NWT

I dag åkte jag till Karlstad för att träffa Arne Skorup och gå igenom Nya Wermlands-Tidningens arkiv i syftet att försöka få fram alla artiklar som skrivits där genom åren.

NWT är en av de tidningar som skrivit oerhört vinklade artiklar som inte speglat verkligheten på ett objektivt sätt, och därigenom åsamkat mig och min bror mycket skada. Min pappa också, naturligtvis (i synnerhet), eftersom det var han som praktiskt taget konstant var “boven” i dramat. En kvinnlig journalist på NWT bestämde sig tidigt för att ta mammas parti och skrev därefter. Hon utmålade honom som en riktig gris medan vår mamma endast var en orolig förälder. Hennes artiklar gjorde mig som yngre gråtfärdig. De borde göra mig lika gråtfärdig i dag, men med åren så kommer avtrubbningen. Man läser eller hör, och det gör ont, men man tänker inte på sin egen reaktion längre. Man orkar inte känna den. Man blir van vid att de utomstående anser sig veta vad som skett bakom stängda dörrar och vad som är sant och inte i någon annans, d.v.s. mitt, liv. Framförallt att de blundar för det som inte passar dem. Mänskligheten i en ask, kanske. Lika förödande ändå.

Journalister har en oerhörd makt i samhället — folk i allmänhet läser tidningen, ser på nyheterna, lyssnar på radion och tar genast all information de mottar som sanning. Den vinkling journalisten ger, den uppfattningen får läsaren. Jag undrar hur många journalister det är som verkligen tänker igenom konsekvenserna och innebörden av deras ord och slagkraftiga rubriker.

1403432_10202193972796730_5631608710807641961_o

 

När jag kom hem fick det bli “terapi” genom en långpromenad ner till sjön. Det är svårt att slappna av med ett förflutet som hela tiden känns oavslutat, vars konsekvenser jag får hantera varje dag i ett försök att skapa en framtid värd att stanna i livet för, och då är stunder utan måsten värdefulla.

 

DSCF0087 2
Ibland är det inte lätt att hålla ögonen öppna på bild

 

DSCF0080

dfsf

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Livet?

Ångest. Så svår att definiera men ändå nog en av de mest påtagliga känslor som finns.

Har suttit bland pappershögarna och letat efter tidslinjer, hur den och den blev inblandad och när det och det hände. Och så fastnar man där på vägen. Journalanteckningar från Folåsa, behandlingsuppdrag från socialen, rapporter om mitt beteende – fyllda av så mycket lögner och snedvridna bedömningar att jag har svårt att läsa vidare på grund av den växande klumpen i bröstkorgen. Man förflyttas i tiden, slås sönder genom att precis allt man kände då plötsligt blir nutid. Maktlösheten och förtvivlan över att ingen lyssnade, beskyddade. Jag läser texter skrivna av en så hatisk och korttänkt ung individ som jag inte överhuvudtaget längre känner igen, och jag skäms över att de fick mig dit. Jag skräms av att jag som tolvåring såg som enda utväg att hota knivdöda min mor för att personalen på ett statligt behandlingshem inte skulle våga föra mig samman med henne. Och hennes vidriga fingrar.

Men de insåg väl när jag rymde från hemmet för att komma undan henne att jag inte skulle göra det, för plötsligt var hon en av dem, stående på tågstationen i Vikingstad och ropade efter mig. “Din mamma var med och letade och hon var orolig.”

Armarna fulla av skärsår, tommare blick för varje månad, ökande antal piercingar, mer och mer självdestruktiv på så många sätt att det är svårt att lista, känslomässig robot. Melinda mår bättre nu. Hon har kommit in i ungdomsgruppen, hon pratar inte om sin pappa längre. Det har nåtts stora framsteg när det gäller mamma, Melinda visar längre ingen reaktion när man nämner henne. Förut blev hon upprörd men nu visar hon inga känslor vid samtal om mamma.

Socialen frågar mamma. Tror du Melinda blev våldtagen i Malmö? “Nej, det tror jag inte.” Ja, men då så.

Jag behöver bli färdig med tidsberättelsen här på hemsidan innan juni för att kunna fokusera på studier. Kommer det gå? Tveksamt. Hur det överhuvudtaget ska gå till är svårt att veta, med tanke på att jag inte ens har allt material som jag borde.

Jag begärde förra året ut mina papper från socialtjänsten i Filipstad. Får tillbaka tjocka buntar av papper där nästintill allt av värde har sekretessmarkerats. Till och med mina egna skrivelser som jag insände till domstolar och annat har borttagits stycken. Domar från förvaltningsrätten har sekretessmarkerats. Ordet “barnen” har suddats ut ur journalen. För jag vet inte att jag har en bror?

Jag överklagade. Kammarrätten återkommer med ca elva domar, i princip likadant formulerade; socialtjänsten har visserligen inte tillkännagivit av vilken anledning de velat sekretessmarkera, men det kan finnas anledning ändå. Hur ska jag kunna visa helheten när jag förbjuds veta tiotusen bitar? Visserligen säger det en hel del att en mamma med eget boende får en extra lägenhet betald i Linköping och 40,000 att köpa möbler för av en socialförvaltning i Sverige, och dessutom får bensin och hyrbil betald för att åka tjugofem mil till ett behandlingshem och tvinga sig på sitt barn. Att hon till och med fick låna en av socialförvaltningens bilar för att göra just det sistnämnda. Det borde säga vem som helst att något, något är inte rätt. Men problemet är att även om jag kan bevisa just det jag precis skrev, så finns det tio gånger värre saker som jag inte kan bevisa – för där texten borde finnas är ett vitt tomrum och ett X ritat i bläck.

IMAG0065

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , | 2 Comments

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 5

 

Efter att rektor Ulvforsen ignorerat de önskemål som fanns från min pappas (och mammas) sida vad gällde inbjudna till elevvårdskonferensen, bestämde de sistnämnda sig för att inte medverka i ett möte av den form som Ulvforsen ville få till. Anledningen framkommer i advokat Lennart Olssons brev till Ulvforsen (markeringar ej gjorda av mig):

LO skriver TN och CS ej kommer medverka på mötet

 

Skolledningen bestämde sig för att genomföra konferens ändå, och menade att de åtgärder de vidtagit var tillräckliga, trots att ingen av lärarna bytts ut och att inget egentligen skett.

Ulvforsens svar, menar att allt på Nordmarks skola är ok

 

På konferensen 2002-08-13 beslutades att jag och Daniel skulle återgå till ordinarie skolgång antingen i Nordmarks skola eller annan 2002-08-26, samt med beskedet till vårdnadshavare (pappa) att om inte beslutet hörsammades så skulle det ansökas om vite igen. Kommunens ovilja att samarbeta för en mjuk övergång till skolan och, framförallt, ta tag i problem i  Nordmark gjorde allt till en mardrömssituation.

Pappa anlitade Karin Strömberg-Lind, en kvinna med en lång meritlista. Hon har bl.a. varit chef för institutionsvården i av unga i Stockholm, varit undervisningsråd och skolkonsulent hos dåvarande Skolöverstyrelsen, skrivit böcker och varit med och grundlagt skolundervisningen i Sverige, etc. etc. I fullmakten till henne står det att hon bemäktigas att:

“1. Utreda och belysa mina [min pappas, min anm.] barns skolsituation och ge förslag till åtgärder.

2. Utifrån tillgängligt material ge en bild av vissa förhållanden i Nordmarks skola och i kontakt med berörda myndigheter och med ledning och lärare i skolan å mina [min pappas, min anm.] vägnar diskutera och ge förslag till åtgärder.”

När vi inte dök upp i skolan beslutade Barn- och utbildningsnämnden att ansöka hos dåvarande länsrätten att förelägga min pappa vite om 5,000 SEK.

Några dagar senare togs ett nytt beslut om “särskild undervisning”. Detta beslut innebar att vi skulle förflyttas till en skola i Filipstad, Strandvägsskolan. Undervisningen skulle genomföras av en lärare vi aldrig träffat tidigare. Vi skulle placeras i en särskoleklass. Pappa fick höra bakvägen att det var tänkt att Daniel skulle utredas för dyslexi, något som han absolut ej hade. Pappa såg detta som ett försök av skolledningen att ge mig och Daniel en stämpel som “särskolebarn” och att pratet om dyslexi (som undanhållits honom av skolrepresentanterna) var en lösning för skolpersonal och ledning att skylla ifrån sig problemen. Det kan te sig osannolikt i utomståendes ögon, men för mig är det fullt troligt då jag har hela bilden och vet vilka enorma fel som begåtts genom åren. Jag tycker att bara det lilla jag presenterat hittills har visat att något inte är friskt i Filipstads kommun när det gäller att hålla varandra om ryggen (särskilt myndigheter och enskilda tjänstemän) och dölja problem som anses vara besvärliga. Notera även hur rektorn återigen ignorerar min pappas besked att all kontakt ska ske genom advokaten.

Ulvforsens beslut om undervisning på strandvägsskolan

 

Biträdande rektor skrev brev till min pappa och ville veta orsaken till den uteblivna skolstarten.

Annika Axelsson  vill ha besked

 

Den tionde oktober 2002 kom länsrättens beslut gällande vitet. Det visade sig vara så absurt att BUN varit inkompetenta nog att ej ha namngivit min far i deras vitesföreläggande (!), varför vitet avslogs.

Länsrättens dom. BUN ej namngivit 1Länsrättens dom. BUN ej namngivit 2

 

Skolverket beslutade att avsluta ärendet helt och hållet, för att de ansåg att det skolledningen redovisat att de “gjort” räckte. De hänvisade även till ansvarsfördelningen mellan stat och kommun, vilket överlämnade stort ansvar till just skolledningen i Filipstad.

Skolverkets uppföljningsbeslut 1Skolverkets uppföljningsbeslut 2

 

Efter att barnombudsman Lena Nyberg fått ta del av handlingarna i ärendet så riktade hon även vid intervjuer allvarlig kritik mot Filipstads kommun för att de ej vidtagit tillräckliga åtgärder eller tagit anmälningarna på allvar.

 

Kommunen valde att skaffa en advokat, som tycks ha inlett ärendet med att tillsammans med BUN: s ordförande ljuga inte bara en utan två gånger på en presskonferens om ärendet, bl.a. genom att hävda att min pappa vägrat delta på elevvårdskonferens när det tvärtom varit så att rektorn nekat bjuda in de människor min pappa ville skulle delta. Dessutom påstod hon och ordförande i BUN, Helen Larsson-Saikoff, att pappa tackat nej till erbjudande om hemundervisning.

ordf ljög 2 ggr-page-001

I en intervju med SR som ni kan höra här sade Helen Larsson-Saikoff följande:

“Vi bjöd hit henne [dåvarande barnombudsman Lena Nyberg, min anm.] , det var ju den här allvarliga kritik som hon har… i tidningarna… gett ut och smutsat ner Filipstads kommun. Det kände vi liksom att… eh, hur känner sig barnen och föräldrarna och all personal på en sån skola när man läser sånt här i tidningarna?”

Jag tycker faktiskt att det uttalandet sammanfattar hela kommunens agerande från början till slut. Deras prioriteringar: Filipstads rykte, skydda personalen och de anklagade barnens föräldrar. Varför? För mig är det uppenbart, men jag kommer återkomma till det längre fram, och alla får bilda sig sin egen uppfattning.

I december 2002 skrev rektor Ulvforsen och skolchef Almqvist ett brev till pappa där de menade att de gjort allt i sin makt för att tillmötesgå alla önskemål och verkat för en lösning. Hur gjorde de det när de helt ignorerade min pappas vilja om en bred konferens med flera deltagare från bl.a. BUP och Skolverket? När de som svar på BUP: s anmälan till socialen i stället anmälde min pappa? Gömde undan hemundervisningslärarens (för dem) negativa rapport? Etc. etc.

Ulvforsen och Almqvists brev 1Ulvforsen och Almqvists brev 2

 

Det besvarades med ett mycket skarpt brev från Lennart Olsson, som ter sig aningen upprörd över rektorns och skolchefens uppförande, där det återigen påpekas att det inte är offer som bör flyttas, utan att det är lärare som borde omplaceras. De uppmanas att “släppa prestigen” och försöka finna en seriös lösning på konflikten. Dessutom skriver Lennart Olsson att han informerats om att Karin Strömberg-Linds utredning fördröjts av att hon hindrats prata med lärare och föräldrar, för att skolledningen agerat ombud för de kategorierna (!) och hävdat att varken lärare eller föräldrar ville tala med Karin Strömberg-Lind.  Ej jag som markerat i papperen.

Lennart Olssons svar, bl.a. gällande KSL hindrats 1Lennart Olssons svar, bl.a. gällande KSL hindrats 2

I kommunens advokats svarsbrev framkommer att skolledningen fullständigt förnekade att det skulle ha förelegat svåra missförhållanden i skolan, och att de ansåg att inga omplaceringar av lärare vore aktuella eftersom det inga skäl fanns. Jag ser det som ett hån mot alla som drabbats (alla anmälningarna mot Nordmarks skola där det bl.a. vittnas om tvångsmatning och misshandel från lärarnas sida finns i detta inlägg). Advokaten skrev också att pappa nekat BUP att ge skolledningen deras uppfattning om vad som vore en bra lösning för mig och Daniel, när det i själva verket var rektorn som bakom ryggen på pappa och mamma ringde BUP ett flertal gånger för att få information om vår behandling där, något som när det framkom ej accepterades av våra föräldrar.

Första sidan är tyvärr av mycket dålig kvalitet, men jag har ingen annan kopia. Det är inte heller jag som markerat i styckena.

Fylgiabrev 1Fylgiabrev 2Fylgiabrev 3Fylgiabrev 4Fylgiabrev 5

 

 

Karin Strömberg-Lind färdigställde sin utredning, och i den framkom många intressanta saker.

  • En av lärarna i skolan hade ej lärarutbildning utan tjänstgjort som städare på Nordmarks skola innan lärarplatsen gavs. En annan var endast barnskötare men jobbade som lärare för årskurs 5. Ytterligare en lärare var förskollärare men undervisade årskurs 3.

 

  • När Karin Strömberg-Lind ville ha ett möte med hemundervisningsläraren Gunnel Gustafsson ställdes krav på att rektor Ulvforsen skulle deltaga. Varför? Ansåg skolledningen att Gunnel Gustafsson redan “förstört” nog genom att ställa sig på min och Daniels sida i samtal med socialtjänsten, och dessutom skickat en kritisk rapport till rektorn?

 

  • Karin Strömberg-Lind fick först beskedet från Jan Ulvforsen att hon var välkommen till ett besök på Nordmarks skola när verksamheten var pågående, men sedan ändrades det och hon fick ej besöka skolan förrän 14.00 – när all skolverksamhet var över för dagen.

 

  • Vid separat samtal med Daniel bad hon honom rita teckningar av lärarna i skolan. När Daniel skulle rita ansiktet på en av lärarna reagerade han så pass starkt att han hamnade i ett “tillfälligt prepsykotiskt stadium”.

 

  • När Karin Strömberg-Lind pratade med mig och Daniel om att byta skola möttes hon av mycket negativa reaktioner från oss, eftersom vi ansåg oss ha kamrater i Nordmarks skola och inte ville att vi skulle straffas i stället för lärarna.

 

Karin Strömberg-Linds slutsats var att det fanns en tydlig grund för att konstatera att de psykiska kränkningar jag och Daniel utsatts för i skolan av lärare och andra elever var lika skadliga som att vi utsatts för fysiskt våld (vilket Daniel dessutom drabbades av från en av lärarna samt andra elever).  Hon ansåg att vår vilja att stanna i Nordmarks skola borde beaktas, och att två av lärarna borde beredas plats i annan skola, samt att de skulle få “viss professionell hjälp” att acceptera det.

Hon föreslog även en plan för återgång till skolan som hon kommit fram till i samarbete med Skolverket, nämligen följande:

  1. Särskild undervisning i hemmet.
  2. Efter ca. en månad, ett inskolningsprogram i vilket särskild professionell person hade ansvar. Omfattningen i tid borde vara flexibel och anpassas efter mina och Daniels förutsättningar och behov.
  3. Daniel och jag skulle successivt finnas mer och mer i den klass vi skulle tillhöra. Professionell person skulle stå till förfogande som stöd. Den professionella personen borde vara en psykolog/terapeut/pedagog med särskild erfarenhet av barn i vår (dåvarande) ålder. Denna person skulle stegvis etablera ett förtroende mellan honom/henne och oss i god tid innan stegen påbörjades. Dessutom borde kontakt med föräldrar etableras i god tid för att utröna kommunikationsförutsättningarna för bästa möjliga samarbete och förtroende.

Fullständiga utredningen:

1234567891011121314151617181920

 

Såvitt jag förstår så lämnades utredningen till kommunen i senare skede än dateringen, och dessförinnan fortgick brevväxling mellan advokaterna. Annika Gustafsson meddelade att skolledningen äntligen gått med på att bjuda in de personer som önskats från pappas och mammas sida.

Kommunen godkänner mötesdeltagare 1Kommunen godkänner mötesdeltagare 2

 

Den 29 januari 2003 skrev hon ett nytt brev, där hon ifrågasätter att hon ej besvarats och att det är viktigt att pappa inte “ytterligare förhindrar” att vi får skolgång.

Något som är mycket märkligt i detta skede är att det fanns ett beslut om hemundervisning under hela våren 2003, ett beslut som jag ej har, men som hela tiden benämns i breven och papperen, men ingen lärare kom och utförde undervisningen. Varför är det då min far som skuldbelades i detta skede och ansågs vara den som förhindrade skolgång?

Lennart Olsson besvarade hennes brev med att anledningen till att inget besked lämnats rörande planeringskonferens var att pappa önskade träffa Karin Strömberg-Lind och presenteras hennes utredning i sällskap med Olsson, och att det varit svårt att få deras scheman att passa samman.

Olsson svarar gustafsson ang elevkonferensen

 

Men då anmälde rektor Jan Ulvforsen och skolchef Ulf Almqvist ärendet till socialtjänsten återigen, något som advokat Lennart Olsson reagerade skarpt på. I ett brev till Annika Gustafsson ifrågasatte han huruvida kommunen egentligen ens ville ha något samarbete i form av den diskuterade konferensen, och om det överhuvudtaget fanns något förnuft i skolledningen.

LO ifrågasätter kommunens anmälan till soc.

Jag tror att det var här någonstans pappa gav upp på riktigt när det gällde myndigheterna, och han fick uppfattningen att oavsett vilka lösningar de försökte ordna så gick skolledningen bakom ryggen och förvärrade situationen. I socialtjänstens arbetsanteckningar (skrivna av Anita Öhrn) från samtal med Karin Strömberg-Lind med anledning av deras förhandsbedömning av skolledningens anmälan framkom det att han inte längre ville ha direktkontakt med myndigheterna utan att Karin Strömberg-Lind var hans och mammas ombud gentemot socialen.

För de som betvivlar min pappas agerande i skoltvisten och sett/ser honom som en bråkstake som förhindrat kontakt med skolan tycker jag ska läsa följande förhandsbedömning från socialen, för den förmedlar den bild som jag och min bror har av hans agerande genom alla år konflikten pågick. Han ställde vissa krav som inte alls var orimliga, nämligen att om saken skulle diskuteras så ville han ha stödpersoner och professionellt insatta människor med, samt att lärare skulle omplaceras och att barnen i skolan (inte bara vi utan alla andra) som drabbats skulle få erkännande. Skolan nekade hela vägen och därför blev det som det blev.

Att han dessutom inte ville medverka i ytterligare en utredning bl.a. för att han befarade att jag och Daniel skulle fara ännu mer illa av att få ytterligare fler personer involverade i den jobbiga situationen tycker jag visar att han inte använde oss som någon form av vapen mot kommunen. I så fall hade han väl verkligen velat att vi skulle skickas runt bland diverse myndigheter och berätta om allt jobbigt? Vi hade kontakt med BUP och hade samtalat med Karin Strömberg-Lind under hennes utredning, och det räckte.

Som man kan se i journalen/förhandsbedömningen från socialtjänsten så valde de att lägga ned alltsammans, då de ansåg att pappa gav oss utbildning och att det var skolans ansvar att fullfölja deras beslut om hemundervisning.

(Ej mina markeringar.)

Soc 1Soc 2Soc 3Soc 4Soc 5

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 4

Min mamma och pappa skrev 2002-16-03 en anmälan (formulerad av advokaten) till Länsstyrelsens tillsynsenhet rörande socialtjänsten i Filipstads agerande. Större delen av anmälan berör den första utredningen, gällande min mammas och mormors misshandel, så jag finner ingen anledning att publicera den förrän i kommande inlägg om vad som ledde fram till LVU-ingripandet 2006. Men det finns även en del som berör socialens utredning 2002, så jag skriver med det i detta inlägg.

De skriver att de inställde sig på socialkontoret i november 2001, och ansåg att handläggarna betedde sig agiterat. De upplevde att handläggarna försökte hitta något som tydde på att någon situation i hemmet skulle orsaka min och Daniels skolfrånvaro. De efterfrågade enhetschefen, som sedan kom in i samtalsrummet. Pappa tog fram BUP: s intyg gällande våra problem utifrån skolan, men enhetschefen vägrade läsa det så pappa fick läsa högt. Det ska sedan ha följt en tystnad, varefter min mormors brev togs fram av handläggarna (se inlägg: “mormors brev och misshandel”). Mamma och pappa ansåg att handläggarna tagit fasta på allt som stod i brevet och utgått ifrån det i sin utredning, något jag är benägen att hålla med om, särskilt med tanke på allt “skitsnack” som min mamma bror Christer startat i nejden. Mamma ska ha “brutit ihop” och frågat enhetschefen om hon behövde ta livet av sig för att få vara ifred från sin mor, varpå enhetschefen svar var att hon skulle vända sig till socialtjänsten i Jönköping, vilket var min mormors bostadsort. Han ska även ha uppgett att eftersom min mormor vid tidpunkten var 72 år så var hon inget att bry sig om.

De bad även tillsynsenheten på Länsstyrelsen att gå in och ordna så att ärendet skulle fråntas socialförvaltningen i Filipstad och överlämnas till neutrala handläggare på annan ort.

 

I början av april 2002 kom ytterligare ett beslut från Skolverket. Detta efter att fler anmälningar inkommit gällande skolan och att min pappa i mars ringt till dem och angett att han inte ansåg att skolledningens åtgärder för att förbättra miljön i skolan var tillräckliga. Skolverket avslutade det hela utan åtgärd, säkerligen med grunden från det tidigare beslutet.


Skolverkets andra beslut 1Skolverkets andra beslut 2Skolverkets andra beslut 3


I slutet av april skickade hemlärare Gunnel ett brev till socialtjänsten där hon rapporterade att jag och Daniel börjat må bättre efter att beslut tagits om hemundervisning för resten av terminen.

Gunnels brev till soc


Med anledning av mina föräldrars anmälan till Länsstyrelsen skickade tillsynsenheten följande frågor till socialtjänsten.

Tillsynsenhetens frågor till soc

Socialens yttrande:

Socialens yttrande tillsyn 1Socialens yttrande tillsyn 2


Det är intressant att socialen utifrån Barn- och utbildningsnämndens anmälan inte ansåg att det framkom något som påvisade att jag och Daniel for illa.

Socialen avslutade sin utredning utan åtgärd, och konstaterade att skolgången borde ordnas men att de inte kunde göra något åt det.

Utredningen om mig:

Socialutredning 2002 1Socialutredning 2002 2Socialutredning 2002 3Socialutredning 2002 4Socialutredning 2002 5Socialutredning 2002 6


Utredningen om Daniel:

Socialutredning 2002 d1Socialutredning 2002 d2Socialutredning 2002 d3Socialutredning 2002 d4Socialutredning 2002 d5Socialutredning 2002 d6Socialutredning 2002 d7

Jag frågar mig varför inte socialen kunde agerat och sett till att skolan tog tag i problemen som BUP anmälde? Framförallt bör de väl öppnat en utredning om de utpekade barnen som uppenbarligen ej hade ett sunt beteende. Något som även bör uppmärksammas är hur kort (utifrån ursprungligt innehåll) det skrivs om BUP: s anmälan, men i vilken utsträckning de citerar både skolledningens och den anonyma anmälan. Det är tydligt vad de prioriterade. Det står i utredningen: “Syftet med utredningen är att utreda Melindas livssituation utifrån ett helhetsperspektiv.” Hur kan ett totalt frånsägande av ansvar om skolproblematiken vara att utreda utifrån ett helhetsperspektiv?


Men det är en sak som jag reagerar särskilt mycket på i Daniels utredning. Det gäller utdraget från BUP: s anmälan precis i början. BUP:s anmälan som helhet finns här. Men i utredningen så är plötsligt texten ändrad genom att alla namn på de utpekade barnen är borttagna. Det och socialtjänstens svar till Gunnel att de inte kunde agera för att “inga namn fanns skrivna i BUP-anmälan” gör mig övertygad om att socialen ansåg att det var ett mycket besvärligt ärende som de inte ville ta i. Varför? Höll de skolledningen om ryggen? Var någon på socialtjänsten bekant med de aktuella barnens mamma, som i dag sitter som ersättare i socialnämnden? Eller för all del, barnens farmor som vid tidpunkten satt i kommunfullmäktige?

 

Under sommaren 2002 fortsatte brevväxling mellan advokat och rektor. I detta brev planeras en elevvårdskonferens rörande vår situation. Pappa och mamma ansåg att vår psykolog från BUP, mammas psykolog (för att förklara bakgrunden till bl.a. mammas brors roll i skolkonflikten/attityden i Nordmark som nått skolledningen), en representant för Skolverket, en “specialist på på skol- och socialproblem” som de anlitat, samt Sandström från socialtjänsten (som gjort utredningarna) skulle inbjudas – utöver skolledningen, advokat och dem själva.

Advokat Olsson trycker på att anledningen till konferensen måste vara att man gemensamt söker en lösning på den inflammerade situationen, med målet att jag och Daniel på sikt skulle återgå till ordinarie skolgång.

Dessutom framkommer det att rektor Ulvforsen muntligen flertalet gånger försökt inhämta information om oss från BUP i Karlstad – utan att diskutera det med advokat eller vårdnadshavare först – en information som naturligtvis var sekretessbelagd… något en man i den befattningen bör ha vetskap om?

Olsson brev ang. EVK

Skolledningen gick inte med på att bjuda in andra än föräldrar, BUP och advokat.

Ulvforsen nekar till fler deltagare

Detta hade varit ett gyllene tillfälle för alla parter att sätta sig ned och diskutera hela situationen. Pappa/mamma hade kunnat prata direkt med en representant för Skolverket, få förklara allvaret i det som hänt, BUP hade kunnat berätta hur illa jag och Daniel for av det vi upplevt och skolans ointresse att lösa problemen där. Socialtjänsten hade kunnat få namnen “som inte skrivits med”, som det hette. Advokat och den anlitade specialisten hade kunnat vara objektiva ögon.

 

Någonstans i samma tid skrev pappa ett brev till Barnombudsmannen, som då var Lena Nyberg. Hon reagerade kraftigt på uppgifterna, och besvarade min pappa med förskräckelse. Hon skrev till och med att det kunde finnas anledning att göra brottsanmälningar.

BO svar till TN

Hennes brev till Skolverkets generaldirektör visar om möjligt ännu mer hur allvarlig situationen var.

BO brev till Skolverket

Jag minns min far som lättad vid den här tidpunkten. Han trodde nog att allt snart skulle vara över när Barnombudsmannen engagerade sig på det här sättet.

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , | Leave a comment

Mänskligheten

Varit en påfrestande vecka som bara bekräftat min övertygelse om att man aldrig kan eller bör lita på människor mer än till en viss gräns. Snällhet och gott hjärta är inte synonymt med ärlighet och gott omdöme. Öppenhet har blivit alltmer viktig och nödvändig för mig genom åren, och jag blev nu återigen påmind om hur essentiellt det är. Man kan aldrig fly från något, sluta prata om det och låtsas som att det inte finns. Sker något… ta tag i det, prata ut om det där det behövs, gå vidare när det är möjligt. Jag är i det andra skedet när det gäller denna hemsida. För vad sker om tio (färre eller fler) år när frågorna kommer..? “Vad är det för ärr du har på armarna?”, “varför skaffade du utbildning så sent?”, “varför har du varken mor eller mormor i ditt liv?”, “varför…”. Då kan jag förklara så mycket  jag orkar och kan vid tillfället, och sedan bara hänvisa hit. Är det då för den nyfikne eller intresserade inte värt tiden och engagemanget att läsa igenom alltsammans så har den heller ingen rätt att uttala sig om vad som skett eller vad som orsakat vad.

Jag hatar när saker tystas ned. Hatar mattan vävd av undvikande fraser och lögner som så ofta av mänskligheten dras över obehagliga ting. Jag har förståelse för varför det sker, men jag hatar det. Låt människor ansvara för sina egna handlingar, och framförallt, ge andra möjligheten att själva bilda sig en uppfattning och fatta beslut om vad/hur de ska anse/agera. Och finns där för de som behöver det, även om det innebär att hjärnan måste tala i stället för hjärtat.

I övrigt har de senaste dagarna fått mig att känna som att jag nästan återupplever min barndom. Avskyn för mänsklighetens feghet, dess oförmåga att agera när det behövs. Alltid likadant. Aldrig någon som sätter ned foten eller ens bryr sig om att ta reda på om det behövs. Om lite, lite obehag för egen del kan uppstå så är det fritt fram att offra en oskyldig varelses liv.

Det finns så ofattbart mycket vidrigt i denna värld.

IMG_5607

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 3

Redan i april 2001 skrev barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) sitt första intyg rörande skolan utifrån deras samtalskontakt med mig och Daniel, vilket innebär att jag backar lite i tiden från där jag avslutade mitt senaste inlägg om skolbiten.

 123

 

Efter BUP: s socialtjänstanmälan mot Nordmarks skola, och skolledningens motanmälan skedde… ingenting från socialens sida.

BUP skrev ytterligare ett intyg.

4 (1)4 (2)

 

Jag har gått igenom samtliga journaler från socialtjänsten, och jag hittar ingen notering alls om att BUP: s första anmälan registrerats. Det är naturligtvis anmärkningsvärt. Däremot så finns en notering från Skolverket där de informeras om anmälningarna till socialen, och att handläggaren då valde att avvakta beslut i sin egen utredning i väntan på utvecklingen. Min åsikt är att socialförvaltningens avsaknad av agerande medverkade till Skolverkets tama beslut (http://www.filipstadsfallet.com/?p=346).

Skolverkets notering

Fr.o.m. vecka 47 år 2001 blev Daniel och jag utan undervisande lärare, då den dåvarande, Bengt, sjukskrev sig.

Utebliven hemundervisning

Efter Skolverkets beslut gav skolledningen två alternativ:

  • Byte av skola till Strandvägsskolan i Filipstad.
  • Skolstart i Nordmarks skola igen, med samma lärare som tidigare.

Både jag och Daniel ville stanna i Nordmarks skola eftersom vi hade våra vänner där, men vi ville ha nya lärare (av naturliga orsaker för den som läst mina tidigare inlägg). Pappas ståndpunkt var enkel: de drabbade ska inte behöva ryckas upp och bestraffas när de inget gjort. Han ansåg att Nordmarks skola inte fick fortgå så som den var, och att hans barn inte skulle bestraffas eller utsättas för olämpliga lärares misshandel.

Skolledningens två alternativ

2001-12-10 skickade rektor Jan Ulvforsen ut följande brev till föräldrarna i Nordmark.

Jan Ulvforsens brevutskick

Jag reagerar på hans avslutning av brevet. Enligt min tolkning så antyder han att skolan gjorts otrygg och icke-fungerade på grund av anmälningarna och utredningen som gjorts, och när Skolverkets beslut kommit, som han ju inleder brevet med, så är allt tillbaka till det “normala”, och det stämmer väl överens med atmosfären som fanns i Nordmark vid denna tidpunkt. Byn hade verkligen delats i två delar – de som skyddade skolan och ansåg att lärarna var offer vs. de som hade drabbade barn. Anmälarna blev utfrysta och ansågs vara bråkmakare.

2001-12-12 skedde ett föräldramöte samman med skolledningen, där man av protokollet kan utläsa att Skolverket ej tog flera anmälningar i beaktan på grund av en preskriptionstid på två år.

Sammankomst

BUP skrev ett till intyg:

5

Och så i januari 2002 kom första hotet från skolchef Ulf Almqvist om att pappa skulle få ett vitesförläggande om han ej såg till att jag och Daniel återgick till skola. När detta brev skickades ut hade jag och Daniel ännu inte fått en ny hemundervisningslärare. Det skedde inte förrän i februari, alltså tre månader efter att den första sjukskrevs.

Första vitesbrevet

Dagen efter besvarade pappas advokat, Lennart Olsson, brevet – i vilket han beskriver min mammas och pappas åsikter och ställningstaganden. Jag anser det vara viktigt att läsa detta brev då det ger en bra helhetsbild på vad de ansåg vid tidpunkten. Däri uppges dessutom att BUP:s anmälan till socialen gällande skolan överlämnats till skolchef Ulf Almqvist, och att han underlåtit att agera överhuvudtaget.

Lennart Olssons svar på vitesbrevet (1)Lennart Olssons svar på vitesbrevet (2)

(Klicka på bilden igen för förstoring p.g.a. dålig textkvalitet.)

Skolchefens svar var kort och tydligt:

Ulf Almqvist svarar Olsson ang vite etc

Varpå BUP skrev ett utlåtande där de konstaterade att varken jag eller Daniel var i skick att återgå till skolgång vid tillfället.

6

Och ytterligare ett.

7

Barn- och utbildningsnämnden (BUN) beslutade 2002-01-15 att pappa skulle betala 5.000 i vite om vi inte var tillbaka i skolan före 2002-01-21. De ansåg att han inte uppfyllt skyldigheterna som vårdnadshavare att få sina barn till skolan.

Advokat Lennart Olsson faxade BUP: s senaste intyg till skolchef Almqvist, och påpekade att hemundervisningen fortfarande inte ¨återupptagits p.g.a. utebliven lärare, och att jag och Daniel varje dag förlorade tempo med anledning av detta. Han påminde dessutom om 7 kap 9 § sekretesslagen vad gällde innehållet i intyget, troligtvis p.g.a. tidigare brist på respekt inför just tystnadsplikt.

I svaret från skolchefen visade det sig att skolledningen helt sonika avbrutit arbetet för att hitta en ny lärare efter att Skolverkets beslut kommit, men att de nu skulle återuppta letandet.

Skolchefen skriver brev ang. bla hemundervisning

 

Barn- och ungdomspsyk valde att dagen efter BUN: s beslut göra sin andra anmälan till socialtjänsten i Filipstad. Enligt uppgift från första anmälaren så ska socialtjänsten vid den initiala anmälan uppgivit att de lät det hela bero för att det var för “besvärligt” och “komplext” för socialen att ta i.

8 (1)8 (2)

 

 

Rektor Ulvforsen tog nytt beslut om särskild undervisning.

 Beslut om särskild undervisning jan 2002 

Den nya läraren, Gunnel, skulle samarbeta med samma Elisabeth som kritiserats av Skolverket för att hon inte upprättat en åtgärdsplan för Daniel i skolan gällande hans matematiksvårigheter. Vi skulle få undervisningen i kyrkans lokaler, endast 100 meter från Nordmarks skola – en plats dit skolbarnen ofta togs på olika aktiviteter. Jag och Daniel delade inte alls skolledningens uppfattning om att det var en “mjuk” övergång, för oss var det i princip samma sak som att tvingas vara i den ordinarie skolan. Vi kände oss otrygga. Jag har i dagsläget inte hittat någon dokumentation gällande detta, men jag vet att protester skedde från våra föräldrars sida och skolledningen gick sedan med på att låta Gunnel undervisa oss i hemmet i stället.

I slutet av januari 2002 kom resultatet av BUP: s pedagogiska utredning av mig:

9 (1)9 (2)

 

 

2002-01-29 beslutade BUN att avvakta med att driva vidare vitesföreläggandet till dåvarande länsrätten på grund av att det beslutats om den särskilda undervisningen. Beslut om att undervisningen skulle ske i hemmet togs 31/1.

Beslut om hemundervisning 31 jan 2002

Min pappa hade nu kontaktats av socialen med anledning av BUP: s anmälan, varför Lennart Olsson skrev till dem. Uppenbarligen har de endast nämnt den andra anmälan från BUP, och inte den första som tycks ha försvunnit:

LO skriver till socialen med anledning av BUPs anmälningar

Lennart Olsson skrev till socialen igen, ett fax där man kan utläsa att socialen skrivit till pappa och menat att han uteblivit från ett möte. Pappa ansåg att utredningen tagit fel vändning, eftersom de fokuserade på hemmiljön och inte skolproblemet, som var vad BUP anmält. Han ansåg även att utredningen skulle ske i samarbete med BUP, eftersom de var insatta och hade grundlig samt uppdaterad uppfattning om vårt mående.

LO skriver till soc ang inriktning på utredning

Ï slutet av februari skickades en anonym anmälan till socialen där anmälaren menade att jag och Daniel for illa genom att vi befann oss i en form av “husarrest”.

Barn i husarrest

Min åsikt om det hela är att det var någon av föräldrarna i Nordmark som ansåg att skolan skulle “skyddas”, eller kanske till och med någon av lärarna i skolan, som ville att de sexuella anklagelserna mot skolan skulle tystas ned och förklaras med att pappa hade n¨ågon sjuk inverkan på mig och Daniel. Tyvärr, för dem, så var det ju inte bara vi två som vittnade om trakasserierna och den sexualiserade miljön. Vad gäller resten av anklagelserna så är det nästan rena citat från vad min morbror Christer spred ut om pappa, se separat inlägg om det, så det finns egentligen inte så mycket mer att säga om dem.

Lennart Olsson skrev ytterligare brev till socialen och påpekade att de ej besvarat hans fax (troligtvis innan ovanstående anonyma anmälan kommit till hans och min pappas kännedom) där man kan sammanfatta det hela med att pappa avbokade samtliga möten med socialförvaltningen innan de meddelade honom vad inriktningen på utredningen var, och vad de avsåg göra åt anklagelserna mot skolan som BUP presenterat i anmälningarna. Socialtjänsten skickade sedan brev till min far där de informerade om att en anonym anmälan inkommit, och att de behövde träffa honom personligen för att informera om utredningens inriktning.

Rektor Jan Ulvforsen tog i samma tid kontakt med BUP, men de hade naturligtvis inte rätt att lämna ut någon information till honom med tanke på sekretessen.

Jan Ulvforsen skriver till BUP

Jan Ulvforsen tog därefter kontakt med socialtjänsten igen, där han uppmanade dem att kontakta vår hemundervisningslärare, Gunnel, för att ärendet var så “bekymmersamt”.

Ulvforsen mejlar socialen

Det hela blev dock inte som han tänkt sig, då Gunnel hade en helt annan bild av situationen. Visserligen fann hon det bekymmersamt och problematiskt att vi inte gick i skolan som alla andra barn, men hon såg också hur dåligt vi mådde inför hotet att tvingas tillbaka dit och hon ansåg att en tvångshämtning inte var aktuell överhuvudtaget. Notera även att hon bekräftar att både jag och Daniel hade kontakt med kamrater utanför skolan. Anteckningen från mötet är väldigt rörig, något som jag tyvärr måste säga är något av en signatur när det gäller socialtjänstanteckningar i Filipstad. Det är inte jag som markerat i papperen, förutom namnmaskeringen.

Gunnel1Gunnel2Gunnel3Gunnel4Gunnel5

 

BUP: s pedagogiska utredning på Daniel kom samtidigt.

10 (1)10 (2)10 (3)

Jag anser att utlåtandet om Daniel väl visar de problem som Nordmarks skola skapade. Osäkerheten och den uteblivna tilliten till vuxna människor är visserligen min mamma och hennes mor delaktiga i, så även det dåliga självförtroendet som nämns.

Gunnel skrev sedan en “rapport” till rektor Ulvforsen, där något mycket anmärkningsvärt framkom (förutom hennes ståndpunkt vad gällde återgången till skola) – nämligen att socialtjänsten i Filipstad menade att de ej kunde göra något åt den sexualiserade miljön i Nordmarks skola för att de inte hade “några namn”. Namnen på de barn som varit mest aktiva stod, precis som Gunnel påpekar i sin rapport, i BUP: s anmälan, något ni själva kan se, även om jag maskerat namnen av respekt för barnen som ju nu är vuxna.

002003

 

Något som är ännu mer anmärkningsvärt är att detta brev aldrig diariefördes, det bara försvann. Se diarielistan på Åsenskolan för den aktuella tidsperioden.

006007

 

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan, Uncategorized | Tagged , , , , , , , , | Leave a comment

Hur ser det ut?

Tänkte att det var dags för en “vanlig” uppdatering. De inlägg jag postat på sistone är en aning jobbiga att ta sig igenom och kanske inte speciellt intressanta för gemene man. Trots det så är de nödvändiga, eftersom själva idén med hela sidan är att bekräfta min livshistoria… vilken ju faktiskt inte är annat än ångest och meterhögar med papper. Så känns det i alla fall.

Man skulle också kunna säga att de senaste inläggen visar min vardag. Papperen tar aldrig slut, och jag hyser en sorts hatkärlek till dem. Vad vore jag utan dem? En person som fortfarande skulle kallas hjärntvättad lögnare. Det är svårt för andra att kalla mig det när någon betrodd myndighetsperson säger samma sak som jag i skrift. Men samtidigt är de en påminnelse om all smärta jag någonsin känt.

Arbetet lämnar hursomhelst inte särskilt mycket tid eller lust till att skriva ned tankar och känslor, men det kanske kommer en sådan period så småningom ändå. Känner mig mest tom och fokuserad just nu, trött på det mesta men accepterar det ändå. På den juridiska fronten pågår det en del som jag inte vill skriva om i dagsläget, av naturliga skäl, eftersom min mor och hennes närmaste håller sig noggrant uppdaterade vad gäller mina inlägg här.

Mitt mål är att ha berättat hela historien, fram till dess att mitt LVU helt och hållet släpptes i januari 2013 och jag kunde återgå till samhället efter tre år som gömd och efterlyst, till början av sommaren. Planen är nämligen att jag ska börja studera då, och skriva här och plugga på heltid lär inte gå särskilt bra.

Så, i juni kommer denna sida gå över till mer av en blogg där jag skriver av mig tankar, berättar om hur livet ser ut, och om jag faktiskt vid någon tidpunkt kommer känna mig levande igen.

Tack till er som läser.

 

IMG_5568

IMG_20140314_143539

Posted in Vardag | Tagged , , , , | 1 Comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 2

Pappas och mammas anmälan till Skolverket, samt de andras, resulterade i följande beslut.

001002003

Alltsammans blev en stor besvikelse för alla anmälare, och förstörde mångas hopp och vilja att kämpa för att skolan i Nordmark inte skulle få fortgå som den plåga den varit i så många år.

När Skolverket kom för att göra sin granskning sade en av lärarna till eleverna “nu är det bäst ni sköter er”, och gav sken av att det var på grund av att barnen skulle ha misskött sig som skolan befann sig under utredning. Det finns beskrivet i en av de anmälningar jag publicerade i mitt första inlägg om skolan.

Stycket “Enligt grundskoleförordningen skall ett åtgärdsprogram utarbetas när en elev är i behov av särskilda stödåtgärder. Skolverket konstaterar att skolan inte kunnat uppvisa något sådant program när det gäller i första hand Er son. Skolverket anser därför att skolans rutiner för upprättande av åtgärdsprogram måste förbättras” är viktigt för den fortsatta berättelsen, då det var en kvinna vid namn Elisabeth Johannesson som hade ansvaret för Daniel i denna fråga och borde upprättat det nämnda åtgärdsprogrammet. Det skedde inte under två års tid, varför hon kritiserades. Hennes man blev den polis som flera år senare skulle utreda den misshandel och sexuella övergrepp vi anklagar vår mor för. Jag återkommer till det.

Nordmarks skolas arbetsplan var denna:

lokal arbetsplan

Jag tycker att den egentligen säger allt om skolans låga nivå.

12 september 2001 skickade pappas advokat Lennart Olsson följande brev till rektor Jan Ulvforsen. Det visar att intentionen redan från början var att jag och Daniel skulle tillbaka till skolan så snart som möjligt.

Lennarts brev till rektorintyg 2intyg 1

 

Intyget från Barnhabiliteringen berör min benskada efter misshandel, som jag beskriver i nästföljande inlägg, “Mormors brev och hennes misshandel”.

Brev från skolchefen 2001-09-18:

Skolchefens brev till Lennart Olsson

Kommunen försökte genast leda in spåret på ett skolbyte i stället för att ta itu med problemen i Nordmarks skola.

Under hela tiden gick jag och Daniel till BUP där vi berättade om miljön i skolan, vilket härleder en anmälan från BUP till socialförvaltningen i Filipstad 2001-10-17:

BUP första skolaanmälan

Kommunens svar på detta är anmärkningsvärt. De väljer att själva göra en anmälan till socialförvaltningen, med en – givetvis – helt annan utgångspunkt. Notera hur två av anmälningspunkterna är att “samverkan skett via vårdnadshavarens advokat” och att de fått reda på att “familjen har kontakt med BUP i Karlstad”. På vilket sätt utger det en grund för en anmälan?

Skolans första anmälan till socialen

I ett senare brev från kommunens advokat kan man utläsa att de undersökt möjligheterna att få BUP:s anmälan att klassas som förtal (!).

Kommunen försöker med förtal (1)

 

Kommunen försöker med förtal (2)

 

 

 

Advokat Lennart Olsson skriver ett svar till skolans anmälan till socialen, där han bl.a. förklarar varför inte möten kommit till stånd och varför samarbete mellan skola och BUP har nekats.

LOs svar på socanm 1LOs svar på socanm 2

 

I samtid med detta så började ett brev från min mormor cirkulera runt till olika myndigheter, bl.a. Skolverket, där hon förminskar sin misshandel av mig och Daniel, och flyttar allt fokus till att min pappa “förstör” vår skolgång, och att han behandlade mamma illa. I det går att se samma lögner och samma hets som mammas bror Christer sysslat med. Jag publicerar brevet och en förklaring i ett separat inlägg för att inte blanda ihop det för mycket med skolan: http://www.filipstadsfallet.com/?p=318

Posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan | Tagged , , , , , , , | 3 Comments

Mormors brev och hennes misshandel

[Denna post hör samman med http://www.filipstadsfallet.com/?p=346 gällande skolkonflikten, då min mormors brev sändes till bl.a. Skolverket.]


Detta brev gör mig otroligt illa till mods, och jag tror att det beror på att jag verkligen återupplever min mormors – och mors – falskhet när jag läser igenom det. Deras inlindade språk och ord som alltid är till syfte att utpeka dem själva som blida offer. “Han blev säkert rädd, han har aldrig sett mig arg tidigare.” ger mig rysningar i kroppen. Ett sådant vidrigt raseri som den kvinnan kunde uppbåda för att nästa sekund tala med sammetslen röst överskuggar till och med min mammas snabba humöromställningar. Att misshandla mig och min bror så mycket som hon gjorde, att utnyttja sina egna barn och misshandla dem än värre, och sedan ha mage att sitta och skriva ett sådant rentav äckligt brev, får mig att inse vikten av att jag skriver på denna hemsida. Det påminner mig också om hur Marianne lyckades hemlighålla vad hon och hennes man utsatte sina barn för under åren, särskilt som de flyttade runt anmärkningsvärt mycket. Det finns så fruktansvärt kallhamrade och störda individer i samhället.

Mariannes brev (1)Mariannes brev (2)Mariannes brev (3)

 

Något man som läsare genast noterar i detta brev är hur onödigt detaljerat det är. “Min man drog för det mesta rullstolen.” Jag är svag och bräcklig. “Jag hjälpte den handikappade från rullstol till rullator.” Jag är omtänksam och hjälpsam. “Jag hade tydligen dåligt samvete.” Jag har visst några goda sidor, men jag vill såklart inte annonsera dem helt öppet, utan lägger till ett “tydligen” så att ni förstår att jag själv förvånas över detta, i min självkritiska och ödmjuka självbild.

Den händelsen som hon beskriver i brevet är en av många, och den gick definitivt inte till så som hon beskriver det. Något som dock är skrämmande för mig, och som visar hur normaliserat våld är i hennes värld, är att hon faktiskt erkänner att hon dragit Daniel i håret och “daskat” till honom så att han satte sig på golvet och grät. Men att det inte är misshandel.  Jag ska berätta om händelsen längre ner i detta inlägg.

Det stycke som trots allt kan vara det mest talande och anmärkningsvärda i detta brev är dock: “Vi var tre vuxna, ingen av oss kan förstå vad som menas med misshandel och våldsamma händelser, att jag i en tidning kan läsa sådant. Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen och besviken och bedrövad jag känner mig. Hur kan man förstöra sina barns skolgång?”

Helt plötsligt handlar detta brev om min pappa. Mitt i ett stycke som handlar om hur hon misshandlat, men enligt sig själv ändå inte misshandlat, så förflyttas fokus till att min pappa förstör sina barns skolgång. Och direkt efter det så börjat alltsammans handla om vilken hemsk människa han är och hur illa han ska ha betett sig mot min mamma. Christers och mormors hets och smutskastning flyter plötsligt samman till en.

Vad gäller de tiotusen som skickades från mormor till mamma var min fars uppfattning att det var pengar som skickades till Christer och min mor för att de skulle hålla sig tysta och väl med henne. Med facit i hand så stödjer jag hans uppfattning om det. Mamma sökte hjälp på psyket hösten 1998, för första gången sedan åttiotalet. För att bearbeta minnen av incest och misshandel från bl.a. sin egen mor. Pappa hade ringt ett argt samtal till mormor och konfronterat henne, där hon erkände att hon misshandlat hans barn. Bara någon månad senare så skickas plötsligt dessa pengar över. Ett sammanträffande? Nej, är min slutsats. Faktum är att beteendet är något jag känner igen från mormor, och även mamma. Ilska, skrik, slag. Hos mig rädsla, gråt och smärta. Sedan? Godis. Mormor hade alltid det tillvägagångssättet. Hon kunde slå för ingenting, men efteråt skulle allt vara bra och hon lockade med just godis eller något annat som barn håller kärt. Såja, nu glömmer vi det här.

Att mamma skulle ha blivit utelåst ur huset är rent nonsens, men det är en återkommande del i min mammas historier – hon blev utkastad både här och där. Jag tror att hon vid något tillfälle säger att hon blivit utkastad sju gånger under ett och samma år, och med åren så blir berättelserna om hur hon lyckats “komma in” igen alltmer förnedrande, alltmer kvinnofientliga. Men jag återkommer till den delen så småningom.

Daniels och mitt minne av denna så kallade “utelåsning” skiljer sig markant mot min mormors och Christers historia. Pappa var upprörd över pengarna, kallade dem för “blodspengar” och tyckte att mamma borde skicka tillbaka dem. Han ansåg att mamma svek oss och även honom om hon tog emot dem, då han stod upp för henne mot Marianne (mormor), och att pengarna symboliserade ett försök till att släta över Mariannes handlingar.

Mamma tyckte tvärtom, det blev bråk och skrik. Mamma tog med sig mig och Daniel och åkte självmant till Christer, precis som alla andra gånger hon gjort likadant. Ett sätt för henne att visa makt genom att förvägra pappa att vara med sina barn. (Hennes erkännande i socialtjänstens journal om att hon tagit oss och försvunnit finns publicerat i http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ).

Avslutningen på Mariannes brev lyder: “Men en sak vet jag, nämligen att barnens Pappa sedan många år velat smutskasta Mammans släkt och vänner och tydligen även skolpersonal. Jag hoppas för barnens bästa, att detta brev kan bringa klarhet i den konflikt, som orsakat barnens skolfrånvaro.”

Helt plötsligt “vet” Marianne att anklagelserna mot lärarna på Nordmarks skola, som synnerligen inte enbart kom ifrån vår familj, är smutskastning.  Och det är bara “Pappa” som gör det, att mamma står med som anmälare och är minst lika delaktig finns inte med. Och hon har dessutom talat om vad det är som orsakat min och Daniels skolfrånvaro. För mig ger det henne en rent narcissistisk framtoning, då hon med det menar att anklagelserna mot henne på något vis är allt som skolproblemet handlade om. Allt cirkulerar kring henne. Det “krig” som startats mot min pappa är oerhört tydligt. Plötsligt har han smutskastat alla som funnits runt min mamma sedan “många år tillbaka”.

Vad som egentligen skedde

Jag börjar med den specifika händelsen som mormor skriver om i sitt brev. Vi befann oss i vår gammelmormors lägenhet i Västerås med mormor Marianne, hennes man Jan, och gammelmormor. Alltsammans började med att Daniel ville ringa till pappa och säga att han ville åka hem. Mormor nekade honom att ringa, och hon sade ingenting om att det var dyrt eller att vi kunde ringa senare, utan det var bara kort och gott att han inte fick ringa hem. Daniel trotsade henne och tog telefonen ändå, vilket gjorde henne fullkomligt rasande. Hon tog ett ordentligt tag i Daniels hår, ryckte till så att han åkte ner på golvet, där hon avslutade med att slå till honom på rumpan. Daniel skrek och började gråta. Så fort hon släppte håret kröp han ihop och satte sig på golvet vid skorna. Jag, fyra år gammal, skrek “jävla Volvo-kärring!” till henne (jag tror att hon ägde en Volvo så jag måste ha associerat det på något sätt). Jag minns inte vilket, men jag eller Daniel säger att vi vill åka hem, och hon började då håna oss. “Ska ni åka taxi då eller? Eller limousine kanske? Vilken färg?” Varefter hon räknade upp tre färger. Under hela tiden satt Jan och gammelmormor i vardagsrummet utan att bry sig ett dugg om vad som hände.

Värt att minnas är att i min mammas psykjournal så står det att det verkar som att de sexuella övergreppen gått i arv mellan kvinnorna i släkten, dvs. även från gammelmormor till min mormor.

När mamma kom för att hämta hem oss berättade Daniel direkt för henne vad som hänt, men hon reagerade inte. När vi kom hem berättade han för pappa och fick den efterlängtade reaktionen. Pappa blev mycket arg, och ringde till mormor. Han frågade om det stämde att hon slagit hans barn, och hon erkände det utan omsvep och ansåg sig ha rätt att göra så. Det slutade med att pappa högljutt bad henne dra åt helvete.

Mamma skriver i sin redogörelse till psyk (publicerad här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ) att det var en lättnad för henne att höra någon stå upp emot hennes mor, något hon själv aldrig klarat av att göra. Hon vägrade länge polisanmäla mormor, något som bekräftas av följande citat från hennes psykjournal:

2000-01-28: “En annan sak samtalen kretsade om här var om man skulle polisanmäla mormodern eller inte, något som sambon ville men inte pat.”

Detta orsakade naturligtvis ytterligare slitningar mellan min mamma och pappa. Min far kunde inte förstå hur hon kunde svika sina barn på det sättet. Min mamma insåg nog till sist att ett nekande av polisanmälan avslöjade hennes riktiga person för både myndigheterna och pappa, och att hon hade mer att riskera på ett sådant avslöjande [av hennes egna gärningar] än om hennes mor skulle komma med beskyllningar mot henne vid en polisutredning, och polisanmälde. Om hennes mamma (min mormor, förtydligande) berättade om hur hon (mamma) behandlade mig och Daniel, så kunde hon (mamma) ju berätta allt om sin egen uppväxt? Kanske var det även så att hon vid polisanmälan kände att hon för första gången i sitt liv stod upp mot sin mor, och det i sig var nog en – åtminstone till en början – berusande känsla.

Att hennes genuina syfte inte var att få mormor fälld för misshandeln ter sig dock tydligt när hon i anmälan ljuger genom att säga att inga vittnen finns, trots att hon (som hon skriftligt erkänt) flera gånger varit närvarande vid mormors misshandel, och särskilt vid tillfället i sommarstugan där hon satt med benen i kors (bokstavligt talat) och såg på.

Förhör CS 1Förhör CS 2

Förhör med Jan, mormors man:

Förhör Jan 1Förhör Jan 2

Notera hur min pappa hamnar i strålkastaren. Plötsligt är han kontrollerande och umgås inte med sin egen släkt, och därför inte tillåter min mamma att göra det. Vad gäller min farbrors butik så slogs den igen så småningom, troligtvis på grund av att den inte gick runt då dess matvarupriser var höga, som de flesta småbutiker på landet. Mamma var aldrig förtjust i varken min farbror eller dennes fru, då de var inblandade i en vårdnadstvist rörande min äldre halvbror. Mamma vittnade då till min fars fördel. Jag skulle gissa att största anledningen till min mors ovilja gentemot farbrodern med fru var att frun var en väninna till min fars ex-sambo, en kvinna som min mor skydde som pesten fram till 2005 då hon försökte bilda någon sorts allians med henne. (Mer om det senare.)

Jag har aldrig hört min pappa säga ett ont ord om min halvsyster Cathrine, däremot blev jag och Daniel otroligt besvikna på henne när misshandeln från mormor uppdagades. Hon tog tydligt mormors parti, och ignorerade oss så pass efter detta att hon inte ens besvarade oss när vi träffade på henne i Filipstad och hälsade på henne. Hon blängde på oss och gick vidare. Minns då att jag och Daniel var barn, men ändå bestraffades vi av henne på det viset för att vi berättat om mormors misshandel. Inte ens när detta skedde hörde vi något negativt om Cathrine från pappa, utan det var jag och Daniel som stod för ledsnad, oförståelse och nog även ilska gentemot henne.

Det mest uppseendeväckande i ovan förhör med Jan är dock:

 “När Jan tänker på det som hände i hallen mellan Marianne och Daniel så säger han att han har sett Carina behandla Daniel med hårdare medel.”

Kanske var detta en subtil varning till min mor. Varför utvecklas inte hans påstående? Ansåg inte polisen att det var ett märkligt uttalande? Frågan lämnas obesvarad.

Förhör med min mormor Marianne:

 Förhör Marianne 1Förhör Marianne 2

Hennes historia är i stort densamma som i hennes brev, så jag känner inte att jag behöver bemöta något ytterligare, annat än att jag kan meddela att min morbror Christer kom hem till min pappas gård fram till det att mamma tog avstånd från honom. Christers förföljelse och mordhot finns beskrivet här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=138

Jag och Daniel förhördes. Jag har tyvärr inte fått ta del av min brors förhör ännu, men jag förväntar mig att han mottager det från Polismyndigheten inom en någorlunda snar framtid och jag kommer då att uppdatera inlägget.

Förhör med mig, 4 år:

Förhör Melinda 1Förhör Melinda 2Förhör Melinda 3Förhör Melinda 4Förhör Melinda 5Förhör Melinda 6Förhör Melinda 7

Det är vissa saker som slår mig när jag läser igenom det.

  • Vid beskrivningen av misshandeln där jag höll i ett glas så säger jag “(…) och då såg dom det. Hon slog mig.” Dom. Varför reagerar inte polisen på det? “Dom” är mamma och mormor. Hade den förhörande polisen lagt märke till detta och frågat vidare så kanske mammas lögn om att inga vittnen fanns spruckit redan där.
  • När jag pratar om misshandeln av Daniel så säger jag: “Hon slog till honom bara (…)” Bara. Detta tyder på att våld var åtminstone delvis normaliserat för mig. Är det normalt att en fyraåring uttrycker sig på det sättet om slag? Dessutom fortsätter jag med att säga: “Jag tyckte inte synd om henne, jag tyckte synd om Daniel.” Varför fanns det ens i min tankevärld att jag skulle ha tyckt synd om mormor? Angriparen.
  • Mormor slog både mig och Daniel flertal gånger. Varför jag inte berättade om det är svårt att avgöra i dag, eftersom jag knappt minns förhöret annat än rummet vi satt i, men om man bedömer resterande uttalanden jag gör om allt från osammanhängande tidsbegrepp till impulsiva utrop om polis och Sveriges drottning så kan man kanske konstatera att man som fyraåring inte har särskilt stor koll. Kanske hade mamma sagt något innan som fick mig att endast prata om de isolerade händelser som hon anmält, av rädsla för att om vi berättade om fler gånger så skulle hennes skuld framkomma?
  • Något jag dock med säkerhet kan säga är att anledningen till mitt “nej” på frågan om jag slagits av en annan vuxen garanterat var på grund av min mammas hot. Man fick inte berätta för någon om vad hon gjorde. Varken det på nätterna eller i skymundan när ingen såg. Med mamma sittande utanför så lär chansen varit ännu mindre att jag eller Daniel skulle yppa något om hennes misshandel eller övergrepp.
  • Jag är väldigt noggrann med att påpeka att inte mamma var närvarande i gammelmormors lägenhet när Daniel misshandlades, utan att hon kom senare. Varför? Hade mamma sagt till mig att jag absolut inte fick öppna munnen om att hon varit med någonstans?

 

Mamma valde ofta att slå på höger sida av låret/rumpan när den delen av kroppen var hennes mål. Detta måste hon ha lärt sig från sin mor, eftersom Marianne slog på exakt samma punkt. Under uppväxten hade jag stora problem med mitt högra ben. Som bebis slutade det plötsligt att fungera när jag nyss lärt mig krypa. Detta efter att jag kom hem från att ha varit hos mormor i Jönköping under en tid. En dåvarande dagisfröken på Nordmarks skola, Paula, reagerade på detta och hade ett upprört samtal med mamma om varför jag inte tagits till sjukhus, inte förrän då åkte hon in med mig.

Det är inte jag som sekretessmarkerat övre delen av första sidan.

BVC 1BVC 2BVC röntgen 1

Efter detta följde många år av smärta och obehag från just höger ben. Jag kunde stå och borsta tänderna om morgnarna och helt plötsligt ramla på grund av att benet vek sig. Jag lekte med kamrater och ramlade mitt i ett språng, till alla barns förtjusning utom min. När mormors misshandel kom fram blev det en naturlig förklaring till mina besvär, och en läkare pratade om ärrbildning vid någon nerv i låret, eller att det skett en större blödning som lämnat ärrvävnad – en skada som man hoppades på skulle växa bort med tiden, eftersom operationer bara skulle medverka till grövre ärrbildning. Men man kom aldrig längre än så.

I det första av kommande dokument kan man, gällande sjukhusbesöket som dagis på sätt och vis framtvingade, läsa: “Uppföljning planerades via barnmottagn i Filipstad, men blev aldrig av.”

Min mamma har arbetat på BVC i Filipstad, vilket enligt mig är anledningen till att uppföljningen ej blev av. För att skydda sig själv så ville hon inte att någon skulle börja rota i orsaken till dysfunktionen och mina smärtor.

Journalanteckningar:

Journal 1Journal 2Journal 6Journal 3Journal 4Journal 5Journal 7Journal 8Journal 9Journal 10Journal 11

Journal 12

När en läkare som – enligt vad jag kan utläsa av journalen – inte själv hade undersökt mig och kanske ej överhuvudtaget träffat mig blev tillfrågad i ärendet, (femte dokumentet) och det framkom att vi hade kontakt med BUP och att mamma dessutom var psykiskt instabil så spårade allt tillfälligt ur. På något sätt drogs även min fars ryggskada in som något negativt. Skolkonflikten som börjat ta allt större form och var omskriven i tidningarna spädde på bilden av en problemfamilj som ej var något att lyssna på eftersom min skada inte var synlig. Att jag inte skulle haft ont vid besök på barnhabiliteringen är felaktigt, vilket man kan läsa i övriga journalen.

De sidor i journalen som ej finns med i detta inlägg berör en lunginflammation som jag eventuellt kommer berätta om i senare skede, då det finns vissa anmärkningsvärda omständigheter runt den.

Intygen till skolan som nämns i journalanteckningarna:

Benintyg 1Benintyg 2

 

I ett brev skrivet av den, för mitt ärende, mest ansvariga på barnhabiliteringen informerar hon om att mormor Marianne ringt och skickat brev. Hon vidarebefordrar dessutom brevet till BUP.

J.Jensens brev om mormors brev

Enligt barnläkare Jensen påstådde mormor att hon fått Jensens namn vid ett besök till familjen. Det lämnar – för mig – två alternativ:

  • Mamma har berättat för mormor vem ansvarig läkare är – kanske i ett svagt ögonblick där lojaliteten mot släkten och dess hemligheter blev för överväldigande, eller i ett medvetet försök att få sjukvården att ej ta min skada och misshandeln jag utsatts för på allvar, för att skydda sig själv och dölja sin egen roll.
  • Eftersom Jensens intyg rörande mina besvär skickades till Nordmarks skola, där mammas bror Christer och hans fru Bettina arbetade, så fick hon namnet från dem.

Jensens journalanteckning om min mormors samtal beskriver något oacceptabelt – nämligen att Jensen lämnar information om att hon behandlat mig och dessutom för vad. Antingen var Jensen inte särskilt påläst – eller brydd – vad gäller sjukvårdssekretess, eller så lyckades mormor manipulera henne så pass att hon gjorde ett så allvarligt snedsteg.

Jensen bryter sekretess

 

Efter mormors brev var det oerhört svårt att bli tagen på allvar igen. Det är det som skett hela vägen. Ett telefonsamtal görs eller ett brev postas, mottagaren läser, är omedelbart övertygad och bryr sig inte/har inte tiden att undersöka om uppgifterna stämmer eller ej. Om och om igen. Det krävs inte särskilt mycket för att hålla en lavin i rörelse när den väl är i rörelse.

Det finns egentligen mycket jag skulle kunna skriva om mormor och hennes misshandel av oss, hur mamma uppmanade mormor att ta Daniel (och mig) i “upptuktelse”, men de mer specifika misshandelstillfällena kommer att beskrivas i diverse papper länge fram, så det känns onödigt att göra detta inlägg längre än det är.

Något som dock känns viktigt att nämna i samband med min benskada är att Daniel som spädbarn, enligt hans barnavårdsjournal, hade ryckningar i höger sida och stelhet i höger ben. Efter att sjukvården upptäckt det försvann symptomen. Det är upp till var och en att avgöra om det anses vara en tillfällighet, men för mig som upplevt min mor och mormors förkärlek till att slå på höger sida, framförallt lår/skinka, är övertygad om att Daniel var en hårsmån från att skadas permanent, men att sjukvårdens upptäckt räddade honom från det. Och kanske, eftersom jag inte hade några skakningar, trodde de att det var problemfritt att återgå till samma vana när det kom till mig..?

Daniel, skador hö sida

 

Posted in Bakgrund, Före 2005 | Tagged , , , , , | Leave a comment