Tag Archives: daniel norberg

Maciej Zaremba och hans artikelserie

För de som engagerar sig i LVU och barnrättsliga frågor så är nedan länkade artiklar garanterat inga nyheter, men för de som inte läst dem ännu kan det vara intressant och ögonöppnande information.

http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/?fb_ref=Default

http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/

http://prio.dn.se/prio/2015-04-29/morgon/kultur/sa-blev-olle-berovad-sin-mamma-2

I hans senaste artikel behandlar han ett fall från en mindre stad, där det är mamman Åsa som avskiljs från sin son Olle genom pappans helhjärtade stöd från socialtjänsten, där de till och med erbjuder fadern stöd att trotsa domstolsbeslut.

Fallet har Maciej Zaremba funnit i Lena Hellblom Sjögrens bok Barnets rätt till familjeliv (2012) där även jag och min bror finns med. Med anledning av artikeln öppnade jag på nytt boken och läste igenom avsnittet som handlar om oss, och upptäckte att Hellblom Sjögren jämfört och visat på likheter i Olles fall och vårt – då med Olles pappa och min mamma som likhetsfaktorer. Det är för mig ett nytt sätt att tänka på det hela, men slår mig som mycket sant. Det uppenbara är ju att mamma under många år – tillsammans med sin tidigare arbetskamrat (under hela tolv år – någon som vill påstå att man inte lär känna varandra på tolv år av gemensamt arbete inom hemtjänsten i ett litet värmländskt samhälle?) socialchefen Steijner i Filipstad – berövat mig och Daniel vår pappa. Precis som Olle av sin far berövats sin mamma enligt artikeln.

Skillnaden är att det i vårt fall är den som utsatt oss barn för alla vidrigheter som hon av oss anklagades och anklagas för är den avskiljande föräldern – mamma. Hjärntvätten fick hon sedan hjälp med av Folåsa behandlingshem, om än en misslyckad sådan då vi än i dag – årsvis av inlåsningar, ytterligare obeskrivliga helveten och tio år senare, lever i verkligheten, något som de (socialtjänsten och Folåsa) i sin ogrundade övertygelse försökte tvinga oss att förneka.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 3

Redan i april 2001 skrev barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) sitt första intyg rörande skolan utifrån deras samtalskontakt med mig och Daniel, vilket innebär att jag backar lite i tiden från där jag avslutade mitt senaste inlägg om skolbiten.

 123

 

Efter BUP: s socialtjänstanmälan mot Nordmarks skola, och skolledningens motanmälan skedde… ingenting från socialens sida.

BUP skrev ytterligare ett intyg.

4 (1)4 (2)

 

Jag har gått igenom samtliga journaler från socialtjänsten, och jag hittar ingen notering alls om att BUP: s första anmälan registrerats. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Däremot så finns en notering från Skolverket där de informeras om anmälningarna till socialen, och att handläggaren då valde att avvakta beslut i sin egen utredning i väntan på utvecklingen. Min åsikt är att socialförvaltningens avsaknad av agerande medverkade till Skolverkets tama beslut (http://www.filipstadsfallet.com/?p=346).

Skolverkets notering

Fr.o.m. vecka 47 år 2001 blev Daniel och jag utan undervisande lärare, då den dåvarande, Bengt, sjukskrev sig.

Utebliven hemundervisning

Efter Skolverkets beslut gav skolledningen två alternativ:

  • Byte av skola till Strandvägsskolan i Filipstad.
  • Skolstart i Nordmarks skola igen, med samma lärare som tidigare.

Både jag och Daniel ville stanna i Nordmarks skola eftersom vi hade våra vänner där, men vi ville ha nya lärare (av naturliga orsaker för den som läst mina tidigare inlägg). Pappas ståndpunkt var enkel: de drabbade ska inte behöva ryckas upp och bestraffas när de inget gjort. Han ansåg att Nordmarks skola inte fick fortgå så som den var, och att hans barn inte skulle bestraffas eller utsättas för olämpliga lärares misshandel.

Skolledningens två alternativ

2001-12-10 skickade rektor Jan Ulvforsen ut följande brev till föräldrarna i Nordmark.

Jan Ulvforsens brevutskick

Jag reagerar på hans avslutning av brevet. Enligt min tolkning så antyder han att skolan gjorts otrygg och icke-fungerade på grund av anmälningarna och utredningen som gjorts, och när Skolverkets beslut kommit, som han ju inleder brevet med, så är allt tillbaka till det “normala”, och det stämmer väl överens med atmosfären som fanns i Nordmark vid denna tidpunkt. Byn hade verkligen delats i två delar – de som skyddade skolan och ansåg att lärarna var offer vs. de som hade drabbade barn. Anmälarna blev utfrysta och ansågs vara bråkmakare.

2001-12-12 skedde ett föräldramöte samman med skolledningen, där man av protokollet kan utläsa att Skolverket ej tog flera anmälningar i beaktan på grund av en preskriptionstid på två år.

Sammankomst

BUP skrev ett till intyg:

5

Och så i januari 2002 kom första hotet från skolchef Ulf Almqvist om att pappa skulle få ett vitesförläggande om han ej såg till att jag och Daniel återgick till skola. När detta brev skickades ut hade jag och Daniel ännu inte fått en ny hemundervisningslärare. Det skedde inte förrän i februari, alltså tre månader efter att den första sjukskrevs.

Första vitesbrevet

Dagen efter besvarade pappas advokat, Lennart Olsson, brevet – i vilket han beskriver min mammas och pappas åsikter och ställningstaganden. Jag anser det vara viktigt att läsa detta brev då det ger en bra helhetsbild på vad de ansåg vid tidpunkten. Däri uppges dessutom att BUP:s anmälan till socialen gällande skolan överlämnats till skolchef Ulf Almqvist, och att han underlåtit att agera överhuvudtaget.

Lennart Olssons svar på vitesbrevet (1)Lennart Olssons svar på vitesbrevet (2)

(Klicka på bilden igen för förstoring p.g.a. dålig textkvalitet.)

Skolchefens svar var kort och tydligt:

Ulf Almqvist svarar Olsson ang vite etc

Varpå BUP skrev ett utlåtande där de konstaterade att varken jag eller Daniel var i skick att återgå till skolgång vid tillfället.

6

Och ytterligare ett.

7

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) beslutade 2002-01-15 att pappa skulle betala 5.000 i vite om vi inte var tillbaka i skolan före 2002-01-21. De ansåg att han inte uppfyllt skyldigheterna som vårdnadshavare att få sina barn till skolan.

Advokat Lennart Olsson faxade BUP: s senaste intyg till skolchef Almqvist, och påpekade att hemundervisningen fortfarande inte ¨återupptagits p.g.a. utebliven lärare, och att jag och Daniel varje dag förlorade tempo med anledning av detta. Han påminde dessutom om 7 kap 9 § sekretesslagen vad gällde innehållet i intyget, troligtvis p.g.a. tidigare brist på respekt inför just tystnadsplikt.

I svaret från skolchefen visade det sig att skolledningen helt sonika avbrutit arbetet för att hitta en ny lärare efter att Skolverkets beslut kommit, men att de nu skulle återuppta letandet.

Skolchefen skriver brev ang. bla hemundervisning

 

Barn- och ungdomspsyk valde att dagen efter BUN: s beslut göra sin andra anmälan till socialtjänsten i Filipstad. Enligt uppgift från första anmälaren så ska socialtjänsten vid den initiala anmälan uppgivit att de lät det hela bero för att det var för “besvärligt” och “komplext” för socialen att ta i.

8 (1)8 (2)

 

 

Rektor Ulvforsen tog nytt beslut om särskild undervisning.

 Beslut om särskild undervisning jan 2002 

Den nya läraren, Gunnel, skulle samarbeta med samma Elisabeth som kritiserats av Skolverket för att hon inte upprättat en åtgärdsplan för Daniel i skolan gällande hans matematiksvårigheter. Vi skulle få undervisningen i kyrkans lokaler, endast 100 meter från Nordmarks skola – en plats dit skolbarnen ofta togs på olika aktiviteter. Jag och Daniel delade inte alls skolledningens uppfattning om att det var en “mjuk” övergång, för oss var det i princip samma sak som att tvingas vara i den ordinarie skolan. Vi kände oss otrygga. Jag har i dagsläget inte hittat någon dokumentation gällande detta, men jag vet att protester skedde från våra föräldrars sida och skolledningen gick sedan med på att låta Gunnel undervisa oss i hemmet i stället.

I slutet av januari 2002 kom resultatet av BUP: s pedagogiska utredning av mig:

9 (1)9 (2)

 

 

2002-01-29 beslutade BUN att avvakta med att driva vidare vitesföreläggandet till dåvarande länsrätten på grund av att det beslutats om den särskilda undervisningen. Beslut om att undervisningen skulle ske i hemmet togs 31/1.

Beslut om hemundervisning 31 jan 2002

Min pappa hade nu kontaktats av socialen med anledning av BUP: s anmälan, varför Lennart Olsson skrev till dem. Uppenbarligen har de endast nämnt den andra anmälan från BUP, och inte den första som tycks ha försvunnit:

LO skriver till socialen med anledning av BUPs anmälningar

Lennart Olsson skrev till socialen igen, ett fax där man kan utläsa att socialen skrivit till pappa och menat att han uteblivit från ett möte. Pappa ansåg att utredningen tagit fel vändning, eftersom de fokuserade på hemmiljön och inte skolproblemet, som var vad BUP anmält. Han ansåg även att utredningen skulle ske i samarbete med BUP, eftersom de var insatta och hade grundlig samt uppdaterad uppfattning om vårt mående.

LO skriver till soc ang inriktning på utredning

Ï slutet av februari skickades en anonym anmälan till socialen där anmälaren menade att jag och Daniel for illa genom att vi befann oss i en form av “husarrest”.

Barn i husarrest

Min åsikt om det hela är att det var någon av föräldrarna i Nordmark som ansåg att skolan skulle “skyddas”, eller kanske till och med någon av lärarna i skolan, som ville att de sexuella anklagelserna mot skolan skulle tystas ned och förklaras med att pappa hade n¨ågon sjuk inverkan på mig och Daniel. Tyvärr, för dem, så var det ju inte bara vi två som vittnade om trakasserierna och den sexualiserade miljön. Vad gäller resten av anklagelserna så är det nästan rena citat från vad min morbror Christer spred ut om pappa, se separat inlägg om det, så det finns egentligen inte så mycket mer att säga om dem.

Lennart Olsson skrev ytterligare brev till socialen och påpekade att de ej besvarat hans fax (troligtvis innan ovanstående anonyma anmälan kommit till hans och min pappas kännedom) där man kan sammanfatta det hela med att pappa avbokade samtliga möten med socialförvaltningen innan de meddelade honom vad inriktningen på utredningen var, och vad de avsåg göra åt anklagelserna mot skolan som BUP presenterat i anmälningarna. Socialtjänsten skickade sedan brev till min far där de informerade om att en anonym anmälan inkommit, och att de behövde träffa honom personligen för att informera om utredningens inriktning.

Rektor Jan Ulvforsen tog i samma tid kontakt med BUP, men de hade naturligtvis inte rätt att lämna ut någon information till honom med tanke på sekretessen.

Jan Ulvforsen skriver till BUP

Jan Ulvforsen tog därefter kontakt med socialtjänsten igen, där han uppmanade dem att kontakta vår hemundervisningslärare, Gunnel, för att ärendet var så “bekymmersamt”.

Ulvforsen mejlar socialen

Det hela blev dock inte som han tänkt sig, då Gunnel hade en helt annan bild av situationen. Visserligen fann hon det bekymmersamt och problematiskt att vi inte gick i skolan som alla andra barn, men hon såg också hur dåligt vi mådde inför hotet att tvingas tillbaka dit och hon ansåg att en tvångshämtning inte var aktuell överhuvudtaget. Notera även att hon bekräftar att både jag och Daniel hade kontakt med kamrater utanför skolan. Anteckningen från mötet är väldigt rörig, något som jag tyvärr måste säga är något av en signatur när det gäller socialtjänstanteckningar i Filipstad. Det är inte jag som markerat i papperen, förutom namnmaskeringen.

Gunnel1Gunnel2Gunnel3Gunnel4Gunnel5

 

BUP: s pedagogiska utredning på Daniel kom samtidigt.

10 (1)10 (2)10 (3)

Jag anser att utlåtandet om Daniel väl visar de problem som Nordmarks skola skapade. Osäkerheten och den uteblivna tilliten till vuxna människor är visserligen min mamma och hennes mor delaktiga i, så även det dåliga självförtroendet som nämns.

Gunnel skrev sedan en “rapport” till rektor Ulvforsen, där något mycket anmärkningsvärt framkom (förutom hennes ståndpunkt vad gällde återgången till skola) – nämligen att socialtjänsten i Filipstad menade att de ej kunde göra något åt den sexualiserade miljön i Nordmarks skola för att de inte hade “några namn”. Namnen på de barn som varit mest aktiva stod, precis som Gunnel påpekar i sin rapport, i BUP: s anmälan, något ni själva kan se, även om jag maskerat namnen av respekt för barnen som ju nu är vuxna.

002003

 

Något som är ännu mer anmärkningsvärt är att detta brev aldrig diariefördes, det bara försvann. Se diarielistan på Åsenskolan för den aktuella tidsperioden.

006007

 

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 2

Pappas och mammas anmälan till Skolverket, samt de andras, resulterade i följande beslut.

001002003

Alltsammans blev en stor besvikelse för alla anmälare, och förstörde mångas hopp och vilja att kämpa för att skolan i Nordmark inte skulle få fortgå som den plåga den varit i så många år.

När Skolverket kom för att göra sin granskning sade en av lärarna till eleverna “nu är det bäst ni sköter er”, och gav sken av att det var på grund av att barnen skulle ha misskött sig som skolan befann sig under utredning. Det finns beskrivet i en av de anmälningar jag publicerade i mitt första inlägg om skolan.

Stycket “Enligt grundskoleförordningen skall ett åtgärdsprogram utarbetas när en elev är i behov av särskilda stödåtgärder. Skolverket konstaterar att skolan inte kunnat uppvisa något sådant program när det gäller i första hand Er son. Skolverket anser därför att skolans rutiner för upprättande av åtgärdsprogram måste förbättras” är viktigt för den fortsatta berättelsen, då det var en kvinna vid namn Elisabeth Johannesson som hade ansvaret för Daniel i denna fråga och borde upprättat det nämnda åtgärdsprogrammet. Det skedde inte under två års tid, varför hon kritiserades. Hennes man blev den polis som flera år senare skulle utreda den misshandel och sexuella övergrepp vi anklagar vår mor för. Jag återkommer till det.

Nordmarks skolas arbetsplan var denna:

lokal arbetsplan

Jag tycker att den egentligen säger allt om skolans låga nivå.

12 september 2001 skickade pappas advokat Lennart Olsson följande brev till rektor Jan Ulvforsen. Det visar att intentionen redan från början var att jag och Daniel skulle tillbaka till skolan så snart som möjligt.

Lennarts brev till rektorintyg 2intyg 1

 

Intyget från Barnhabiliteringen berör min benskada efter misshandel, som jag beskriver i nästföljande inlägg, “Mormors brev och hennes misshandel”.

Brev från skolchefen 2001-09-18:

Skolchefens brev till Lennart Olsson

Kommunen försökte genast leda in spåret på ett skolbyte i stället för att ta itu med problemen i Nordmarks skola.

Under hela tiden gick jag och Daniel till BUP där vi berättade om miljön i skolan, vilket härleder en anmälan från BUP till socialförvaltningen i Filipstad 2001-10-17:

BUP första skolaanmälan

Kommunens svar på detta är anmärkningsvärt. De väljer att själva göra en anmälan till socialförvaltningen, med en – givetvis – helt annan utgångspunkt. Notera hur två av anmälningspunkterna är att “samverkan skett via vårdnadshavarens advokat” och att de fått reda på att “familjen har kontakt med BUP i Karlstad”. På vilket sätt utger det en grund för en anmälan?

Skolans första anmälan till socialen

I ett senare brev från kommunens advokat kan man utläsa att de undersökt möjligheterna att få BUP:s anmälan att klassas som förtal (!).

Kommunen försöker med förtal (1)

 

Kommunen försöker med förtal (2)

 

 

 

Advokat Lennart Olsson skriver ett svar till skolans anmälan till socialen, där han bl.a. förklarar varför inte möten kommit till stånd och varför samarbete mellan skola och BUP har nekats.

LOs svar på socanm 1LOs svar på socanm 2

 

I samtid med detta så började ett brev från min mormor cirkulera runt till olika myndigheter, bl.a. Skolverket, där hon förminskar sin misshandel av mig och Daniel, och flyttar allt fokus till att min pappa “förstör” vår skolgång, och att han behandlade mamma illa. I det går att se samma lögner och samma hets som mammas bror Christer sysslat med. Jag publicerar brevet och en förklaring i ett separat inlägg för att inte blanda ihop det för mycket med skolan: http://www.filipstadsfallet.com/?p=318

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , | 3 Comments

Mormors brev och hennes misshandel

[Denna post hör samman med http://www.filipstadsfallet.com/?p=346 gällande skolkonflikten, då min mormors brev sändes till bl.a. Skolverket.]


Detta brev gör mig otroligt illa till mods, och jag tror att det beror på att jag verkligen återupplever min mormors – och mors – falskhet när jag läser igenom det. Deras inlindade språk och ord som alltid är till syfte att utpeka dem själva som blida offer. “Han blev säkert rädd, han har aldrig sett mig arg tidigare.” ger mig rysningar i kroppen. Ett sådant vidrigt raseri som den kvinnan kunde uppbåda för att nästa sekund tala med sammetslen röst överskuggar till och med min mammas snabba humöromställningar. Att misshandla mig och min bror så mycket som hon gjorde, att utnyttja sina egna barn och misshandla dem än värre, och sedan ha mage att sitta och skriva ett sådant rentav äckligt brev, får mig att inse vikten av att jag skriver på denna hemsida. Det påminner mig också om hur Marianne lyckades hemlighålla vad hon och hennes man utsatte sina barn för under åren, särskilt som de flyttade runt anmärkningsvärt mycket. Det finns så fruktansvärt kallhamrade och störda individer i samhället.

Mariannes brev (1)Mariannes brev (2)Mariannes brev (3)

 

Något man som läsare genast noterar i detta brev är hur onödigt detaljerat det är. “Min man drog för det mesta rullstolen.” Jag är svag och bräcklig. “Jag hjälpte den handikappade från rullstol till rullator.” Jag är omtänksam och hjälpsam. “Jag hade tydligen dåligt samvete.” Jag har visst några goda sidor, men jag vill såklart inte annonsera dem helt öppet, utan lägger till ett “tydligen” så att ni förstår att jag själv förvånas över detta, i min självkritiska och ödmjuka självbild.

Den händelsen som hon beskriver i brevet är en av många, och den gick definitivt inte till så som hon beskriver det. Något som dock är skrämmande för mig, och som visar hur normaliserat våld är i hennes värld, är att hon faktiskt erkänner att hon dragit Daniel i håret och “daskat” till honom så att han satte sig på golvet och grät. Men att det inte är misshandel.  Jag ska berätta om händelsen längre ner i detta inlägg.

Det stycke som trots allt kan vara det mest talande och anmärkningsvärda i detta brev är dock: “Vi var tre vuxna, ingen av oss kan förstå vad som menas med misshandel och våldsamma händelser, att jag i en tidning kan läsa sådant. Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen och besviken och bedrövad jag känner mig. Hur kan man förstöra sina barns skolgång?”

Helt plötsligt handlar detta brev om min pappa. Mitt i ett stycke som handlar om hur hon misshandlat, men enligt sig själv ändå inte misshandlat, så förflyttas fokus till att min pappa förstör sina barns skolgång. Och direkt efter det så börjat alltsammans handla om vilken hemsk människa han är och hur illa han ska ha betett sig mot min mamma. Christers och mormors hets och smutskastning flyter plötsligt samman till en.

Vad gäller de tiotusen som skickades från mormor till mamma var min fars uppfattning att det var pengar som skickades till Christer och min mor för att de skulle hålla sig tysta och väl med henne. Med facit i hand så stödjer jag hans uppfattning om det. Mamma sökte hjälp på psyket hösten 1998, för första gången sedan åttiotalet. För att bearbeta minnen av incest och misshandel från bl.a. sin egen mor. Pappa hade ringt ett argt samtal till mormor och konfronterat henne, där hon erkände att hon misshandlat hans barn. Bara någon månad senare så skickas plötsligt dessa pengar över. Ett sammanträffande? Nej, är min slutsats. Faktum är att beteendet är något jag känner igen från mormor, och även mamma. Ilska, skrik, slag. Hos mig rädsla, gråt och smärta. Sedan? Godis. Mormor hade alltid det tillvägagångssättet. Hon kunde slå för ingenting, men efteråt skulle allt vara bra och hon lockade med just godis eller något annat som barn håller kärt. Såja, nu glömmer vi det här.

Att mamma skulle ha blivit utelåst ur huset är rent nonsens, men det är en återkommande del i min mammas historier – hon blev utkastad både här och där. Jag tror att hon vid något tillfälle säger att hon blivit utkastad sju gånger under ett och samma år, och med åren så blir berättelserna om hur hon lyckats “komma in” igen alltmer förnedrande, alltmer kvinnofientliga. Men jag återkommer till den delen så småningom.

Daniels och mitt minne av denna så kallade “utelåsning” skiljer sig markant mot min mormors och Christers historia. Pappa var upprörd över pengarna, kallade dem för “blodspengar” och tyckte att mamma borde skicka tillbaka dem. Han ansåg att mamma svek oss och även honom om hon tog emot dem, då han stod upp för henne mot Marianne (mormor), och att pengarna symboliserade ett försök till att släta över Mariannes handlingar.

Mamma tyckte tvärtom, det blev bråk och skrik. Mamma tog med sig mig och Daniel och åkte självmant till Christer, precis som alla andra gånger hon gjort likadant. Ett sätt för henne att visa makt genom att förvägra pappa att vara med sina barn. (Hennes erkännande i socialtjänstens journal om att hon tagit oss och försvunnit finns publicerat i http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ).

Avslutningen på Mariannes brev lyder: “Men en sak vet jag, nämligen att barnens Pappa sedan många år velat smutskasta Mammans släkt och vänner och tydligen även skolpersonal. Jag hoppas för barnens bästa, att detta brev kan bringa klarhet i den konflikt, som orsakat barnens skolfrånvaro.”

Helt plötsligt “vet” Marianne att anklagelserna mot lärarna på Nordmarks skola, som synnerligen inte enbart kom ifrån vår familj, är smutskastning.  Och det är bara “Pappa” som gör det, att mamma står med som anmälare och är minst lika delaktig finns inte med. Och hon har dessutom talat om vad det är som orsakat min och Daniels skolfrånvaro. För mig ger det henne en rent narcissistisk framtoning, då hon med det menar att anklagelserna mot henne på något vis är allt som skolproblemet handlade om. Allt cirkulerar kring henne. Det “krig” som startats mot min pappa är oerhört tydligt. Plötsligt har han smutskastat alla som funnits runt min mamma sedan “många år tillbaka”.

Vad som egentligen skedde

Jag börjar med den specifika händelsen som mormor skriver om i sitt brev. Vi befann oss i vår gammelmormors lägenhet i Västerås med mormor Marianne, hennes man Jan, och gammelmormor. Alltsammans började med att Daniel ville ringa till pappa och säga att han ville åka hem. Mormor nekade honom att ringa, och hon sade ingenting om att det var dyrt eller att vi kunde ringa senare, utan det var bara kort och gott att han inte fick ringa hem. Daniel trotsade henne och tog telefonen ändå, vilket gjorde henne fullkomligt rasande. Hon tog ett ordentligt tag i Daniels hår, ryckte till så att han åkte ner på golvet, där hon avslutade med att slå till honom på rumpan. Daniel skrek och började gråta. Så fort hon släppte håret kröp han ihop och satte sig på golvet vid skorna. Jag, fyra år gammal, skrek “jävla Volvo-kärring!” till henne (jag tror att hon ägde en Volvo så jag måste ha associerat det på något sätt). Jag minns inte vilket, men jag eller Daniel säger att vi vill åka hem, och hon började då håna oss. “Ska ni åka taxi då eller? Eller limousine kanske? Vilken färg?” Varefter hon räknade upp tre färger. Under hela tiden satt Jan och gammelmormor i vardagsrummet utan att bry sig ett dugg om vad som hände.

Värt att minnas är att i min mammas psykjournal så står det att det verkar som att de sexuella övergreppen gått i arv mellan kvinnorna i släkten, dvs. även från gammelmormor till min mormor.

När mamma kom för att hämta hem oss berättade Daniel direkt för henne vad som hänt, men hon reagerade inte. När vi kom hem berättade han för pappa och fick den efterlängtade reaktionen. Pappa blev mycket arg, och ringde till mormor. Han frågade om det stämde att hon slagit hans barn, och hon erkände det utan omsvep och ansåg sig ha rätt att göra så. Det slutade med att pappa högljutt bad henne dra åt helvete.

Mamma skriver i sin redogörelse till psyk (publicerad här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ) att det var en lättnad för henne att höra någon stå upp emot hennes mor, något hon själv aldrig klarat av att göra. Hon vägrade länge polisanmäla mormor, något som bekräftas av följande citat från hennes psykjournal:

2000-01-28: “En annan sak samtalen kretsade om här var om man skulle polisanmäla mormodern eller inte, något som sambon ville men inte pat.”

Detta orsakade naturligtvis ytterligare slitningar mellan min mamma och pappa. Min far kunde inte förstå hur hon kunde svika sina barn på det sättet. Min mamma insåg nog till sist att ett nekande av polisanmälan avslöjade hennes riktiga person för både myndigheterna och pappa, och att hon hade mer att riskera på ett sådant avslöjande [av hennes egna gärningar] än om hennes mor skulle komma med beskyllningar mot henne vid en polisutredning, och polisanmälde. Om hennes mamma (min mormor, förtydligande) berättade om hur hon (mamma) behandlade mig och Daniel, så kunde hon (mamma) ju berätta allt om sin egen uppväxt? Kanske var det även så att hon vid polisanmälan kände att hon för första gången i sitt liv stod upp mot sin mor, och det i sig var nog en – åtminstone till en början – berusande känsla.

Att hennes genuina syfte inte var att få mormor fälld för misshandeln ter sig dock tydligt när hon i anmälan ljuger genom att säga att inga vittnen finns, trots att hon (som hon skriftligt erkänt) flera gånger varit närvarande vid mormors misshandel, och särskilt vid tillfället i sommarstugan där hon satt med benen i kors (bokstavligt talat) och såg på.

Förhör CS 1Förhör CS 2

Förhör med Jan, mormors man:

Förhör Jan 1Förhör Jan 2

Notera hur min pappa hamnar i strålkastaren. Plötsligt är han kontrollerande och umgås inte med sin egen släkt, och därför inte tillåter min mamma att göra det. Vad gäller min farbrors butik så slogs den igen så småningom, troligtvis på grund av att den inte gick runt då dess matvarupriser var höga, som de flesta småbutiker på landet. Mamma var aldrig förtjust i varken min farbror eller dennes fru, då de var inblandade i en vårdnadstvist rörande min äldre halvbror. Mamma vittnade då till min fars fördel. Jag skulle gissa att största anledningen till min mors ovilja gentemot farbrodern med fru var att frun var en väninna till min fars ex-sambo, en kvinna som min mor skydde som pesten fram till 2005 då hon försökte bilda någon sorts allians med henne. (Mer om det senare.)

Jag har aldrig hört min pappa säga ett ont ord om min halvsyster Cathrine, däremot blev jag och Daniel otroligt besvikna på henne när misshandeln från mormor uppdagades. Hon tog tydligt mormors parti, och ignorerade oss så pass efter detta att hon inte ens besvarade oss när vi träffade på henne i Filipstad och hälsade på henne. Hon blängde på oss och gick vidare. Minns då att jag och Daniel var barn, men ändå bestraffades vi av henne på det viset för att vi berättat om mormors misshandel. Inte ens när detta skedde hörde vi något negativt om Cathrine från pappa, utan det var jag och Daniel som stod för ledsnad, oförståelse och nog även ilska gentemot henne.

Det mest uppseendeväckande i ovan förhör med Jan är dock:

 “När Jan tänker på det som hände i hallen mellan Marianne och Daniel så säger han att han har sett Carina behandla Daniel med hårdare medel.”

Kanske var detta en subtil varning till min mor. Varför utvecklas inte hans påstående? Ansåg inte polisen att det var ett märkligt uttalande? Frågan lämnas obesvarad.

Förhör med min mormor Marianne:

 Förhör Marianne 1Förhör Marianne 2

Hennes historia är i stort densamma som i hennes brev, så jag känner inte att jag behöver bemöta något ytterligare, annat än att jag kan meddela att min morbror Christer kom hem till min pappas gård fram till det att mamma tog avstånd från honom. Christers förföljelse och mordhot finns beskrivet här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=138

Jag och Daniel förhördes. Jag har tyvärr inte fått ta del av min brors förhör ännu, men jag förväntar mig att han mottager det från Polismyndigheten inom en någorlunda snar framtid och jag kommer då att uppdatera inlägget.

Förhör med mig, 4 år:

Förhör Melinda 1Förhör Melinda 2Förhör Melinda 3Förhör Melinda 4Förhör Melinda 5Förhör Melinda 6Förhör Melinda 7

Det är vissa saker som slår mig när jag läser igenom det.

  • Vid beskrivningen av misshandeln där jag höll i ett glas så säger jag “(…) och då såg dom det. Hon slog mig.” Dom. Varför reagerar inte polisen på det? “Dom” är mamma och mormor. Hade den förhörande polisen lagt märke till detta och frågat vidare så kanske mammas lögn om att inga vittnen fanns spruckit redan där.
  • När jag pratar om misshandeln av Daniel så säger jag: “Hon slog till honom bara (…)” Bara. Detta tyder på att våld var åtminstone delvis normaliserat för mig. Är det normalt att en fyraåring uttrycker sig på det sättet om slag? Dessutom fortsätter jag med att säga: “Jag tyckte inte synd om henne, jag tyckte synd om Daniel.” Varför fanns det ens i min tankevärld att jag skulle ha tyckt synd om mormor? Angriparen.
  • Mormor slog både mig och Daniel flertal gånger. Varför jag inte berättade om det är svårt att avgöra i dag, eftersom jag knappt minns förhöret annat än rummet vi satt i, men om man bedömer resterande uttalanden jag gör om allt från osammanhängande tidsbegrepp till impulsiva utrop om polis och Sveriges drottning så kan man kanske konstatera att man som fyraåring inte har särskilt stor koll. Kanske hade mamma sagt något innan som fick mig att endast prata om de isolerade händelser som hon anmält, av rädsla för att om vi berättade om fler gånger så skulle hennes skuld framkomma?
  • Något jag dock med säkerhet kan säga är att anledningen till mitt “nej” på frågan om jag slagits av en annan vuxen garanterat var på grund av min mammas hot. Man fick inte berätta för någon om vad hon gjorde. Varken det på nätterna eller i skymundan när ingen såg. Med mamma sittande utanför så lär chansen varit ännu mindre att jag eller Daniel skulle yppa något om hennes misshandel eller övergrepp.
  • Jag är väldigt noggrann med att påpeka att inte mamma var närvarande i gammelmormors lägenhet när Daniel misshandlades, utan att hon kom senare. Varför? Hade mamma sagt till mig att jag absolut inte fick öppna munnen om att hon varit med någonstans?

 

Mamma valde ofta att slå på höger sida av låret/rumpan när den delen av kroppen var hennes mål. Detta måste hon ha lärt sig från sin mor, eftersom Marianne slog på exakt samma punkt. Under uppväxten hade jag stora problem med mitt högra ben. Som bebis slutade det plötsligt att fungera när jag nyss lärt mig krypa. Detta efter att jag kom hem från att ha varit hos mormor i Jönköping under en tid. En dåvarande dagisfröken på Nordmarks skola, Paula, reagerade på detta och hade ett upprört samtal med mamma om varför jag inte tagits till sjukhus, inte förrän då åkte hon in med mig.

Det är inte jag som sekretessmarkerat övre delen av första sidan.

BVC 1BVC 2BVC röntgen 1

Efter detta följde många år av smärta och obehag från just höger ben. Jag kunde stå och borsta tänderna om morgnarna och helt plötsligt ramla på grund av att benet vek sig. Jag lekte med kamrater och ramlade mitt i ett språng, till alla barns förtjusning utom min. När mormors misshandel kom fram blev det en naturlig förklaring till mina besvär, och en läkare pratade om ärrbildning vid någon nerv i låret, eller att det skett en större blödning som lämnat ärrvävnad – en skada som man hoppades på skulle växa bort med tiden, eftersom operationer bara skulle medverka till grövre ärrbildning. Men man kom aldrig längre än så.

I det första av kommande dokument kan man, gällande sjukhusbesöket som dagis på sätt och vis framtvingade, läsa: “Uppföljning planerades via barnmottagn i Filipstad, men blev aldrig av.”

Min mamma har arbetat på BVC i Filipstad, vilket enligt mig är anledningen till att uppföljningen ej blev av. För att skydda sig själv så ville hon inte att någon skulle börja rota i orsaken till dysfunktionen och mina smärtor.

Journalanteckningar:

Journal 1Journal 2Journal 6Journal 3Journal 4Journal 5Journal 7Journal 8Journal 9Journal 10Journal 11

Journal 12

När en läkare som – enligt vad jag kan utläsa av journalen – inte själv hade undersökt mig och kanske ej överhuvudtaget träffat mig blev tillfrågad i ärendet, (femte dokumentet) och det framkom att vi hade kontakt med BUP och att mamma dessutom var psykiskt instabil så spårade allt tillfälligt ur. På något sätt drogs även min fars ryggskada in som något negativt. Skolkonflikten som börjat ta allt större form och var omskriven i tidningarna spädde på bilden av en problemfamilj som ej var något att lyssna på eftersom min skada inte var synlig. Att jag inte skulle haft ont vid besök på barnhabiliteringen är felaktigt, vilket man kan läsa i övriga journalen.

De sidor i journalen som ej finns med i detta inlägg berör en lunginflammation som jag eventuellt kommer berätta om i senare skede, då det finns vissa anmärkningsvärda omständigheter runt den.

Intygen till skolan som nämns i journalanteckningarna:

Benintyg 1Benintyg 2

 

I ett brev skrivet av den, för mitt ärende, mest ansvariga på barnhabiliteringen informerar hon om att mormor Marianne ringt och skickat brev. Hon vidarebefordrar dessutom brevet till BUP.

J.Jensens brev om mormors brev

Enligt barnläkare Jensen påstådde mormor att hon fått Jensens namn vid ett besök till familjen. Det lämnar – för mig – två alternativ:

  • Mamma har berättat för mormor vem ansvarig läkare är – kanske i ett svagt ögonblick där lojaliteten mot släkten och dess hemligheter blev för överväldigande, eller i ett medvetet försök att få sjukvården att ej ta min skada och misshandeln jag utsatts för på allvar, för att skydda sig själv och dölja sin egen roll.
  • Eftersom Jensens intyg rörande mina besvär skickades till Nordmarks skola, där mammas bror Christer och hans fru Bettina arbetade, så fick hon namnet från dem.

Jensens journalanteckning om min mormors samtal beskriver något oacceptabelt – nämligen att Jensen lämnar information om att hon behandlat mig och dessutom för vad. Antingen var Jensen inte särskilt påläst – eller brydd – vad gäller sjukvårdssekretess, eller så lyckades mormor manipulera henne så pass att hon gjorde ett så allvarligt snedsteg.

Jensen bryter sekretess

 

Efter mormors brev var det oerhört svårt att bli tagen på allvar igen. Det är det som skett hela vägen. Ett telefonsamtal görs eller ett brev postas, mottagaren läser, är omedelbart övertygad och bryr sig inte/har inte tiden att undersöka om uppgifterna stämmer eller ej. Om och om igen. Det krävs inte särskilt mycket för att hålla en lavin i rörelse när den väl är i rörelse.

Det finns egentligen mycket jag skulle kunna skriva om mormor och hennes misshandel av oss, hur mamma uppmanade mormor att ta Daniel (och mig) i “upptuktelse”, men de mer specifika misshandelstillfällena kommer att beskrivas i diverse papper länge fram, så det känns onödigt att göra detta inlägg längre än det är.

Något som dock känns viktigt att nämna i samband med min benskada är att Daniel som spädbarn, enligt hans barnavårdsjournal, hade ryckningar i höger sida och stelhet i höger ben. Efter att sjukvården upptäckt det försvann symptomen. Det är upp till var och en att avgöra om det anses vara en tillfällighet, men för mig som upplevt min mor och mormors förkärlek till att slå på höger sida, framförallt lår/skinka, är övertygad om att Daniel var en hårsmån från att skadas permanent, men att sjukvårdens upptäckt räddade honom från det. Och kanske, eftersom jag inte hade några skakningar, trodde de att det var problemfritt att återgå till samma vana när det kom till mig..?

Daniel, skador hö sida

 

Posted in Bakgrund, Före 2005 | Tagged , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 1

Jag gör en avstickare från berättelsen om min mamma och hur hon lyckades skapa det som sedan kom, och berättar vad det egentligen var som hände med skolan. Varför jag endast gick två veckor i första klass i Nordmarks skola.

Min pappa har fått ta mycket skit för detta, han har beskyllts för att göra alltsammans till en prestigefråga, isolera sina barn, beröva oss vår framtid o.s.v. Under hela denna tid bör man ha i åtanke att min mamma var precis lika deltagande i kritiken av skolan som han var och att hon i slutändan var den som stoppade en lösning när den äntligen arbetats fram efter fyra år (kommer visa det i senare skede). Trots detta är det bara min pappa som kritiseras. Det är bara han som förstörde vår skolgång, enligt alla som anser sig veta hur saker gått till. Det är bara en parentes, men ändå en intressant sådan. Visserligen var min pappa ensam vårdnadshavare, men det var det få som visste runtom Filipstad, och oavsett det så är det min mammas underskrift och namn som är med överallt. Anses inte hennes åsikt vara lika mycket värd i beslutsfattande och kritik bara för att det berör ett ämne som kunde användas för att tycka illa om min far?

Man skulle kunna säga att för Daniels del började de största problem i Nordmarks skola när han berättade om misshandel för lärarna. Lärarna frågade mamma om det stämde, hon sade nej och han blev stämplad som ett lögnaktigt barn. Dessutom arbetade min mammas bror, Christer, och hans sambo/fru Bettina på skolan, och när han påbörjade det beteende som jag beskrev i mitt förra inlägg, “Bakgrund: ‘Hjärntvättens’ födelse”, blev allt mycket värre för Daniel i skolan och sedermera för min pappa när han försökte reda ut alltsammans.

Men problemen i Nordmarks skola var mycket mer djupgående än så, och det ämnar jag visa genom det här inlägget. När pappa med stöd av mamma började kritisera skolan så kom fler berättelser fram från f.d. elever och föräldrar till elever. Alla vittnade om samma sak – mobbning och misshandel i skolan, både från lärare och mellan elever. En sexualiserad miljö där det skett rena övergrepp. En ovilja och feghet från lärarnas sida att ta tag i detta. Barn som tvångsmatats av lärare tills de spydde. Och framförallt – Nordmarksbornas totala utfrysning av de familjer som vågade yttra sig negativt om skolan. Många av de drabbade flyttade, resten fann sig i att det såg ut som det gjorde och tänkte väl “bäst att inte bråka, efter femte klass byter de ju skola ändå”. Men vad de inte tänkte på är de problem som uppkom för barnen när de gått i en så rentav traumatisk miljö i så unga och förhållandevis många år. På skolan i Filipstad som tog emot eleverna från och med sjätte klass reagerade man på hur dåliga resultat de fick och hur många som uppfyllde kriterierna för dyslexi etc. Men det tystades ner och blev aldrig mer än en undran.

Efter att Daniel berättat i skolan om misshandeln och han blev allt värre behandlad, samtidigt som hemsituationen eskalerade mer och mer, blev han alltmer inbunden i sig själv. Han mobbades av flera andra pojkar. Han fick plötsligt stora svårigheter med matematik, varför han fick extra undervisning av en lärare vid namn Bengt Sjöberg.

I januari 2000 fick Daniel en ny lärare vid namn Anita, då hans tidigare lärare Katrin (som var en snäll lärare) blev mammaledig. Anita ansåg att hans extraundervisning inte var nödvändig eftersom hon hade samma utbildning. De framsteg han gjort med Bengt försvann snabbt när hon tog över alltsammans. När han inte förstod så blev han kallad en “dum, vrång unge”. Hon skrek på honom när han inte förstod och hade en fruktansvärd attityd. Hade han inte gjort färdigt sina uppgifter innan lektionens slut så fick en lärare vid namn Eva utbrott där hon skrek och kastade saker, vid ett tillfälle var det måttband, pennor och skolböcker. Alla i Daniels klass visste vid dessa tillfällen att en instängning i ett separat, litet rum stundade för en olycklig elev. Daniel blev en av de utsatta eftersom han inte blev klar i tid när han inte förstod. I det här lilla rummet var han tvungen att stanna tills han blev färdig med allt, och förvägrades att åka med skolbussen hem – som han kunde se genom fönstret.

Vid ett tillfälle i gymnastiksalen blev han misshandlad av Anita inför hela klassen. Barnen skulle göra “dramagester”, en och en, medan resten tittade på, och när Daniel nekade att göra detta så drog hon tag i hans arm och knuffade ner honom på golvet.

Daniels mående blev sämre och sämre, det sjönk tillsammans med hans självkänsla – som redan var låg på grund av att han haft en mor som brutit ned honom på alla tänkbara sätt sedan han började minnas. Och dessförinnan. Pappa hittade honom gråtande på rummet tillsammans med en teckning av Daniel själv och ett tankemoln ovanför huvudet med mattetal och frågetecken. Han hade ont i magen och blev alltmer inbunden.

Pappa och mamma arrangerade ett möte med skolchefen i Filipstad, Ulf Almqvist, och läraren Anita. Mötet ägde rum i Nordmarks skola, och Anita erkände misshandeln av Daniel i gymnastiksalen. Hon erkände dessutom att hon diskuterat den misshandel Daniel berättat om med Christers sambo Bettina, vars svar hade varit att inget hade hänt. (Där är troligtvis förklaringen till att även hennes beteende gick att spåra till Christers förföljelse och min mammas och Bettinas lögn om att ingen misshandel skett). Trots detta var Ulf Almqivists enda och upprepade svar: “Jag har fullt förtroende för Anita.” Han påstod sig även ha godkänt konversationen mellan Anita och Bettina.

Jag måste här inflika en av, enligt mig, anledningarna till Ulf Almqvists flata agerande och ovilja. Nämligen denna anteckning, skriven av min mor, som jag tidigare publicerat:

 Elisabeth

Den Elisabeth på Barnavårdscentralen som hon skriver om, var rektor Jan Ulvforsens fru. Han hade vid tidpunkten för mötet med Ulf Almqvist inte tillträtt som rektor över Nordmarks skola ännu, men jobbade inom skolväsendet i Filipstad och hade till hundra procents sannolikhet nåtts av min morbror Christers lögner och smutskastning av min pappa. När min pappa då blev aktuell i skolkonflikten diskuterades detta säkert med Almqvist, särskilt som han godkände läraren Anitas konversation med Bettina, vars man vid tillfället till och med var misstänkt för mordhot mot pappa. Det går inte till så om ingen förutfattad negativ uppfattning ligger till grund för tankar och agerande.

Efter mötet med Anita och Ulf Almqvist bestämde pappa (ett beslut som mamma ställde sig bakom) att Daniel skulle vara hemma från skolan den resterande terminen. Pappa hjälpte honom med matematiken från sängen där han låg mestadels av tiden på grund av en allvarlig ryggskada. Daniel låg på hans arm medan de läste ur böcker och löste matematiktal i Daniels egen takt. Daniel hade börjat stressa och fick panik så snart han skulle utföra någon form av skoluppgift, förståeligt med tanke på den stress han utsattes för i skolan där alla uppgifter skulle lösas omedelbart och utan hjälp. Från maj 2000 och framåt fick han undervisning i hemmet av Bengt igen, en undervisning som beskrivs här:

Bengt Sjöberg, 2000-06-07

Till skolstarten höstterminen 2000 skrev fyllde pappa i ett barnkort och skickade till skolan för att det förhoppningsvis skulle göra så att lärarna hanterade Daniel på ett bättre sätt, och för att kunna ha koll på att Daniel inte blev att må ännu sämre.

Barnkort

Men inget blev bättre. Daniels svårigheter i skolan blev allt värre, och hans matematikkunskaper nådde katastrofala nivåer. Ingenting hände. Möten ägde rum med nytillträdde rektor Jan Ulvforsen där han informerades om det våld och den sexuella miljö som pågick på skolan, men efter ett enda besök på skolan så meddelade han att inga problem fanns. Detta trots att namn på vittnen lämnats, såsom skolbusschaufför och föräldrar till drabbade barn.

 

Min skolgång med början hösten 2001

Jag räknade dagar, kryssade i kalendern. Jag kunde verkligen inte vänta. Men till slut var den där, den första skoldagen! Förskolan hade jag inte kunnat gå i eftersom min mammas brors sambo Bettina jobbade där, men både jag och Daniel kunde läsa och skriva när vi började första klass. Pappa hade lärt oss. Pappa tog en bild på mig när jag stod på gårdsplanen och precis skulle gå ut till vägen för att bli upphämtad av skolbussen. Just skolbussen var det ett himla liv om. Plötsligt menade läraren Eva att jag och Daniel inte hade rätt till skolskjuts, och påstod att nya regler tillkommit under året trots att samma regler hade gällt sedan 1995. Utfrysningen hade börjat, är min åsikt.

Väl i skolan frågade jag min lärare varje dag om det inte var några läxor, och blev besviken när inga fanns. Men glädjen inför skolan och dess arbete blev kortvarig.

Lärarnas beteende mot Daniel började även gälla mig, men inte i närheten av hans omfattning. Den värsta var Bettina. Både jag och Daniel blev utfrågade i skolan om var mamma fanns. Christer var hotfull mot Daniel under sina utfrågningar. Jag fick ingen bestämd plats i skolbussen när alla andra barn placerades ut. När jag frågade var jag skulle sitta fick jag ett fräsande och hyttande med armen, ackompanjerat av “sätt dig därbak någonstans!” till svar. En av de pojkar som mobbat min bror ställde sig bakom mig på rasten och juckade mot min rumpa. Han gick i tredje klass.

Jag började kissa på mig om nätterna, hade ont i magen. Jag grät och ville inte till skolan. Beteendet mot Daniel fortskred, och blev allt värre. Han fick inte cykla hem efter skolans slut, och han utpekades av lärare som syndabock i kollektiva bestraffningar.

Efter två veckor gav pappa efter och lät oss vara hemma. Det var uppslitande för honom att se sina två barn må sämre än de gjort redan innan. Jag tror att han blev väldigt frustrerad över att det aldrig kunde vara lugnt, dels var det mamma och så nu skolan. Vi hade kontakt med BUP sedan tidigare med anledning av mammas och mormors misshandel, men nu förflyttades fokus till skolproblemet, vilket visserligen är förståeligt, men när jag i dag tänker tillbaka så var det förödande. Hade vi behandlats längre tid för familjevåldet hade vi kanske till sist vågat berätta om resten av mammas övergrepp och misshandel, men i stället hamnade det i skymundan och skolan blev det ständiga samtalsämnet.

Jag och Daniel ritade teckningar både hemma och under BUP-mötena. Dessa är ett urplock:

5asfdgdffgsdfseder

 

I september 2001 skickade pappa och mamma in en anmälan till Skolverket, utformad av pappas dåvarande advokat Lennart Olsson. Jag uppmanar alla att läsa den, då den beskriver skolhändelserna på ett kronologiskt och tydligt sätt, med många viktiga detaljer. Anledningen till att min mors adress uppges vara samma som min fars var, utifrån vad jag tror, för att inte fokus skulle läggas på problemen inom familjen, att de separerat osv. Det står redan i anmälan att mamma lades in på sjukhus, och att vi misshandlats av vår mormor. Att “sjukhus” innebar psykiatri torde inte varit svårt för Skolverket att räkna ut, särskilt inte med informationen om misshandeln. Att de anmälande föräldrarna då dessutom var separerade kunde gett dem intrycket av en problemfamilj och därför inte tagit allvarligt på uppgifterna och kanske utgått ifrån att alla problem låg hemma.

123456

                                                  

Fler drabbade anmälde och trädde fram i tidningarna:

001002003

 

004005006007008

 

009010011

 

012013014

 

015016017

 

018019020021022023

 

024

025026

 

027028029

 

Jag avslutar detta inlägg med ovanstående anmälningar, då jag tycker att de säger mer om hur situationen såg ut — och antagligen fortfarande ser ut — i Nordmarks skola än någon sammanfattning jag skulle kunna skriva om det. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa dem alla trots mängden sidor. De beskriver misshandel från lärare, Nordmarksbornas tillvägagångssätt som tycks gå i arv, sexuella trakasserier och hur lärare dolt alltsammans. Något man dock bör veta efter att ha läst dem, är att barnen som nämns i nästan varje anmälan vilka beskrivs ha antastat andra barn på könsorganen, spridit porrbilder, frågat andra om de vill “knulla”, tittar på porrfilm hemma, den pojke som juckade mot mig etc. etc. har en mamma som är politiskt aktiv inom Filipstads kommun och sitter i socialnämnden.

Det är den kvinnan, Christel (även kallad “Kickan”), som beskrivs i detta utdrag från en av ovan anmälningar: “Vid ett tillfälle följde [anmälarens barn, min anm.] med en av flickorna hem. Hon berättade senare att flera av klassens pojkar hade varit där och tittat på porrfilm i vardagsrummet. Den flickan som [anmälarens barn, min anm.] följt med hem tyckte att dom också skulle titta. Det brukade hon göra. Sa hon. Detta hände medan barnens mamma satt i köket och rökte.”

Av respekt för Christels barn så väljer jag att endast benämna henne vid förnamn, men att nedan socialnämndsprotokoll är riktigt går naturligtvis att verifiera vid utredning.

christel socialnämnden

Denna kvinna är en väninna till min mor sedan ungdomen, och har varit mycket aktiv som mammas stöd och medhjälpare i att försöka tvinga samman mig och min bror med vår mor samt att fortsatt hålla oss inlåsta. Hon har bl.a. medverkat på möten hos socialförvaltningen i Filipstad rörande mig där hon benämns som “Carinas väninna”. Att hon dessutom är deras kollega nämns ingenstans. Jag kommer att ägna henne och andra inblandade människor som haft stor betydelse i att det som skett ägt rum separata inlägg längre fram.

Fortsättningen om vad som skedde med skolan följer allteftersom jag går igenom dokumentationen.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , , , | 6 Comments