledningen till hans reaktion, vilken ska beskrivas strax, går endast att spekulera om. Jag kommer presentera mina teorier, men det är inget jag egentligen kan bevisa, eftersom han inte (av naturliga skäl) uppgivit detta själv någonstans såvitt jag vet, och var och en får bilda sig sin egen uppfattning utifrån de uppgifter jag presenterar.

En jakt efter min mamma påbörjades, och innan det blev känt för Christer och hans sambo att mamma var inlåst på psyket, startade han rykten om att min pappa hade henne inlåst i huset och att hon inte fick kontakta omvärlden. Pappa skulle ha mördat henne och diverse annat hemskt. När hennes psykvistelse blev känd så ändrades det till att pappa gjort så att min mamma hamnat på psyket, och att han var en psykopat som manipulerade henne. Christer planerade att kidnappa mig och Daniel från pappa, vilket han berättade för flertal människor. Dessutom ringde han till min pappa och sade att han skulle komma och skjuta honom.

Christer framställde sig själv som en orolig bror, en bild som – milt sagt—inte överensstämmer med dessa två anteckningar skrivna av min mamma:

Cs6Cs8

 

Varför var han så hatisk och aggressiv mot henne om han verkligen trodde att pappa var den hemska personen och min mamma ett offer?

Cs1Cs2Cs3Cs4Cs5Cs7Cs9Cs10Cs11

Christers lögner och smutskastande nådde bland annat till Barnavårdscentralen och en personal vid namn Elisabeth, som min mamma nämner i sina skrivelser. Det var Nordmark skolas dåvarande rektors fru, och med tanke på att skolkonflikten började och pågick under tiden Christers beteende var aktuellt, så nådde hans ord rektorn – vilket i sin tur orsakade att rektorn fick Christers fabricerade bild av min pappa. En psykopat som ville isolera sin familj och därför inte ”tillät” sina barn gå i skolan. En obehaglig person som bara ville bråka. Nog för att mycket fel begicks av kommunen i skolkonflikten, vilket jag som sagt kommer beskriva i ett separat inlägg, men min bestämda uppfattning är att Christers lögner förhindrade en lösning i skolärendet, och att han var delaktig i att skapa det. Christer hörde dessutom av sig till socialen, närmare bestämt socialchefen Christina Steijner och framförde sin historia.

Nedan är en berättelse skriven av en väninna till min mamma, Anita Supponen, en person som arbetat på socialen i Filipstad och dessutom varit ombud åt min mamma. Hon var en av de som hjälpte min mamma att få mig och Daniel omhändertagna av socialen. Mer om henne senare.

anita supponens redogörelse (1)anita supponens redogörelse (2)


Varför?

För mig är alltsammans väldigt tydligt. I en av min mammas skrifter (den tio sidor långa vilken finns längst ned i detta inlägg: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54) berättar hon att Christer påstår sig sakna minne från det att han är tolv år och yngre. Jag tror att han valt att säga det av bekvämlighetsskäl. Med anledning av att min bror Daniel uppgivit att han som liten bevittnat Christer och vår mor ha samlag vid en övernattning i Christers hus, kan man spekulera om huruvida Christer var inblandad i den incest och andra ofattbara saker som pågick under hans och min mammas barndom.

Jag har dessutom uppgifter om medlemmar i Christers familj som ytterligare gör mig säkrare på min uppfattning i detta, men jag tänker inte skriva om det här utifrån respekt för de familjemedlemmarna, vilka jag — på de uppgifter jag har i dagsläget — ser som offer.

När det kom fram till Christer att mamma börjat må dåligt över sin barndom och även öppnat sig om de övergrepp hon utsatts för, är min uppfattning att Christer fick panik. Mamma öppnade en dörr till den smutsiga, hemliga värld de levt i och bjöd in utomstående för att se vad som pågått. Se allt vidrigt. Beskåda skammen och gränslösheten.

I mammas psykiatriska journal står antecknat 2000-05-03: “Hon beskriver sig som att allting är nästan kaos för henne just nu. Upprinnelsen till det hela är en historia om att brodern har ringt och försökt få tag i henne och Carina har sagt att hon vill vara ifred just nu och vill inte ha kontakt med någon. Dock hade någon väninna till Carina sett henne i Filipstad i fredags och förmodligen kontaktat brodern som hade ringt hem. Det hade varit ett mycket otrevligt samtal och brodern hade framfört hot gentemot Thomas. Ytterligare hade under helgen någon från Stockholm som de inte kände, ringt och sagt att han på uppdrag av brodern skulle ‘komma upp till Nordmarkshyttan och knäppa Thomas’. /…/ Att hon har polisanmält brodern, tycker hon ändå på ett sätt känns lite skönt, så att hon nu kan mera markera gentemot andra att hon inte finner sig i att bli behandlad hur som helst, utan kan formulera för sig själv, att nu får det vara nog.

Mormor Marianne fick om möjligt än mer panik. Hon åkte till mammas psykavdelning 2000-05-08 och gick, likt en patrullerande vakt, fram och tillbaka på gatan utanför i flera timmar. Enligt mig ett klart meddelande: ”Vi vet vad du gör, var du är. Glöm inte att du inte är skyddad därinne, vi finns härute och väntar på dig.”

Kanske till och med: ”Vi vet dessutom vad du har gjort, och det gör du också. Du är inte bättre.”

Psyket ringde till min pappa och bad honom komma och hämta min mamma på grund av att hon var fullkomligt panikslagen, och psyket hade ingen möjlighet att avhysa Marianne från platsen. Allt gick så hastigt till att min far inte ens hann ordna barnvakt, utan vi fick följa med och se hur mamma smög ut bakvägen från psyket. Jag fick till och med en snabb blick på mormor, där hon gick med ett märkligt uttryck i ansiktet.

I mammas psykjournal står antecknat 2000-05-11: “Carina är mycket arg, som hon uttrycker just nu. Hon känner att ilskan väller över henne allt mer. Det hon brottas med är att hennes anhöriga fortsätter att behandla henne på det sätt som hon de gör och hon kan inte förstå hur de kan göra på det sättet. Pratar en hel del om att hon har ingen möjlighet att själv kunna förändra andra, utan att det enda hon kan förändra är sig själv och det som hon pratar om, att sätta gränser, blir ju viktigt för henne i så motto att hon sätter gränser för sig själv. Att andra skulle förändra sig genom detta kanske inte är att tänka på, och det här resonemanget kan man förstå.”

2000-05-15: “Ett problem hon nämner är att hon inte får vara ifred för sin mor och sin bror och hon tycker dessa borde förstå detta och inte behöva någon information från henne om detta. Som det nu blir får sambon Thomas stå för mycket av den konfrontationen som blir och i anhörigas ögon blir han kanske också lite ‘boven i dramat’. Jag framför min åsikt att hon bör meddela sina anhöriga hur hon vill ha det, inte minst för att därigenom försöka minska trycket för egen del.”

2000-06-04: “Anonym anhörig är orolig för Carina, de tror att hennes sambo är elak och håller henne inlåst någonstans. De har försökt få kontakt med henne men inte lyckats. De undrar vart de ska vända sig för att få hjälp. Jag hänvisar till sambon eller att de kontaktar soc.”

Om man jämför Christers tillvägagångssätt och min mammas så finns där likheter som inte går att förbise. Mamma beskriver i sina anteckningar hur Christer ringer runt till människor, går och frågar ut andra, kontaktat hennes och min pappas före detta partners — vilka de varit separerade från i tjugo år.

Allt detta gjorde även min mamma efter att jag och min bror berättade om hennes övergrepp. Dessutom dök ett ord upp igen; hjärntvätt.

För mig är, som sagt, alltsammans väldigt tydligt. Mamma börjar avslöja familjen Widegren-Simms mörka familjehemligheter. Hon känner stöd hos pappa vilket naturligtvis hennes bror och mamma märker. Pappa blir en omedelbar syndabock som måste bort ur deras systers och dotters liv för att de själva inte ska råka illa ut. När mamma fortsätter berätta hatas hon än mer av Christer vars beteende endast eskalerar.

Under polisutredningen om mormors misshandel av mig och Daniel uttalar mormor Mariannes man Jan att han sett min mamma behandla oss värre än Marianne. Om anledningen till att min mamma valde att börja berätta om sin barndom i samband med att hennes egen misshandel av oss började komma fram var att förflytta fokus är svårt att säga, men det känns för mig väldigt sannolikt. I hennes psykjournal står det dessutom att hon kände som att psyket var en “respit” för henne, för att hon därute kände sig jagad.

Smutskastningen och attackerna mot min pappa gick så långt att en av min mammas psykologer skrev ett intyg:

intyg

 

När mamma förstod att min pappas plats i hennes liv var definitivt slut efter att han flera år senare fick reda på omfattningen av vad hon utsatt oss för, och hon förstod att hon behövde göra något för att förhindra mig och Daniel från att få henne straffad för det hon gjort, så behövde hon inte göra annat än att kopiera sin brors beteende och ord. Han hade skapat en historia åt henne som hon endast behövde spinna vidare på. Den natt som var början till att  hennes handlingar avslöjades uttalade hon, bland andra saker, en mening som i detta inläggs sammanhang blir mycket obehagligt: ”Jag ska gå till andra sidan vägen där jag hör hemma.” Det vill säga, på andra sidan vägen där hennes bror bor.

Om man dessutom lägger till att mamma i dag förnekat att hennes mamma utsatt henne för incest, och att hon har så pass bra kontakt med sin bror och dennes fru att den sistnämnda sände ett brev till Folåsa som var ämnat som en skrift till stöd för min mor, så blir det hela än obehagligare. Särskilt som ett förnekande av min mormors incestuösa övergrepp i min mammas tankevärld säkert friar henne från den erkännande meningen i hennes psykjournal. ”Hon har betett sig mot sina barn så som hennes mamma gjorde mot henne.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Uncategorized | Tagged , , , | 2 Comments