Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 1

Jag gör en avstickare från berättelsen om min mamma och hur hon lyckades skapa det som sedan kom, och berättar vad det egentligen var som hände med skolan. Varför jag endast gick två veckor i första klass i Nordmarks skola.

Min pappa har fått ta mycket skit för detta, han har beskyllts för att göra alltsammans till en prestigefråga, isolera sina barn, beröva oss vår framtid o.s.v. Under hela denna tid bör man ha i åtanke att min mamma var precis lika deltagande i kritiken av skolan som han var och att hon i slutändan var den som stoppade en lösning när den äntligen arbetats fram efter fyra år (kommer visa det i senare skede). Trots detta är det bara min pappa som kritiseras. Det är bara han som förstörde vår skolgång, enligt alla som anser sig veta hur saker gått till. Det är bara en parentes, men ändå en intressant sådan. Visserligen var min pappa ensam vårdnadshavare, men det var det få som visste runtom Filipstad, och oavsett det så är det min mammas underskrift och namn som är med överallt. Anses inte hennes åsikt vara lika mycket värd i beslutsfattande och kritik bara för att det berör ett ämne som kunde användas för att tycka illa om min far?

Man skulle kunna säga att för Daniels del började de största problem i Nordmarks skola när han berättade om misshandel för lärarna. Lärarna frågade mamma om det stämde, hon sade nej och han blev stämplad som ett lögnaktigt barn. Dessutom arbetade min mammas bror, Christer, och hans sambo/fru Bettina på skolan, och när han påbörjade det beteende som jag beskrev i mitt förra inlägg, “Bakgrund: ‘Hjärntvättens’ födelse”, blev allt mycket värre för Daniel i skolan och sedermera för min pappa när han försökte reda ut alltsammans.

Men problemen i Nordmarks skola var mycket mer djupgående än så, och det ämnar jag visa genom det här inlägget. När pappa med stöd av mamma började kritisera skolan så kom fler berättelser fram från f.d. elever och föräldrar till elever. Alla vittnade om samma sak – mobbning och misshandel i skolan, både från lärare och mellan elever. En sexualiserad miljö där det skett rena övergrepp. En ovilja och feghet från lärarnas sida att ta tag i detta. Barn som tvångsmatats av lärare tills de spydde. Och framförallt – Nordmarksbornas totala utfrysning av de familjer som vågade yttra sig negativt om skolan. Många av de drabbade flyttade, resten fann sig i att det såg ut som det gjorde och tänkte väl “bäst att inte bråka, efter femte klass byter de ju skola ändå”. Men vad de inte tänkte på är de problem som uppkom för barnen när de gått i en så rentav traumatisk miljö i så unga och förhållandevis många år. På skolan i Filipstad som tog emot eleverna från och med sjätte klass reagerade man på hur dåliga resultat de fick och hur många som uppfyllde kriterierna för dyslexi etc. Men det tystades ner och blev aldrig mer än en undran.

Efter att Daniel berättat i skolan om misshandeln och han blev allt värre behandlad, samtidigt som hemsituationen eskalerade mer och mer, blev han alltmer inbunden i sig själv. Han mobbades av flera andra pojkar. Han fick plötsligt stora svårigheter med matematik, varför han fick extra undervisning av en lärare vid namn Bengt Sjöberg.

I januari 2000 fick Daniel en ny lärare vid namn Anita, då hans tidigare lärare Katrin (som var en snäll lärare) blev mammaledig. Anita ansåg att hans extraundervisning inte var nödvändig eftersom hon hade samma utbildning. De framsteg han gjort med Bengt försvann snabbt när hon tog över alltsammans. När han inte förstod så blev han kallad en “dum, vrång unge”. Hon skrek på honom när han inte förstod och hade en fruktansvärd attityd. Hade han inte gjort färdigt sina uppgifter innan lektionens slut så fick en lärare vid namn Eva utbrott där hon skrek och kastade saker, vid ett tillfälle var det måttband, pennor och skolböcker. Alla i Daniels klass visste vid dessa tillfällen att en instängning i ett separat, litet rum stundade för en olycklig elev. Daniel blev en av de utsatta eftersom han inte blev klar i tid när han inte förstod. I det här lilla rummet var han tvungen att stanna tills han blev färdig med allt, och förvägrades att åka med skolbussen hem – som han kunde se genom fönstret.

Vid ett tillfälle i gymnastiksalen blev han misshandlad av Anita inför hela klassen. Barnen skulle göra “dramagester”, en och en, medan resten tittade på, och när Daniel nekade att göra detta så drog hon tag i hans arm och knuffade ner honom på golvet.

Daniels mående blev sämre och sämre, det sjönk tillsammans med hans självkänsla – som redan var låg på grund av att han haft en mor som brutit ned honom på alla tänkbara sätt sedan han började minnas. Och dessförinnan. Pappa hittade honom gråtande på rummet tillsammans med en teckning av Daniel själv och ett tankemoln ovanför huvudet med mattetal och frågetecken. Han hade ont i magen och blev alltmer inbunden.

Pappa och mamma arrangerade ett möte med skolchefen i Filipstad, Ulf Almqvist, och läraren Anita. Mötet ägde rum i Nordmarks skola, och Anita erkände misshandeln av Daniel i gymnastiksalen. Hon erkände dessutom att hon diskuterat den misshandel Daniel berättat om med Christers sambo Bettina, vars svar hade varit att inget hade hänt. (Där är troligtvis förklaringen till att även hennes beteende gick att spåra till Christers förföljelse och min mammas och Bettinas lögn om att ingen misshandel skett). Trots detta var Ulf Almqivists enda och upprepade svar: “Jag har fullt förtroende för Anita.” Han påstod sig även ha godkänt konversationen mellan Anita och Bettina.

Jag måste här inflika en av, enligt mig, anledningarna till Ulf Almqvists flata agerande och ovilja. Nämligen denna anteckning, skriven av min mor, som jag tidigare publicerat:

 Elisabeth

Den Elisabeth på Barnavårdscentralen som hon skriver om, var rektor Jan Ulvforsens fru. Han hade vid tidpunkten för mötet med Ulf Almqvist inte tillträtt som rektor över Nordmarks skola ännu, men jobbade inom skolväsendet i Filipstad och hade till hundra procents sannolikhet nåtts av min morbror Christers lögner och smutskastning av min pappa. När min pappa då blev aktuell i skolkonflikten diskuterades detta säkert med Almqvist, särskilt som han godkände läraren Anitas konversation med Bettina, vars man vid tillfället till och med var misstänkt för mordhot mot pappa. Det går inte till så om ingen förutfattad negativ uppfattning ligger till grund för tankar och agerande.

Efter mötet med Anita och Ulf Almqvist bestämde pappa (ett beslut som mamma ställde sig bakom) att Daniel skulle vara hemma från skolan den resterande terminen. Pappa hjälpte honom med matematiken från sängen där han låg mestadels av tiden på grund av en allvarlig ryggskada. Daniel låg på hans arm medan de läste ur böcker och löste matematiktal i Daniels egen takt. Daniel hade börjat stressa och fick panik så snart han skulle utföra någon form av skoluppgift, förståeligt med tanke på den stress han utsattes för i skolan där alla uppgifter skulle lösas omedelbart och utan hjälp. Från maj 2000 och framåt fick han undervisning i hemmet av Bengt igen, en undervisning som beskrivs här:

Bengt Sjöberg, 2000-06-07

Till skolstarten höstterminen 2000 skrev fyllde pappa i ett barnkort och skickade till skolan för att det förhoppningsvis skulle göra så att lärarna hanterade Daniel på ett bättre sätt, och för att kunna ha koll på att Daniel inte blev att må ännu sämre.

Barnkort

Men inget blev bättre. Daniels svårigheter i skolan blev allt värre, och hans matematikkunskaper nådde katastrofala nivåer. Ingenting hände. Möten ägde rum med nytillträdde rektor Jan Ulvforsen där han informerades om det våld och den sexuella miljö som pågick på skolan, men efter ett enda besök på skolan så meddelade han att inga problem fanns. Detta trots att namn på vittnen lämnats, såsom skolbusschaufför och föräldrar till drabbade barn.

 

Min skolgång med början hösten 2001

Jag räknade dagar, kryssade i kalendern. Jag kunde verkligen inte vänta. Men till slut var den där, den första skoldagen! Förskolan hade jag inte kunnat gå i eftersom min mammas brors sambo Bettina jobbade där, men både jag och Daniel kunde läsa och skriva när vi började första klass. Pappa hade lärt oss. Pappa tog en bild på mig när jag stod på gårdsplanen och precis skulle gå ut till vägen för att bli upphämtad av skolbussen. Just skolbussen var det ett himla liv om. Plötsligt menade läraren Eva att jag och Daniel inte hade rätt till skolskjuts, och påstod att nya regler tillkommit under året trots att samma regler hade gällt sedan 1995. Utfrysningen hade börjat, är min åsikt.

Väl i skolan frågade jag min lärare varje dag om det inte var några läxor, och blev besviken när inga fanns. Men glädjen inför skolan och dess arbete blev kortvarig.

Lärarnas beteende mot Daniel började även gälla mig, men inte i närheten av hans omfattning. Den värsta var Bettina. Både jag och Daniel blev utfrågade i skolan om var mamma fanns. Christer var hotfull mot Daniel under sina utfrågningar. Jag fick ingen bestämd plats i skolbussen när alla andra barn placerades ut. När jag frågade var jag skulle sitta fick jag ett fräsande och hyttande med armen, ackompanjerat av “sätt dig därbak någonstans!” till svar. En av de pojkar som mobbat min bror ställde sig bakom mig på rasten och juckade mot min rumpa. Han gick i tredje klass.

Jag började kissa på mig om nätterna, hade ont i magen. Jag grät och ville inte till skolan. Beteendet mot Daniel fortskred, och blev allt värre. Han fick inte cykla hem efter skolans slut, och han utpekades av lärare som syndabock i kollektiva bestraffningar.

Efter två veckor gav pappa efter och lät oss vara hemma. Det var uppslitande för honom att se sina två barn må sämre än de gjort redan innan. Jag tror att han blev väldigt frustrerad över att det aldrig kunde vara lugnt, dels var det mamma och så nu skolan. Vi hade kontakt med BUP sedan tidigare med anledning av mammas och mormors misshandel, men nu förflyttades fokus till skolproblemet, vilket visserligen är förståeligt, men när jag i dag tänker tillbaka så var det förödande. Hade vi behandlats längre tid för familjevåldet hade vi kanske till sist vågat berätta om resten av mammas övergrepp och misshandel, men i stället hamnade det i skymundan och skolan blev det ständiga samtalsämnet.

Jag och Daniel ritade teckningar både hemma och under BUP-mötena. Dessa är ett urplock:

5asfdgdffgsdfseder

 

I september 2001 skickade pappa och mamma in en anmälan till Skolverket, utformad av pappas dåvarande advokat Lennart Olsson. Jag uppmanar alla att läsa den, då den beskriver skolhändelserna på ett kronologiskt och tydligt sätt, med många viktiga detaljer. Anledningen till att min mors adress uppges vara samma som min fars var, utifrån vad jag tror, för att inte fokus skulle läggas på problemen inom familjen, att de separerat osv. Det står redan i anmälan att mamma lades in på sjukhus, och att vi misshandlats av vår mormor. Att “sjukhus” innebar psykiatri torde inte varit svårt för Skolverket att räkna ut, särskilt inte med informationen om misshandeln. Att de anmälande föräldrarna då dessutom var separerade kunde gett dem intrycket av en problemfamilj och därför inte tagit allvarligt på uppgifterna och kanske utgått ifrån att alla problem låg hemma.

123456

                                                  

Fler drabbade anmälde och trädde fram i tidningarna:

001002003

 

004005006007008

 

009010011

 

012013014

 

015016017

 

018019020021022023

 

024

025026

 

027028029

 

Jag avslutar detta inlägg med ovanstående anmälningar, då jag tycker att de säger mer om hur situationen såg ut — och antagligen fortfarande ser ut — i Nordmarks skola än någon sammanfattning jag skulle kunna skriva om det. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa dem alla trots mängden sidor. De beskriver misshandel från lärare, Nordmarksbornas tillvägagångssätt som tycks gå i arv, sexuella trakasserier och hur lärare dolt alltsammans. Något man dock bör veta efter att ha läst dem, är att barnen som nämns i nästan varje anmälan vilka beskrivs ha antastat andra barn på könsorganen, spridit porrbilder, frågat andra om de vill “knulla”, tittar på porrfilm hemma, den pojke som juckade mot mig etc. etc. har en mamma som är politiskt aktiv inom Filipstads kommun och sitter i socialnämnden.

Det är den kvinnan, Christel (även kallad “Kickan”), som beskrivs i detta utdrag från en av ovan anmälningar: “Vid ett tillfälle följde [anmälarens barn, min anm.] med en av flickorna hem. Hon berättade senare att flera av klassens pojkar hade varit där och tittat på porrfilm i vardagsrummet. Den flickan som [anmälarens barn, min anm.] följt med hem tyckte att dom också skulle titta. Det brukade hon göra. Sa hon. Detta hände medan barnens mamma satt i köket och rökte.”

Av respekt för Christels barn så väljer jag att endast benämna henne vid förnamn, men att nedan socialnämndsprotokoll är riktigt går naturligtvis att verifiera vid utredning.

christel socialnämnden

Denna kvinna är en väninna till min mor sedan ungdomen, och har varit mycket aktiv som mammas stöd och medhjälpare i att försöka tvinga samman mig och min bror med vår mor samt att fortsatt hålla oss inlåsta. Hon har bl.a. medverkat på möten hos socialförvaltningen i Filipstad rörande mig där hon benämns som “Carinas väninna”. Att hon dessutom är deras kollega nämns ingenstans. Jag kommer att ägna henne och andra inblandade människor som haft stor betydelse i att det som skett ägt rum separata inlägg längre fram.

Fortsättningen om vad som skedde med skolan följer allteftersom jag går igenom dokumentationen.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , , , | 6 Comments

Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse

Något som med tiden blev en väldigt central del i min mammas historia och myndigheternas ständigt ändrade skäl till att agera så vidrigt som de gjorde, var den påstådda ”hjärntvätten” som min far enligt dem skulle ha utsatt mig och Daniel för. I det här inlägget ska jag förklara när  och hur den lögnen tog form, vilket är många år innan vi omhändertogs, och rörde egentligen inte mig och Daniel till en början.

När min mammas bror, Christer Widegren, och deras mor (d v s min mormor) fick reda på att min mamma börjat berätta om den incest och misshandel som pågått i deras familj och släkt hände något. Jag kommer fokusera mest på Christers handlingar, men i papperen jag lägger ut kommer ni även få läsa om min mormor Marianne.

Anledningen till hans reaktion, vilken ska beskrivas strax, går endast att spekulera om. Jag kommer presentera mina teorier, men det är inget jag egentligen kan bevisa, eftersom han inte (av naturliga skäl) uppgivit detta själv någonstans såvitt jag vet, och var och en får bilda sig sin egen uppfattning utifrån de uppgifter jag presenterar.

En jakt efter min mamma påbörjades, och innan det blev känt för Christer och hans sambo att mamma var inlåst på psyket, startade han rykten om att min pappa hade henne inlåst i huset och att hon inte fick kontakta omvärlden. Pappa skulle ha mördat henne och diverse annat hemskt. När hennes psykvistelse blev känd så ändrades det till att pappa gjort så att min mamma hamnat på psyket, och att han var en psykopat som manipulerade henne. Christer planerade att kidnappa mig och Daniel från pappa, vilket han berättade för flertal människor. Dessutom ringde han till min pappa och sade att han skulle komma och skjuta honom.

Christer framställde sig själv som en orolig bror, en bild som – milt sagt—inte överensstämmer med dessa två anteckningar skrivna av min mamma:

Cs6Cs8

 

Varför var han så hatisk och aggressiv mot henne om han verkligen trodde att pappa var den hemska personen och min mamma ett offer?

Cs1Cs2Cs3Cs4Cs5Cs7Cs9Cs10Cs11

Christers lögner och smutskastande nådde bland annat till Barnavårdscentralen och en personal vid namn Elisabeth, som min mamma nämner i sina skrivelser. Det var Nordmark skolas dåvarande rektors fru, och med tanke på att skolkonflikten började och pågick under tiden Christers beteende var aktuellt, så nådde hans ord rektorn – vilket i sin tur orsakade att rektorn fick Christers fabricerade bild av min pappa. En psykopat som ville isolera sin familj och därför inte ”tillät” sina barn gå i skolan. En obehaglig person som bara ville bråka. Nog för att mycket fel begicks av kommunen i skolkonflikten, vilket jag som sagt kommer beskriva i ett separat inlägg, men min bestämda uppfattning är att Christers lögner förhindrade en lösning i skolärendet, och att han var delaktig i att skapa det. Christer hörde dessutom av sig till socialen, närmare bestämt socialchefen Christina Steijner och framförde sin historia.

Nedan är en berättelse skriven av en väninna till min mamma, Anita Supponen, en person som arbetat på socialen i Filipstad och dessutom varit ombud åt min mamma. Hon var en av de som hjälpte min mamma att få mig och Daniel omhändertagna av socialen. Mer om henne senare.

anita supponens redogörelse (1)anita supponens redogörelse (2)


Varför?

För mig är alltsammans väldigt tydligt. I en av min mammas skrifter (den tio sidor långa vilken finns längst ned i detta inlägg: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54) berättar hon att Christer påstår sig sakna minne från det att han är tolv år och yngre. Jag tror att han valt att säga det av bekvämlighetsskäl. Med anledning av att min bror Daniel uppgivit att han som liten bevittnat Christer och vår mor ha samlag vid en övernattning i Christers hus, kan man spekulera om huruvida Christer var inblandad i den incest och andra ofattbara saker som pågick under hans och min mammas barndom.

Jag har dessutom uppgifter om medlemmar i Christers familj som ytterligare gör mig säkrare på min uppfattning i detta, men jag tänker inte skriva om det här utifrån respekt för de familjemedlemmarna, vilka jag — på de uppgifter jag har i dagsläget — ser som offer.

När det kom fram till Christer att mamma börjat må dåligt över sin barndom och även öppnat sig om de övergrepp hon utsatts för, är min uppfattning att Christer fick panik. Mamma öppnade en dörr till den smutsiga, hemliga värld de levt i och bjöd in utomstående för att se vad som pågått. Se allt vidrigt. Beskåda skammen och gränslösheten.

I mammas psykiatriska journal står antecknat 2000-05-03: “Hon beskriver sig som att allting är nästan kaos för henne just nu. Upprinnelsen till det hela är en historia om att brodern har ringt och försökt få tag i henne och Carina har sagt att hon vill vara ifred just nu och vill inte ha kontakt med någon. Dock hade någon väninna till Carina sett henne i Filipstad i fredags och förmodligen kontaktat brodern som hade ringt hem. Det hade varit ett mycket otrevligt samtal och brodern hade framfört hot gentemot Thomas. Ytterligare hade under helgen någon från Stockholm som de inte kände, ringt och sagt att han på uppdrag av brodern skulle ‘komma upp till Nordmarkshyttan och knäppa Thomas’. /…/ Att hon har polisanmält brodern, tycker hon ändå på ett sätt känns lite skönt, så att hon nu kan mera markera gentemot andra att hon inte finner sig i att bli behandlad hur som helst, utan kan formulera för sig själv, att nu får det vara nog.

Mormor Marianne fick om möjligt än mer panik. Hon åkte till mammas psykavdelning 2000-05-08 och gick, likt en patrullerande vakt, fram och tillbaka på gatan utanför i flera timmar. Enligt mig ett klart meddelande: ”Vi vet vad du gör, var du är. Glöm inte att du inte är skyddad därinne, vi finns härute och väntar på dig.”

Kanske till och med: ”Vi vet dessutom vad du har gjort, och det gör du också. Du är inte bättre.”

Psyket ringde till min pappa och bad honom komma och hämta min mamma på grund av att hon var fullkomligt panikslagen, och psyket hade ingen möjlighet att avhysa Marianne från platsen. Allt gick så hastigt till att min far inte ens hann ordna barnvakt, utan vi fick följa med och se hur mamma smög ut bakvägen från psyket. Jag fick till och med en snabb blick på mormor, där hon gick med ett märkligt uttryck i ansiktet.

I mammas psykjournal står antecknat 2000-05-11: “Carina är mycket arg, som hon uttrycker just nu. Hon känner att ilskan väller över henne allt mer. Det hon brottas med är att hennes anhöriga fortsätter att behandla henne på det sätt som hon de gör och hon kan inte förstå hur de kan göra på det sättet. Pratar en hel del om att hon har ingen möjlighet att själv kunna förändra andra, utan att det enda hon kan förändra är sig själv och det som hon pratar om, att sätta gränser, blir ju viktigt för henne i så motto att hon sätter gränser för sig själv. Att andra skulle förändra sig genom detta kanske inte är att tänka på, och det här resonemanget kan man förstå.”

2000-05-15: “Ett problem hon nämner är att hon inte får vara ifred för sin mor och sin bror och hon tycker dessa borde förstå detta och inte behöva någon information från henne om detta. Som det nu blir får sambon Thomas stå för mycket av den konfrontationen som blir och i anhörigas ögon blir han kanske också lite ‘boven i dramat’. Jag framför min åsikt att hon bör meddela sina anhöriga hur hon vill ha det, inte minst för att därigenom försöka minska trycket för egen del.”

2000-06-04: “Anonym anhörig är orolig för Carina, de tror att hennes sambo är elak och håller henne inlåst någonstans. De har försökt få kontakt med henne men inte lyckats. De undrar vart de ska vända sig för att få hjälp. Jag hänvisar till sambon eller att de kontaktar soc.”

Om man jämför Christers tillvägagångssätt och min mammas så finns där likheter som inte går att förbise. Mamma beskriver i sina anteckningar hur Christer ringer runt till människor, går och frågar ut andra, kontaktat hennes och min pappas före detta partners — vilka de varit separerade från i tjugo år.

Allt detta gjorde även min mamma efter att jag och min bror berättade om hennes övergrepp. Dessutom dök ett ord upp igen; hjärntvätt.

För mig är, som sagt, alltsammans väldigt tydligt. Mamma börjar avslöja familjen Widegren-Simms mörka familjehemligheter. Hon känner stöd hos pappa vilket naturligtvis hennes bror och mamma märker. Pappa blir en omedelbar syndabock som måste bort ur deras systers och dotters liv för att de själva inte ska råka illa ut. När mamma fortsätter berätta hatas hon än mer av Christer vars beteende endast eskalerar.

Under polisutredningen om mormors misshandel av mig och Daniel uttalar mormor Mariannes man Jan att han sett min mamma behandla oss värre än Marianne. Om anledningen till att min mamma valde att börja berätta om sin barndom i samband med att hennes egen misshandel av oss började komma fram var att förflytta fokus är svårt att säga, men det känns för mig väldigt sannolikt. I hennes psykjournal står det dessutom att hon kände som att psyket var en “respit” för henne, för att hon därute kände sig jagad.

Smutskastningen och attackerna mot min pappa gick så långt att en av min mammas psykologer skrev ett intyg:

intyg

 

När mamma förstod att min pappas plats i hennes liv var definitivt slut efter att han flera år senare fick reda på omfattningen av vad hon utsatt oss för, och hon förstod att hon behövde göra något för att förhindra mig och Daniel från att få henne straffad för det hon gjort, så behövde hon inte göra annat än att kopiera sin brors beteende och ord. Han hade skapat en historia åt henne som hon endast behövde spinna vidare på. Den natt som var början till att  hennes handlingar avslöjades uttalade hon, bland andra saker, en mening som i detta inläggs sammanhang blir mycket obehagligt: ”Jag ska gå till andra sidan vägen där jag hör hemma.” Det vill säga, på andra sidan vägen där hennes bror bor.

Om man dessutom lägger till att mamma i dag förnekat att hennes mamma utsatt henne för incest, och att hon har så pass bra kontakt med sin bror och dennes fru att den sistnämnda sände ett brev till Folåsa som var ämnat som en skrift till stöd för min mor, så blir det hela än obehagligare. Särskilt som ett förnekande av min mormors incestuösa övergrepp i min mammas tankevärld säkert friar henne från den erkännande meningen i hennes psykjournal. ”Hon har betett sig mot sina barn så som hennes mamma gjorde mot henne.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Uncategorized | Tagged , , , | 2 Comments

Bakgrund, del 1

För den som läst om det här fallet innan, följt min brors tråd på Flashback så är det mycket som kommer kännas igen.  Men vad är meningen med att skriva en hel berättelse och utelämna stora bitar för att några kanske redan vet om dem?

För dem som aldrig hört talas om det här fallet kan en mycket kort sammanfattning på alltsammans vara på plats.

Jag och min bror, Daniel Norberg, hävdar att vår mamma har utsatt oss för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp, ett beteende som enligt vår mors utsago gått i arv i hennes släkt. När vi berättade om hennes brott mot oss påbörjade hon en motkampanj, en kampanj vilken hon lyckades genomföra tack vare sin f d arbetskamrat, nuvarande socialchef Christina Steijner i Filipstad. Min pappa var helt plötsligt världens värsta människa. Jag och min bror låstes in på ett behandlingshem för kriminella ungdomar, ett behandlingshem vars uppdrag var att sammanföra oss med vår mor och få oss att förstå att den livsupplevelse vi berättat om inte överensstämde med verkligheten. Dvs. vår mors påhittade verklighet.  Jag var då elva år gammal, min bror fjorton – två barn från landet som inte passade in i den miljön överhuvudtaget. Våra brott? Vi hade berättat om incest och misshandel och vägrade acceptera vår mors lögn om att vår pappa ”hjärntvättat” oss.

Tre års inlåsning och ständig förföljelse från vår mor följde, en förföljelse som de flesta myndighetspersoner hjälpte till med. Vissa i god tro, andra inte.

Jag kommer att börja från början, bit för bit, och jag kommer att förklara hur ovan osannolika historia kunde ske. Jag kommer presentera min mammas sida av historien och visa varför det är ofattbart att hon lyckades driva igenom den och få den att anses som sanning. Hur hon hela tiden tillrättalägger sin berättelse.

Det kommer att bli mycket text, mycket dokument och mycket bilder. Det kommer inte att publiceras nytt hela tiden. Varje inlägg är ett resultat av många timmars genomgång av dokument, ångest och förlorad livslust. Men jag hoppas att ni orkar läsa, för min och min brors skull och för samhällets fortsatta utvecklings skull.

Avslutningsvis: Jag kommer vid olika tillfällen citera ur min mammas journal från psykiatrin i Karlstad och Kristinehamn. De journalhandlingarna har jag tillhandahållit lagligt. Min mamma har vid flera tillfällen påstått att hennes journaler stulits, men jag har bevis i form av hennes fulla godkännande 2000-06-22 till att min pappa får ta del av ”all information” om henne som finns på psyket. Efter att min far mottagit denna information är han fri att ge den till vem han vill.

Ett kapitel i denna historia som många haft åsikter om är min och Daniels uteblivna kommunala skolgång. Daniel gick i skola fram till tredje klass och jag två veckor i första klass när vi inte kunde gå dit längre på grund av en ohållbar miljö i skolan där vi trakasserades och, i Daniels fall, misshandlades. Jag kommer att skriva om skolbiten i ett eget inlägg, då det kommer bli alltför rörigt att blanda in det i resten av allt som skett, men lite om det kommer nämnas här och där för att det är oundvikligt.

Så låt mig börja från början

Min pappa Thomas Norberg och mamma Carina Simm träffades 1988. Ett år tidigare hade mamma sökt hjälp hos psykiatrin i Kristinehamn, en kontakt som hon avslutade på ”eget initiativ” i maj 1988, enligt hennes journal. Enligt samma journal har hon haft psykiska problem sedan 4-5 årsåldern. Någonstans runt 1990 eller så flyttade min mamma in hos min pappa på hans gård i Nordmark, cirka en mil utanför Filipstad i Värmland.

År 1991 föddes min bror, Daniel Norberg. Tre år senare kom jag till världen.

Daniel och jag blev utsatta för psykisk och fysisk misshandel likaväl som sexuella övergrepp från vår mamma. Psykisk och fysisk misshandel utsattes vi dessutom för av vår mormor Marianne Pettersson de gånger vi lämnades hos henne. Minnesbilder som jag fått på senare år tyder på att även mormor utsatte åtminstone mig för sexuella övergrepp.

Daniel berättade i Nordmarks skola om mormors misshandel, men i stället för att anmäla som de borde ha gjort, frågade lärare vår mamma om det var sant. Hon ljög, sade att det inte stämde. Efter det började ett rent helvete för honom i skolan, där han antagligen ansågs vara ett lögnaktigt barn som sökte uppmärksamhet genom att berätta om något så hemskt. En trolig anledning till att det inte anmäldes är att min mammas bror Christer Widegren arbetade i skolan ibland, och dessutom hade sin fru, Anita, arbetande där.

Mammas sätt att få oss att hålla tyst om hennes agerande mot oss var att säga att hon skulle döda oss om vi berättade för någon. Mer utförliga berättelser om hur vårt liv såg ut med vår mor i närheten kommer jag att skriva längre fram.

På hösten 1998 sökte mamma hjälp hos psykiatrin igen. Detta, enligt hennes utsago, på grund av att hon börjat minnas incest och annan misshandel från sin barndom. Hon avslutade sin psykologkontakt i Kristinehamn för att hon ansåg att den inte gav något, och blev så småningom förflyttad till psykiatrin i Karlstad enligt hennes begäran i slutet av 1999.

I en remiss från  psykiatrin i Kristinehamn till psyk i Karlstad daterad 991028 står följande. ”Denna pat blivit utsatt för sex.övergrepp av sin mor i barndomen. Minnena aktiverade förra hösten i samband med att pats barn blivit slagna av mormodern. Pat mått dåligt sedan i höstas, gått på samtal hos psykolog [namn] härstädes. Ej nöjd med denna psykolog, upplever att hon ej har tillräcklig kunskap om sex.övergrepp. Pat själv tagit kontakt med [oläsligt]. Söker nu akut pga krisreaktion. Pat är mkt labil, skiftar i stämningsläge, har haft dödstankar. Ej i tillräckligt dåligt skick för att bli inlagd, men ändå mkt skör och sårbar [oläsligt]. Pat önskar mkt snar hjälp/kontakt. Med vänl. Hälsn [namn]”.

I december 1999 kontaktar pappa Barn- och ungdomspsykiatrin, ett besök som gör att BUP anmäler till socialen att jag och Daniel far illa ”p g a modern Carinas psykiska besvär”.

Klicka på filerna för större format.

1 (1)1 (2)

Socialen i Filipstad inledde en utredning som gjordes av Ing-Marie Ranström, en studiekamrat till min mamma med vilken hon samåkte till skolan. Med anledning av det är min åsikt att mycket är nedtonat och kanske till och med aningen konstruerat i denna utredning då Ranström enligt uppgift tog sig an ärendet stående på min mammas sida, men avslutade det med helt motsatt uppfattning. Den något syrliga kommentaren i slutet angående BUP är tämligen irrelevant, jag och min bror hade fortsatt kontakt med BUP långt efter utredningen avslutades.

Markeringarna har ej gjorts av mig.

12345

Ranström insåg att läget var allvarligt och skickade en remiss till Karlstads psykiatri för att mamma skulle få komma dit.

2

I början av 2000 fick min pappa ensam vårdnad om oss. Socialen hotade att ta oss om så inte skedde, på grund av mammas mående och beteende. Under utredningens gång började hon plötsligt erkänna små delar av den misshandel hon utsatt mig och Daniel för. Hon erkände också att hon tagit mig och Daniel och stuckit från pappa utan att berätta vart hon tog vägen.

3

Jag var mest utsatt för dessa ”resor” (läs: suparresor) som barn då hon efterhand lättare fick med sig mig genom att säga att om jag inte följde med så skulle hon försvinna och aldrig komma tillbaka. Daniel var äldre och lyckades protestera på ett annat sätt, och förstod nog på ett annat vis också, men innan det var han precis lika utsatt som jag. I min nuvarande ålder så kan jag inte minnas att jag någonsin känt någon egentlig kärlek till min mor, eftersom min syn på henne präglats av hennes handlingar vilka alltid gav mig smärta och rädsla – men om jag ser tillbaka så måste denna period varit någon sorts vilja och hopp om att mamma faktiskt var viktig för mig på ett snedvridet sätt. Trots att hon slog mig, skrämde mig och gjorde mig så illa så var jag skräckslagen för att hon skulle försvinna.

Jag minns särskilt en varm och solig sommardag som vi alla planerat att åka till västkusten, vi hade packat bilen och till och med satt oss i den. Men mamma var vansinnig, stod på trappan och skrek åt mig att jag för fan skulle gå ur bilen och jag grät något oerhört, totalt villrådig för att jag så gärna ville med pappa och Daniel till kusten men kände något sorts tvång inom mig att jag måste följa med mamma. Jag vet inte hur gammal jag var vid det här tillfället men jag kan inte ha varit äldre än fyra-fem år. Hemma hos hennes väninnor väntade otrygghet, vin, gemensamt hatiska konversationer om min pappa framför mig och för min del; saknad och längtan efter min bror och far.

I slutet av 1999 separerade pappa och mamma. Situationen i hemmet var ohållbar, min mamma hade utbrott konstant. Pappa hjälpte henne hitta nytt boende, adressändring gjordes, ett flyttlass packades och kördes iväg med hjälp av bekanta till familjen och det var definitivt.

Efter att min pappa fick vårdnaden bad han socialen om hjälp med att få en kontaktperson som skulle kunna sköta umgänget med mamma, men ingenting hände och ansvaret lades över på honom. Socialen sade, som finns nämnt i journalen, att det var hans ansvar att se till att mamma inte skrämde oss. Socialen och BUP uttalade att han, när mamma kom från sina permissioner på psyket, skulle ringa polisen när hon vistades utanför staketet till hans gård. En polishämtning skedde. Hon kunde komma inkörande på gården i full fart när som helst, helt vansinnig och begärde att få komma in i huset. Hon slog sönder fönsterrutor, stod och tryckte frenetiskt på dörrklockan i flera timmar utan avbrott, kastade sten på fönstren. Hon hotade att skjuta pappa, hon skulle elda upp huset, skrek allt mellan himmel och jord. När jag stod gråtande på insidan av verandadörren stod hon med ett stort vedträ som hon skulle kasta genom glasrutan. Pappa skrev detta brev till henne när hon låg inlagd på psyk:

6

Jag och Daniel beskrev vår rädsla för mammas uppslitande besök på BUP, men varken Daniel eller jag mådde bättre av att gå till den grupp i Filipstad som vi hänvisats till, eftersom de använde metoder såsom att prata om rådjur och natur i stället för att diskutera runt de saker vi mådde dåligt av. Vi mådde faktiskt sämre när vi åkte därifrån än när vi kom dit, eftersom samtalen rörde upp ledsnad och upprördhet som BUP-personalen sedan inte tog itu med utan lämnade därhän. Pappa märkte detta.

BUP1BUP2BUP3BUP4

 

Utöver att mamma berättade om sina egenupplevda övergrepp på psyket erkände hon enligt min med fleras tolkning att hon gjort samma sak mot mig och min bror som hon själv utsatts för. Våren 2000 står det skrivet i hennes journal: ”I samtal med kontaktpersoner har Carina berättat att hon känner sig som ett barn som inte vet vad som är rätt eller fel. Hon har betett sig mot sina barn så som hennes mamma gjorde mot henne. Hon vet att det är fel men hon har lärt detta som barn. Hon är arg och förtvivlad över detta. Känner att situationen är ohållbar. Hon säger att hon döljer sig bakom en mask som säger att hon har det okej, men situationen är en helt annan när man kommer bakom denna mask.”

På en annan sida i journalen står det skrivet: ”Hennes [Carinas, min anm.] mamma utsatte henne för fysisk och psykisk misshandel och sexuellt utnyttjande. Hon berättade också om detta och sa att hennes mamma utsatt henne för detta. Troligtvis också mormor har utsatt Carinas mamma för samma sak. Det verkar som att kvinnorna i familjen har gjort detta från generation till generation.”

Mamma sjukskrevs, och i hennes sjukintyg till Försäkringskassan finns bl.a. att läsa:

En sammansatt bild med grav insufficiens med inslag av reaktiv depression, sensivitet. En komplicerad familjesituation med inslag av inducerad vanföreställningssyndrom. Tät psykoterapi pågår med psykolog här på kliniken. Försäkringskassan har fört frågan om sjukbidrag på tal och detta är helt rimligt. LUH ska utfärdas. 2002-04-18

Se tidigare intyg. Alltså sammansatt bild med reaktiv depression, ångest, sensitivitet, personlighetsproblematik. Komplicerad familjesituation med inslag av inducerat vanföreställningssyndrom.

Krisreaktion, ångest. Nedstämdhet, sömnsvårigheter, suicidplaner. Cellskräck. Nedsatt psykisk förmåga pga ångest. Vårdad inneliggande på kliniken 11-16/3, därefter på dagenheten. Åter inlagd för heldygnsvård sedan den 30/3. Psykologkontakt.

Ångest med fobiska symptom. Fobiträning+samtalbehandling+sluten vård. 2000-09-01

F600+F321 [vårdkoder, varav F600 står för paranoid personlighetsstörning, och F321 för medelsvår depressiv episod]. 2000-12-05

Lånvarig depression med handlingsförölanmning, ångest, motståndskänsla, tendens till psykotiska upplevelser. Går i tät psykoterapi. Skulle säkerligen behöva psykofarmaka men vågar inte ta detta. 2001-02-22

Sammansatt personlighetsstörning med sensitiva och paranoida drag. Ångest, segdragen depressivitet. Kvinna med flera längre vårdperioder här på psykkliniken, senast i april. Har tät psykoterapikontakt. 2001-05-14

Mycket sammansatt bild med reaktiv depression, ångest, sensitiva idéer av och till, personlighetsproblematik. Se tid intyg. Mycket komplicerad familjesituation har framkallat segdraget gravt insufftillstånd, av och till med sensitiva inslag, av och till depressivitet och uppgivenhet. Har tät psykoterapeutisk kontakt men vågar sig absolut inte någon medicinering. 2001-09-10

Flera av dessa sjukintyg har signerats av överläkare Hans Lind på landstinget i Karlstad. Han skrev 2006 ett intyg åt min mamma där han bl. a. skriver: ”Ingen gång har det framkommit någon sjukdomsbild av psykotisk valör.” samt ”Hon har aldrig behövt medicineras.”

4

Hur stämmer det samman med ”tendens till psykotiska upplevelser”, samt ”skulle säkerligen behöva psykofarmaka men vågar inte ta detta” – båda utdrag ur ovan nämnda sjukintyg till Försäkringskassan? Detta intyg friskförklarade i princip min mamma och gav henne ytterligare lögner att använda för att sparka undan benen på oss, vilket dessutom fick domare och andra att bortse från de tydliga papper som fanns om min mammas psykiska status. Det finns en tråd om Hans Lind på Flashback, där människor som hävdar sig vara/ha varit hans patienter vittnar om sexuella trakasserier, samt att det länkas till tidningsartiklar vilka ska handla om honom där han bl.a anmälts för våldtäkt av en patient inom psykiatrin.  https://www.flashback.org/t1574430p15

Hur min mamma fick intyget från honom går bara att spekulera i.

Under tiden på psyket i Karlstad uppmanade min mammas psykolog, Anders E., henne att skriva ned sin historia. I hennes journal står följande: ”Föreslår henne att skriva ner den berättelse hon har i sig, så att hon får något slags sammanhang i vad det är som har hänt och vad hon tänker, funderar och känner i samband med detta, då hennes bilder för tillfället är högst fragmentariska.” Daterat 2000-04-11

Det resulterade i denna skrift (vilken hon senare påstått att min pappa skulle tvingat henne att skriva, något det alltså finns bevis för i hennes journal är en lögn) som hon erkänner en del av sin misshandel av oss:

12345678910

Den lämnades sedan till BUP och socialtjänsten.

Fortsättning kommer som sagt allteftersom.

Posted in Bakgrund, Före 2005 | Leave a comment

Arbete

Desto mer jag läser, desto ledsnare blir jag. För varje bunt så klarnar historien mer och mer. Alla minnen kommer tillbaka från den sida av besluten och händelserna jag stod — den sida där man inte fick höra och läsa vad som sades bakom kulisserna. Man fick breda leenden vari falskheten inte kunde vara tydligare.

Men ändå när man läser verkligheten, ser attityden som funnits, lögnerna som skamlöst tagits för sanningar av självutnämnda experter… så kan man inte skaka av sig tragiken. Allt är så uppenbart, och det finns så många människor som borde skämmas för deras ord och handlingar under dessa år. 

DSC_0123[1]

Posted in Vardag | Tagged , | Leave a comment

Introduktion till nya hemsidan

Den här hemsidan finns till av egentligen en enda anledning; den ska belysa vad som händer när fel som begås av myndigheter inte rättas till.

Det finns nog en del som skulle vilja, och kanske till och med försöker, avfärda mig och det jag berättar om med argument som att jag skulle vara bitter, hämndlysten och allmänt hatisk mot samhället och de personer som förstört mitt liv. Att jag vill misskreditera människor jag anser har gjort mig illa. Att det är därför jag kämpar för att få ut min och min brors historia.

De har fel.

Anledningen till att jag skapat den här sidan är för att det helt enkelt är det mest självklara att göra. Jag har svurit om och hatat alla ansvariga människor så mycket under hela min tid som omhändertagen av de sociala myndigheterna att det räcker så. Med åldern kommer insikter. Det praktiska tänkandet. Helhetssyn.

Det enda viktiga för mig i dag är att det inte ska passera obemärkt. Jag, min bror och far ska inte ha fått våra liv förstörda för ingenting. Folk måste få veta hur opålitliga myndigheter i Sverige kan vara, hur många barn som far illa och vad som egentligen sker med den där ungen i området som försvann en dag. Den som socialen tog.

I dag står jag på egna ben, försöker skaffa mig en normal tillvaro, fokusera framåt.

En del människor kommer namnges på den här sidan, andra inte. De som namnges finns med av en enda anledning — de måste skrivas om för att de är en del av historien, en del av kedjan. Fattas en bit finns det inte längre ett sammanhang. En del av människorna har bara passerat, och det finns ingen anledning till att de då ska benämnas något närmare.

Faktum är att jag inte ens tycker om att den här webbsidan finns. Är det något som jag hatar så är det att jag just nu sitter och skriver det här inlägget. Pappershögarna bredvid mig. Jag sitter här, snart 19 år gammal, och känner att jag måste dela med mig av en värdelös uppväxt, ett liv som aldrig funnits. En mamma och en småstad i Värmland valde för ett antal år sedan att skapa något. De valde att experimentera med liv — liv de tycktes anse var dockor utan ett inre. Mig och min bror, se till att vi präglades av misshandel och ohanterlig smärta, förvandla våra identiteter till trasiga minnen av ett livslångt kaos.

Därför sitter jag nu här med ett inre tvång till att gå igenom många tusen sidor av smärtsamma minnen och berätta om dem. Förklara hur allt gick så fel. När det är gjort så kan jag åtminstone veta att jag inte bara lät allt passera i tystnad, att jag åtminstone försökte få fram att bara för att åren går så är inte det som skett borta. Jag kan veta att jag försökt belysa problem i samhället som drabbar så många fler än mig, att jag kanske kan ge någon sorts röst till de barn som inte orkar eller kan berätta om det.

svart - Kopia

Posted in Uncategorized | Tagged , | Leave a comment