Tag Archives: berättande

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment