Det där med kommunikation och öppenhet

Någonting som kännetecknat min mamma under numera många år är ett smusslande och uppsökande av människor i det tysta. Hon har besökt folk i deras hem, på deras kontor, pratat med deras släktingar o.s.v. Alla som på något sätt har stöttat eller trott på mig, Daniel eller pappa – eller kanske bara intresserat sig för vad som hänt och gjort det känt på olika vis. Hon har suttit vid köksbord över kaffekoppar och sagt allt mellan himmel och jord, saker som hon hävdat vara sanning, och varit ett offer fram tills några av alla dessa människor visat sig ha en ifrågasättande livssyn (som vi alla borde ha, i alla lägen, enligt mig) av olika grader och ställt relativt milda frågor som ”okej, men hur kan du tycka att dina barn borde vara inlåsta på Folåsa så unga?”, för då har dessa människor inte varit intressanta längre. Ordet ”manipulativ” har varit vanligt förekommande.

De gånger det har passat att vara öppen, så har det varit i vinklade artiklar, skrivna av journalister med en förutbestämd uppfattning som överhuvudtaget inte brytt sig om att kontakta ”andra sidan” av historien. Värmlands Folkblad kan jag nämna som en tidning som utmärkt sig extra tydligt inom den kategorin. Under tiden jag var borta skrevs det också en hel del på en skvallerblogg vid namn Filipstad i Folkmun som drevs av en Anna-Carin Windh, en person – som jag förstått det – har journalism (en högst subjektiv uppfattning om dess innebörd dessutom) som en typ av hobby. Där publicerades det bl.a. ett öppet brev skrivet av mamma, där hennes version och världsbild tydligt presenterades. Verklighetsfrånvända påståenden som var svåra att ens förstå publicerades. Detta var dock inte det mest anmärkningsvärda, utan det var de stängda kommentarsfälten. Mamma hade talat och då räckte det visst så.

Samma sak sker i dag. Mamma kontaktar människor som öppet engagerat sig eller intresserat sig för vad jag har berättat, eller vad de läst om fallet. Hon gör det i det tysta, och jag kan aldrig veta förutom då andra talar om det för mig eller de direkt berörda hör av sig till mig för att fråga eller säga det de vill. Här hamnar då ansvaret hos den hon kontaktar – antingen tar man det hon säger för sanning och utgår ifrån att den sista versionen av något man hört är den sanna, eller så hör man av sig till mig och ifrågasätter det man undrar över.

Hela konceptet med den här sidan bygger på öppenhet. Jag är väldigt trött på ogrundade spekulationer, människor som tror sig veta utan vetskap och sådana som tisslar och tasslar i bakgrunden. Förr kanske människor hade ursäkten att jag var borta, att det inte fanns något tydligt sätt att kontakta någon berörd och ställa sina frågor, men den finns inte längre. Jag har hemsida, jag har Facebook, jag har e-post helt tillgängligt så att vem som helst kan kontakta mig om de vill. Nu kanske det finns en del som tänker att ”jag har ett liv att ta hand om också, jag har inte tid att prata med dig om ditt liv och kolla upp allt”, vilket för mig är helt naturligt. Men – har någon tiden att föra kontakt med min mamma och lyssna till hennes utsagor men inte tiden eller intresset att därefter göra detsamma med mig, så borde man hålla sig utanför alltsammans. Vara neutral, hålla sig till att man inte vet. Neutralitet vore naturligt både till min version och den ”andra sidan” tills alla delar har bevisats eller åtminstone otvivelaktigt hänger ihop.

Så, återigen – hela syftet med den här sidan är att besvara frågor och berätta vår historia på ett så öppet och ärligt sätt som möjligt. Ge mig gärna den chansen.


Kommentarerna förhandsgranskas ej och tillhör annan databas än denna hemsida. Alla kommentatorer ansvarar därför för sina egna inlägg. Samtliga uppmanas att hålla god ton och följa svensk lag.
This entry was posted in Uncategorized and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.
  • Alex

    Glad över att internet finns, så du har chansen att komma ut med vad som hänt dig. Håller alla tummar för en bättre framtid!

    • http://filipstadsfallet.com/ MelindaNorberg

      Det är jag med! Internet har sina nackdelar, men fördelarna är många fler. Tack ska du ha!

  • Melodica

    Har inte hunnit läsa din blogg till fullo än, snubblade över den då jag i tjänsten sökte info kring några diagnoser (jag jobbar som socialsekreterare kan du tänka ) Och jag häpnar, men ändå inte, har jobbat som lärare i 15 år när jag sadlade om och fram tills jag började min utbildning träffade jag på mycket mysko folk inom diverse myndigheter, många släktingar som valde att blunda för när barn (jag själv som barn) höjde rösten och bad om hjälp och hur en människa som är ens eget kött och blod kan sprida rykten och lögner för att rädda sitt eget skinn… det var därför jag valde att bli socionom, och häpnade då under utbildningen över hur folk DÄR verkar ha en konstig syn på sånt som du berättar om.
    Du är stark, du är värdefull och din berättelse är viktig. Både för oss inom yrket men framförallt för alla barn som själva någon gång blivit utsatta för övergrepp och sedan blivit “bortviftade” som lögnare, jag var ett sånt barn också. Att veta att man inte är ensam är både stärkande men också tragiskt, jag borde varit ensam om mina upplevelser, ingen annan borde ha fått gå igenom sånt.

    • http://filipstadsfallet.com/ MelindaNorberg

      Det är en del att läsa om man ska läsa hela, så det förstår jag!

      Nej, tyvärr är jag och min bror inte ensamma om detta, och jag tror att det i många av de fallen — liksom vårt — hade kunnat undvikas och misstankar/anklagelser redas ut om de som borde bara hade engagerat sig på ett objektivt plan. Människor har så otroligt lätt att döma på förhand och sedan inte undersöka vad som stämmer och inte.

      Det är bra att veta att sådana som du finns på socialkontoren runtom i landet, det är bara att hoppas att ni blir fler.