Tag Archives: ångest

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Livet?

Ångest. Så svår att definiera men ändå nog en av de mest påtagliga känslor som finns.

Har suttit bland pappershögarna och letat efter tidslinjer, hur den och den blev inblandad och när det och det hände. Och så fastnar man där på vägen. Journalanteckningar från Folåsa, behandlingsuppdrag från socialen, rapporter om mitt beteende – fyllda av så mycket lögner och snedvridna bedömningar att jag har svårt att läsa vidare på grund av den växande klumpen i bröstkorgen. Man förflyttas i tiden, slås sönder genom att precis allt man kände då plötsligt blir nutid. Maktlösheten och förtvivlan över att ingen lyssnade, beskyddade. Jag läser texter skrivna av en så hatisk och korttänkt ung individ som jag inte överhuvudtaget längre känner igen, och jag skäms över att de fick mig dit. Jag skräms av att jag som tolvåring såg som enda utväg att hota knivdöda min mor för att personalen på ett statligt behandlingshem inte skulle våga föra mig samman med henne. Och hennes vidriga fingrar.

Men de insåg väl när jag rymde från hemmet för att komma undan henne att jag inte skulle göra det, för plötsligt var hon en av dem, stående på tågstationen i Vikingstad och ropade efter mig. “Din mamma var med och letade och hon var orolig.”

Armarna fulla av skärsår, tommare blick för varje månad, ökande antal piercingar, mer och mer självdestruktiv på så många sätt att det är svårt att lista, känslomässig robot. Melinda mår bättre nu. Hon har kommit in i ungdomsgruppen, hon pratar inte om sin pappa längre. Det har nåtts stora framsteg när det gäller mamma, Melinda visar längre ingen reaktion när man nämner henne. Förut blev hon upprörd men nu visar hon inga känslor vid samtal om mamma.

Socialen frågar mamma. Tror du Melinda blev våldtagen i Malmö? “Nej, det tror jag inte.” Ja, men då så.

Jag behöver bli färdig med tidsberättelsen här på hemsidan innan juni för att kunna fokusera på studier. Kommer det gå? Tveksamt. Hur det överhuvudtaget ska gå till är svårt att veta, med tanke på att jag inte ens har allt material som jag borde.

Jag begärde förra året ut mina papper från socialtjänsten i Filipstad. Får tillbaka tjocka buntar av papper där nästintill allt av värde har sekretessmarkerats. Till och med mina egna skrivelser som jag insände till domstolar och annat har borttagits stycken. Domar från förvaltningsrätten har sekretessmarkerats. Ordet “barnen” har suddats ut ur journalen. För jag vet inte att jag har en bror?

Jag överklagade. Kammarrätten återkommer med ca elva domar, i princip likadant formulerade; socialtjänsten har visserligen inte tillkännagivit av vilken anledning de velat sekretessmarkera, men det kan finnas anledning ändå. Hur ska jag kunna visa helheten när jag förbjuds veta tiotusen bitar? Visserligen säger det en hel del att en mamma med eget boende får en extra lägenhet betald i Linköping och 40,000 att köpa möbler för av en socialförvaltning i Sverige, och dessutom får bensin och hyrbil betald för att åka tjugofem mil till ett behandlingshem och tvinga sig på sitt barn. Att hon till och med fick låna en av socialförvaltningens bilar för att göra just det sistnämnda. Det borde säga vem som helst att något, något är inte rätt. Men problemet är att även om jag kan bevisa just det jag precis skrev, så finns det tio gånger värre saker som jag inte kan bevisa – för där texten borde finnas är ett vitt tomrum och ett X ritat i bläck.

IMAG0065

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , | 2 Comments

Mänskligheten

Varit en påfrestande vecka som bara bekräftat min övertygelse om att man aldrig kan eller bör lita på människor mer än till en viss gräns. Snällhet och gott hjärta är inte synonymt med ärlighet och gott omdöme. Öppenhet har blivit alltmer viktig och nödvändig för mig genom åren, och jag blev nu återigen påmind om hur essentiellt det är. Man kan aldrig fly från något, sluta prata om det och låtsas som att det inte finns. Sker något… ta tag i det, prata ut om det där det behövs, gå vidare när det är möjligt. Jag är i det andra skedet när det gäller denna hemsida. För vad sker om tio (färre eller fler) år när frågorna kommer..? “Vad är det för ärr du har på armarna?”, “varför skaffade du utbildning så sent?”, “varför har du varken mor eller mormor i ditt liv?”, “varför…”. Då kan jag förklara så mycket  jag orkar och kan vid tillfället, och sedan bara hänvisa hit. Är det då för den nyfikne eller intresserade inte värt tiden och engagemanget att läsa igenom alltsammans så har den heller ingen rätt att uttala sig om vad som skett eller vad som orsakat vad.

Jag hatar när saker tystas ned. Hatar mattan vävd av undvikande fraser och lögner som så ofta av mänskligheten dras över obehagliga ting. Jag har förståelse för varför det sker, men jag hatar det. Låt människor ansvara för sina egna handlingar, och framförallt, ge andra möjligheten att själva bilda sig en uppfattning och fatta beslut om vad/hur de ska anse/agera. Och finns där för de som behöver det, även om det innebär att hjärnan måste tala i stället för hjärtat.

I övrigt har de senaste dagarna fått mig att känna som att jag nästan återupplever min barndom. Avskyn för mänsklighetens feghet, dess oförmåga att agera när det behövs. Alltid likadant. Aldrig någon som sätter ned foten eller ens bryr sig om att ta reda på om det behövs. Om lite, lite obehag för egen del kan uppstå så är det fritt fram att offra en oskyldig varelses liv.

Det finns så ofattbart mycket vidrigt i denna värld.

IMG_5607

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , | Leave a comment