Bakgrund, del 1

För den som läst om det här fallet innan, följt min brors tråd på Flashback så är det mycket som kommer kännas igen.  Men vad är meningen med att skriva en hel berättelse och utelämna stora bitar för att några kanske redan vet om dem?

För dem som aldrig hört talas om det här fallet kan en mycket kort sammanfattning på alltsammans vara på plats.

Jag och min bror, Daniel Norberg, hävdar att vår mamma har utsatt oss för psykisk och fysisk misshandel samt sexuella övergrepp, ett beteende som enligt vår mors utsago gått i arv i hennes släkt. När vi berättade om hennes brott mot oss påbörjade hon en motkampanj, en kampanj vilken hon lyckades genomföra tack vare sin f d arbetskamrat, nuvarande socialchef Christina Steijner i Filipstad. Min pappa var helt plötsligt världens värsta människa. Jag och min bror låstes in på ett behandlingshem för kriminella ungdomar, ett behandlingshem vars uppdrag var att sammanföra oss med vår mor och få oss att förstå att den livsupplevelse vi berättat om inte överensstämde med verkligheten. Dvs. vår mors påhittade verklighet.  Jag var då elva år gammal, min bror fjorton – två barn från landet som inte passade in i den miljön överhuvudtaget. Våra brott? Vi hade berättat om incest och misshandel och vägrade acceptera vår mors lögn om att vår pappa ”hjärntvättat” oss.

Tre års inlåsning och ständig förföljelse från vår mor följde, en förföljelse som de flesta myndighetspersoner hjälpte till med. Vissa i god tro, andra inte.

Jag kommer att börja från början, bit för bit, och jag kommer att förklara hur ovan osannolika historia kunde ske. Jag kommer presentera min mammas sida av historien och visa varför det är ofattbart att hon lyckades driva igenom den och få den att anses som sanning. Hur hon hela tiden tillrättalägger sin berättelse.

Det kommer att bli mycket text, mycket dokument och mycket bilder. Det kommer inte att publiceras nytt hela tiden. Varje inlägg är ett resultat av många timmars genomgång av dokument, ångest och förlorad livslust. Men jag hoppas att ni orkar läsa, för min och min brors skull och för samhällets fortsatta utvecklings skull.

Avslutningsvis: Jag kommer vid olika tillfällen citera ur min mammas journal från psykiatrin i Karlstad och Kristinehamn. De journalhandlingarna har jag tillhandahållit lagligt. Min mamma har vid flera tillfällen påstått att hennes journaler stulits, men jag har bevis i form av hennes fulla godkännande 2000-06-22 till att min pappa får ta del av ”all information” om henne som finns på psyket. Efter att min far mottagit denna information är han fri att ge den till vem han vill.

Ett kapitel i denna historia som många haft åsikter om är min och Daniels uteblivna kommunala skolgång. Daniel gick i skola fram till tredje klass och jag två veckor i första klass när vi inte kunde gå dit längre på grund av en ohållbar miljö i skolan där vi trakasserades och, i Daniels fall, misshandlades. Jag kommer att skriva om skolbiten i ett eget inlägg, då det kommer bli alltför rörigt att blanda in det i resten av allt som skett, men lite om det kommer nämnas här och där för att det är oundvikligt.

Så låt mig börja från början

Min pappa Thomas Norberg och mamma Carina Simm träffades 1988. Ett år tidigare hade mamma sökt hjälp hos psykiatrin i Kristinehamn, en kontakt som hon avslutade på ”eget initiativ” i maj 1988, enligt hennes journal. Enligt samma journal har hon haft psykiska problem sedan 4-5 årsåldern. Någonstans runt 1990 eller så flyttade min mamma in hos min pappa på hans gård i Nordmark, cirka en mil utanför Filipstad i Värmland.

År 1991 föddes min bror, Daniel Norberg. Tre år senare kom jag till världen.

Daniel och jag blev utsatta för psykisk och fysisk misshandel likaväl som sexuella övergrepp från vår mamma. Psykisk och fysisk misshandel utsattes vi dessutom för av vår mormor Marianne Pettersson de gånger vi lämnades hos henne. Minnesbilder som jag fått på senare år tyder på att även mormor utsatte åtminstone mig för sexuella övergrepp.

Daniel berättade i Nordmarks skola om mormors misshandel, men i stället för att anmäla som de borde ha gjort, frågade lärare vår mamma om det var sant. Hon ljög, sade att det inte stämde. Efter det började ett rent helvete för honom i skolan, där han antagligen ansågs vara ett lögnaktigt barn som sökte uppmärksamhet genom att berätta om något så hemskt. En trolig anledning till att det inte anmäldes är att min mammas bror Christer Widegren arbetade i skolan ibland, och dessutom hade sin fru, Anita, arbetande där.

Mammas sätt att få oss att hålla tyst om hennes agerande mot oss var att säga att hon skulle döda oss om vi berättade för någon. Mer utförliga berättelser om hur vårt liv såg ut med vår mor i närheten kommer jag att skriva längre fram.

På hösten 1998 sökte mamma hjälp hos psykiatrin igen. Detta, enligt hennes utsago, på grund av att hon börjat minnas incest och annan misshandel från sin barndom. Hon avslutade sin psykologkontakt i Kristinehamn för att hon ansåg att den inte gav något, och blev så småningom förflyttad till psykiatrin i Karlstad enligt hennes begäran i slutet av 1999.

I en remiss från  psykiatrin i Kristinehamn till psyk i Karlstad daterad 991028 står följande. ”Denna pat blivit utsatt för sex.övergrepp av sin mor i barndomen. Minnena aktiverade förra hösten i samband med att pats barn blivit slagna av mormodern. Pat mått dåligt sedan i höstas, gått på samtal hos psykolog [namn] härstädes. Ej nöjd med denna psykolog, upplever att hon ej har tillräcklig kunskap om sex.övergrepp. Pat själv tagit kontakt med [oläsligt]. Söker nu akut pga krisreaktion. Pat är mkt labil, skiftar i stämningsläge, har haft dödstankar. Ej i tillräckligt dåligt skick för att bli inlagd, men ändå mkt skör och sårbar [oläsligt]. Pat önskar mkt snar hjälp/kontakt. Med vänl. Hälsn [namn]”.

I december 1999 kontaktar pappa Barn- och ungdomspsykiatrin, ett besök som gör att BUP anmäler till socialen att jag och Daniel far illa ”p g a modern Carinas psykiska besvär”.

Klicka på filerna för större format.

1 (1)1 (2)

Socialen i Filipstad inledde en utredning som gjordes av Ing-Marie Ranström, en studiekamrat till min mamma med vilken hon samåkte till skolan. Med anledning av det är min åsikt att mycket är nedtonat och kanske till och med aningen konstruerat i denna utredning då Ranström enligt uppgift tog sig an ärendet stående på min mammas sida, men avslutade det med helt motsatt uppfattning. Den något syrliga kommentaren i slutet angående BUP är tämligen irrelevant, jag och min bror hade fortsatt kontakt med BUP långt efter utredningen avslutades.

Markeringarna har ej gjorts av mig.

12345

Ranström insåg att läget var allvarligt och skickade en remiss till Karlstads psykiatri för att mamma skulle få komma dit.

2

I början av 2000 fick min pappa ensam vårdnad om oss. Socialen hotade att ta oss om så inte skedde, på grund av mammas mående och beteende. Under utredningens gång började hon plötsligt erkänna små delar av den misshandel hon utsatt mig och Daniel för. Hon erkände också att hon tagit mig och Daniel och stuckit från pappa utan att berätta vart hon tog vägen.

3

Jag var mest utsatt för dessa ”resor” (läs: suparresor) som barn då hon efterhand lättare fick med sig mig genom att säga att om jag inte följde med så skulle hon försvinna och aldrig komma tillbaka. Daniel var äldre och lyckades protestera på ett annat sätt, och förstod nog på ett annat vis också, men innan det var han precis lika utsatt som jag. I min nuvarande ålder så kan jag inte minnas att jag någonsin känt någon egentlig kärlek till min mor, eftersom min syn på henne präglats av hennes handlingar vilka alltid gav mig smärta och rädsla – men om jag ser tillbaka så måste denna period varit någon sorts vilja och hopp om att mamma faktiskt var viktig för mig på ett snedvridet sätt. Trots att hon slog mig, skrämde mig och gjorde mig så illa så var jag skräckslagen för att hon skulle försvinna.

Jag minns särskilt en varm och solig sommardag som vi alla planerat att åka till västkusten, vi hade packat bilen och till och med satt oss i den. Men mamma var vansinnig, stod på trappan och skrek åt mig att jag för fan skulle gå ur bilen och jag grät något oerhört, totalt villrådig för att jag så gärna ville med pappa och Daniel till kusten men kände något sorts tvång inom mig att jag måste följa med mamma. Jag vet inte hur gammal jag var vid det här tillfället men jag kan inte ha varit äldre än fyra-fem år. Hemma hos hennes väninnor väntade otrygghet, vin, gemensamt hatiska konversationer om min pappa framför mig och för min del; saknad och längtan efter min bror och far.

I slutet av 1999 separerade pappa och mamma. Situationen i hemmet var ohållbar, min mamma hade utbrott konstant. Pappa hjälpte henne hitta nytt boende, adressändring gjordes, ett flyttlass packades och kördes iväg med hjälp av bekanta till familjen och det var definitivt.

Efter att min pappa fick vårdnaden bad han socialen om hjälp med att få en kontaktperson som skulle kunna sköta umgänget med mamma, men ingenting hände och ansvaret lades över på honom. Socialen sade, som finns nämnt i journalen, att det var hans ansvar att se till att mamma inte skrämde oss. Socialen och BUP uttalade att han, när mamma kom från sina permissioner på psyket, skulle ringa polisen när hon vistades utanför staketet till hans gård. En polishämtning skedde. Hon kunde komma inkörande på gården i full fart när som helst, helt vansinnig och begärde att få komma in i huset. Hon slog sönder fönsterrutor, stod och tryckte frenetiskt på dörrklockan i flera timmar utan avbrott, kastade sten på fönstren. Hon hotade att skjuta pappa, hon skulle elda upp huset, skrek allt mellan himmel och jord. När jag stod gråtande på insidan av verandadörren stod hon med ett stort vedträ som hon skulle kasta genom glasrutan. Pappa skrev detta brev till henne när hon låg inlagd på psyk:

6

Jag och Daniel beskrev vår rädsla för mammas uppslitande besök på BUP, men varken Daniel eller jag mådde bättre av att gå till den grupp i Filipstad som vi hänvisats till, eftersom de använde metoder såsom att prata om rådjur och natur i stället för att diskutera runt de saker vi mådde dåligt av. Vi mådde faktiskt sämre när vi åkte därifrån än när vi kom dit, eftersom samtalen rörde upp ledsnad och upprördhet som BUP-personalen sedan inte tog itu med utan lämnade därhän. Pappa märkte detta.

BUP1BUP2BUP3BUP4

 

Utöver att mamma berättade om sina egenupplevda övergrepp på psyket erkände hon enligt min med fleras tolkning att hon gjort samma sak mot mig och min bror som hon själv utsatts för. Våren 2000 står det skrivet i hennes journal: ”I samtal med kontaktpersoner har Carina berättat att hon känner sig som ett barn som inte vet vad som är rätt eller fel. Hon har betett sig mot sina barn så som hennes mamma gjorde mot henne. Hon vet att det är fel men hon har lärt detta som barn. Hon är arg och förtvivlad över detta. Känner att situationen är ohållbar. Hon säger att hon döljer sig bakom en mask som säger att hon har det okej, men situationen är en helt annan när man kommer bakom denna mask.”

På en annan sida i journalen står det skrivet: ”Hennes [Carinas, min anm.] mamma utsatte henne för fysisk och psykisk misshandel och sexuellt utnyttjande. Hon berättade också om detta och sa att hennes mamma utsatt henne för detta. Troligtvis också mormor har utsatt Carinas mamma för samma sak. Det verkar som att kvinnorna i familjen har gjort detta från generation till generation.”

Mamma sjukskrevs, och i hennes sjukintyg till Försäkringskassan finns bl.a. att läsa:

En sammansatt bild med grav insufficiens med inslag av reaktiv depression, sensivitet. En komplicerad familjesituation med inslag av inducerad vanföreställningssyndrom. Tät psykoterapi pågår med psykolog här på kliniken. Försäkringskassan har fört frågan om sjukbidrag på tal och detta är helt rimligt. LUH ska utfärdas. 2002-04-18

Se tidigare intyg. Alltså sammansatt bild med reaktiv depression, ångest, sensitivitet, personlighetsproblematik. Komplicerad familjesituation med inslag av inducerat vanföreställningssyndrom.

Krisreaktion, ångest. Nedstämdhet, sömnsvårigheter, suicidplaner. Cellskräck. Nedsatt psykisk förmåga pga ångest. Vårdad inneliggande på kliniken 11-16/3, därefter på dagenheten. Åter inlagd för heldygnsvård sedan den 30/3. Psykologkontakt.

Ångest med fobiska symptom. Fobiträning+samtalbehandling+sluten vård. 2000-09-01

F600+F321 [vårdkoder, varav F600 står för paranoid personlighetsstörning, och F321 för medelsvår depressiv episod]. 2000-12-05

Lånvarig depression med handlingsförölanmning, ångest, motståndskänsla, tendens till psykotiska upplevelser. Går i tät psykoterapi. Skulle säkerligen behöva psykofarmaka men vågar inte ta detta. 2001-02-22

Sammansatt personlighetsstörning med sensitiva och paranoida drag. Ångest, segdragen depressivitet. Kvinna med flera längre vårdperioder här på psykkliniken, senast i april. Har tät psykoterapikontakt. 2001-05-14

Mycket sammansatt bild med reaktiv depression, ångest, sensitiva idéer av och till, personlighetsproblematik. Se tid intyg. Mycket komplicerad familjesituation har framkallat segdraget gravt insufftillstånd, av och till med sensitiva inslag, av och till depressivitet och uppgivenhet. Har tät psykoterapeutisk kontakt men vågar sig absolut inte någon medicinering. 2001-09-10

Flera av dessa sjukintyg har signerats av överläkare Hans Lind på landstinget i Karlstad. Han skrev 2006 ett intyg åt min mamma där han bl. a. skriver: ”Ingen gång har det framkommit någon sjukdomsbild av psykotisk valör.” samt ”Hon har aldrig behövt medicineras.”

4

Hur stämmer det samman med ”tendens till psykotiska upplevelser”, samt ”skulle säkerligen behöva psykofarmaka men vågar inte ta detta” – båda utdrag ur ovan nämnda sjukintyg till Försäkringskassan? Detta intyg friskförklarade i princip min mamma och gav henne ytterligare lögner att använda för att sparka undan benen på oss, vilket dessutom fick domare och andra att bortse från de tydliga papper som fanns om min mammas psykiska status. Det finns en tråd om Hans Lind på Flashback, där människor som hävdar sig vara/ha varit hans patienter vittnar om sexuella trakasserier, samt att det länkas till tidningsartiklar vilka ska handla om honom där han bl.a anmälts för våldtäkt av en patient inom psykiatrin.  https://www.flashback.org/t1574430p15

Hur min mamma fick intyget från honom går bara att spekulera i.

Under tiden på psyket i Karlstad uppmanade min mammas psykolog, Anders E., henne att skriva ned sin historia. I hennes journal står följande: ”Föreslår henne att skriva ner den berättelse hon har i sig, så att hon får något slags sammanhang i vad det är som har hänt och vad hon tänker, funderar och känner i samband med detta, då hennes bilder för tillfället är högst fragmentariska.” Daterat 2000-04-11

Det resulterade i denna skrift (vilken hon senare påstått att min pappa skulle tvingat henne att skriva, något det alltså finns bevis för i hennes journal är en lögn) som hon erkänner en del av sin misshandel av oss:

12345678910

Den lämnades sedan till BUP och socialtjänsten.

Fortsättning kommer som sagt allteftersom.

Kommentarerna förhandsgranskas ej och tillhör annan databas än denna hemsida. Alla kommentatorer ansvarar därför för sina egna inlägg. Samtliga uppmanas att hålla god ton och följa svensk lag.
This entry was posted in Bakgrund, Före 2005. Bookmark the permalink.