Mormors brev och hennes misshandel

[Denna post hör samman med http://www.filipstadsfallet.com/?p=346 gällande skolkonflikten, då min mormors brev sändes till bl.a. Skolverket.]


Detta brev gör mig otroligt illa till mods, och jag tror att det beror på att jag verkligen återupplever min mormors – och mors – falskhet när jag läser igenom det. Deras inlindade språk och ord som alltid är till syfte att utpeka dem själva som blida offer. “Han blev säkert rädd, han har aldrig sett mig arg tidigare.” ger mig rysningar i kroppen. Ett sådant vidrigt raseri som den kvinnan kunde uppbåda för att nästa sekund tala med sammetslen röst överskuggar till och med min mammas snabba humöromställningar. Att misshandla mig och min bror så mycket som hon gjorde, att utnyttja sina egna barn och misshandla dem än värre, och sedan ha mage att sitta och skriva ett sådant rentav äckligt brev, får mig att inse vikten av att jag skriver på denna hemsida. Det påminner mig också om hur Marianne lyckades hemlighålla vad hon och hennes man utsatte sina barn för under åren, särskilt som de flyttade runt anmärkningsvärt mycket. Det finns så fruktansvärt kallhamrade och störda individer i samhället.

Mariannes brev (1)Mariannes brev (2)Mariannes brev (3)

 

Något man som läsare genast noterar i detta brev är hur onödigt detaljerat det är. “Min man drog för det mesta rullstolen.” Jag är svag och bräcklig. “Jag hjälpte den handikappade från rullstol till rullator.” Jag är omtänksam och hjälpsam. “Jag hade tydligen dåligt samvete.” Jag har visst några goda sidor, men jag vill såklart inte annonsera dem helt öppet, utan lägger till ett “tydligen” så att ni förstår att jag själv förvånas över detta, i min självkritiska och ödmjuka självbild.

Den händelsen som hon beskriver i brevet är en av många, och den gick definitivt inte till så som hon beskriver det. Något som dock är skrämmande för mig, och som visar hur normaliserat våld är i hennes värld, är att hon faktiskt erkänner att hon dragit Daniel i håret och “daskat” till honom så att han satte sig på golvet och grät. Men att det inte är misshandel.  Jag ska berätta om händelsen längre ner i detta inlägg.

Det stycke som trots allt kan vara det mest talande och anmärkningsvärda i detta brev är dock: “Vi var tre vuxna, ingen av oss kan förstå vad som menas med misshandel och våldsamma händelser, att jag i en tidning kan läsa sådant. Jag kan inte med ord beskriva hur ledsen och besviken och bedrövad jag känner mig. Hur kan man förstöra sina barns skolgång?”

Helt plötsligt handlar detta brev om min pappa. Mitt i ett stycke som handlar om hur hon misshandlat, men enligt sig själv ändå inte misshandlat, så förflyttas fokus till att min pappa förstör sina barns skolgång. Och direkt efter det så börjat alltsammans handla om vilken hemsk människa han är och hur illa han ska ha betett sig mot min mamma. Christers och mormors hets och smutskastning flyter plötsligt samman till en.

Vad gäller de tiotusen som skickades från mormor till mamma var min fars uppfattning att det var pengar som skickades till Christer och min mor för att de skulle hålla sig tysta och väl med henne. Med facit i hand så stödjer jag hans uppfattning om det. Mamma sökte hjälp på psyket hösten 1998, för första gången sedan åttiotalet. För att bearbeta minnen av incest och misshandel från bl.a. sin egen mor. Pappa hade ringt ett argt samtal till mormor och konfronterat henne, där hon erkände att hon misshandlat hans barn. Bara någon månad senare så skickas plötsligt dessa pengar över. Ett sammanträffande? Nej, är min slutsats. Faktum är att beteendet är något jag känner igen från mormor, och även mamma. Ilska, skrik, slag. Hos mig rädsla, gråt och smärta. Sedan? Godis. Mormor hade alltid det tillvägagångssättet. Hon kunde slå för ingenting, men efteråt skulle allt vara bra och hon lockade med just godis eller något annat som barn håller kärt. Såja, nu glömmer vi det här.

Att mamma skulle ha blivit utelåst ur huset är rent nonsens, men det är en återkommande del i min mammas historier – hon blev utkastad både här och där. Jag tror att hon vid något tillfälle säger att hon blivit utkastad sju gånger under ett och samma år, och med åren så blir berättelserna om hur hon lyckats “komma in” igen alltmer förnedrande, alltmer kvinnofientliga. Men jag återkommer till den delen så småningom.

Daniels och mitt minne av denna så kallade “utelåsning” skiljer sig markant mot min mormors och Christers historia. Pappa var upprörd över pengarna, kallade dem för “blodspengar” och tyckte att mamma borde skicka tillbaka dem. Han ansåg att mamma svek oss och även honom om hon tog emot dem, då han stod upp för henne mot Marianne (mormor), och att pengarna symboliserade ett försök till att släta över Mariannes handlingar.

Mamma tyckte tvärtom, det blev bråk och skrik. Mamma tog med sig mig och Daniel och åkte självmant till Christer, precis som alla andra gånger hon gjort likadant. Ett sätt för henne att visa makt genom att förvägra pappa att vara med sina barn. (Hennes erkännande i socialtjänstens journal om att hon tagit oss och försvunnit finns publicerat i http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ).

Avslutningen på Mariannes brev lyder: “Men en sak vet jag, nämligen att barnens Pappa sedan många år velat smutskasta Mammans släkt och vänner och tydligen även skolpersonal. Jag hoppas för barnens bästa, att detta brev kan bringa klarhet i den konflikt, som orsakat barnens skolfrånvaro.”

Helt plötsligt “vet” Marianne att anklagelserna mot lärarna på Nordmarks skola, som synnerligen inte enbart kom ifrån vår familj, är smutskastning.  Och det är bara “Pappa” som gör det, att mamma står med som anmälare och är minst lika delaktig finns inte med. Och hon har dessutom talat om vad det är som orsakat min och Daniels skolfrånvaro. För mig ger det henne en rent narcissistisk framtoning, då hon med det menar att anklagelserna mot henne på något vis är allt som skolproblemet handlade om. Allt cirkulerar kring henne. Det “krig” som startats mot min pappa är oerhört tydligt. Plötsligt har han smutskastat alla som funnits runt min mamma sedan “många år tillbaka”.

Vad som egentligen skedde

Jag börjar med den specifika händelsen som mormor skriver om i sitt brev. Vi befann oss i vår gammelmormors lägenhet i Västerås med mormor Marianne, hennes man Jan, och gammelmormor. Alltsammans började med att Daniel ville ringa till pappa och säga att han ville åka hem. Mormor nekade honom att ringa, och hon sade ingenting om att det var dyrt eller att vi kunde ringa senare, utan det var bara kort och gott att han inte fick ringa hem. Daniel trotsade henne och tog telefonen ändå, vilket gjorde henne fullkomligt rasande. Hon tog ett ordentligt tag i Daniels hår, ryckte till så att han åkte ner på golvet, där hon avslutade med att slå till honom på rumpan. Daniel skrek och började gråta. Så fort hon släppte håret kröp han ihop och satte sig på golvet vid skorna. Jag, fyra år gammal, skrek “jävla Volvo-kärring!” till henne (jag tror att hon ägde en Volvo så jag måste ha associerat det på något sätt). Jag minns inte vilket, men jag eller Daniel säger att vi vill åka hem, och hon började då håna oss. “Ska ni åka taxi då eller? Eller limousine kanske? Vilken färg?” Varefter hon räknade upp tre färger. Under hela tiden satt Jan och gammelmormor i vardagsrummet utan att bry sig ett dugg om vad som hände.

Värt att minnas är att i min mammas psykjournal så står det att det verkar som att de sexuella övergreppen gått i arv mellan kvinnorna i släkten, dvs. även från gammelmormor till min mormor.

När mamma kom för att hämta hem oss berättade Daniel direkt för henne vad som hänt, men hon reagerade inte. När vi kom hem berättade han för pappa och fick den efterlängtade reaktionen. Pappa blev mycket arg, och ringde till mormor. Han frågade om det stämde att hon slagit hans barn, och hon erkände det utan omsvep och ansåg sig ha rätt att göra så. Det slutade med att pappa högljutt bad henne dra åt helvete.

Mamma skriver i sin redogörelse till psyk (publicerad här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=54 ) att det var en lättnad för henne att höra någon stå upp emot hennes mor, något hon själv aldrig klarat av att göra. Hon vägrade länge polisanmäla mormor, något som bekräftas av följande citat från hennes psykjournal:

2000-01-28: “En annan sak samtalen kretsade om här var om man skulle polisanmäla mormodern eller inte, något som sambon ville men inte pat.”

Detta orsakade naturligtvis ytterligare slitningar mellan min mamma och pappa. Min far kunde inte förstå hur hon kunde svika sina barn på det sättet. Min mamma insåg nog till sist att ett nekande av polisanmälan avslöjade hennes riktiga person för både myndigheterna och pappa, och att hon hade mer att riskera på ett sådant avslöjande [av hennes egna gärningar] än om hennes mor skulle komma med beskyllningar mot henne vid en polisutredning, och polisanmälde. Om hennes mamma (min mormor, förtydligande) berättade om hur hon (mamma) behandlade mig och Daniel, så kunde hon (mamma) ju berätta allt om sin egen uppväxt? Kanske var det även så att hon vid polisanmälan kände att hon för första gången i sitt liv stod upp mot sin mor, och det i sig var nog en – åtminstone till en början – berusande känsla.

Att hennes genuina syfte inte var att få mormor fälld för misshandeln ter sig dock tydligt när hon i anmälan ljuger genom att säga att inga vittnen finns, trots att hon (som hon skriftligt erkänt) flera gånger varit närvarande vid mormors misshandel, och särskilt vid tillfället i sommarstugan där hon satt med benen i kors (bokstavligt talat) och såg på.

Förhör CS 1Förhör CS 2

Förhör med Jan, mormors man:

Förhör Jan 1Förhör Jan 2

Notera hur min pappa hamnar i strålkastaren. Plötsligt är han kontrollerande och umgås inte med sin egen släkt, och därför inte tillåter min mamma att göra det. Vad gäller min farbrors butik så slogs den igen så småningom, troligtvis på grund av att den inte gick runt då dess matvarupriser var höga, som de flesta småbutiker på landet. Mamma var aldrig förtjust i varken min farbror eller dennes fru, då de var inblandade i en vårdnadstvist rörande min äldre halvbror. Mamma vittnade då till min fars fördel. Jag skulle gissa att största anledningen till min mors ovilja gentemot farbrodern med fru var att frun var en väninna till min fars ex-sambo, en kvinna som min mor skydde som pesten fram till 2005 då hon försökte bilda någon sorts allians med henne. (Mer om det senare.)

Jag har aldrig hört min pappa säga ett ont ord om min halvsyster Cathrine, däremot blev jag och Daniel otroligt besvikna på henne när misshandeln från mormor uppdagades. Hon tog tydligt mormors parti, och ignorerade oss så pass efter detta att hon inte ens besvarade oss när vi träffade på henne i Filipstad och hälsade på henne. Hon blängde på oss och gick vidare. Minns då att jag och Daniel var barn, men ändå bestraffades vi av henne på det viset för att vi berättat om mormors misshandel. Inte ens när detta skedde hörde vi något negativt om Cathrine från pappa, utan det var jag och Daniel som stod för ledsnad, oförståelse och nog även ilska gentemot henne.

Det mest uppseendeväckande i ovan förhör med Jan är dock:

 “När Jan tänker på det som hände i hallen mellan Marianne och Daniel så säger han att han har sett Carina behandla Daniel med hårdare medel.”

Kanske var detta en subtil varning till min mor. Varför utvecklas inte hans påstående? Ansåg inte polisen att det var ett märkligt uttalande? Frågan lämnas obesvarad.

Förhör med min mormor Marianne:

 Förhör Marianne 1Förhör Marianne 2

Hennes historia är i stort densamma som i hennes brev, så jag känner inte att jag behöver bemöta något ytterligare, annat än att jag kan meddela att min morbror Christer kom hem till min pappas gård fram till det att mamma tog avstånd från honom. Christers förföljelse och mordhot finns beskrivet här: http://www.filipstadsfallet.com/?p=138

Jag och Daniel förhördes. Jag har tyvärr inte fått ta del av min brors förhör ännu, men jag förväntar mig att han mottager det från Polismyndigheten inom en någorlunda snar framtid och jag kommer då att uppdatera inlägget.

Förhör med mig, 4 år:

Förhör Melinda 1Förhör Melinda 2Förhör Melinda 3Förhör Melinda 4Förhör Melinda 5Förhör Melinda 6Förhör Melinda 7

Det är vissa saker som slår mig när jag läser igenom det.

  • Vid beskrivningen av misshandeln där jag höll i ett glas så säger jag “(…) och då såg dom det. Hon slog mig.” Dom. Varför reagerar inte polisen på det? “Dom” är mamma och mormor. Hade den förhörande polisen lagt märke till detta och frågat vidare så kanske mammas lögn om att inga vittnen fanns spruckit redan där.
  • När jag pratar om misshandeln av Daniel så säger jag: “Hon slog till honom bara (…)” Bara. Detta tyder på att våld var åtminstone delvis normaliserat för mig. Är det normalt att en fyraåring uttrycker sig på det sättet om slag? Dessutom fortsätter jag med att säga: “Jag tyckte inte synd om henne, jag tyckte synd om Daniel.” Varför fanns det ens i min tankevärld att jag skulle ha tyckt synd om mormor? Angriparen.
  • Mormor slog både mig och Daniel flertal gånger. Varför jag inte berättade om det är svårt att avgöra i dag, eftersom jag knappt minns förhöret annat än rummet vi satt i, men om man bedömer resterande uttalanden jag gör om allt från osammanhängande tidsbegrepp till impulsiva utrop om polis och Sveriges drottning så kan man kanske konstatera att man som fyraåring inte har särskilt stor koll. Kanske hade mamma sagt något innan som fick mig att endast prata om de isolerade händelser som hon anmält, av rädsla för att om vi berättade om fler gånger så skulle hennes skuld framkomma?
  • Något jag dock med säkerhet kan säga är att anledningen till mitt “nej” på frågan om jag slagits av en annan vuxen garanterat var på grund av min mammas hot. Man fick inte berätta för någon om vad hon gjorde. Varken det på nätterna eller i skymundan när ingen såg. Med mamma sittande utanför så lär chansen varit ännu mindre att jag eller Daniel skulle yppa något om hennes misshandel eller övergrepp.
  • Jag är väldigt noggrann med att påpeka att inte mamma var närvarande i gammelmormors lägenhet när Daniel misshandlades, utan att hon kom senare. Varför? Hade mamma sagt till mig att jag absolut inte fick öppna munnen om att hon varit med någonstans?

 

Mamma valde ofta att slå på höger sida av låret/rumpan när den delen av kroppen var hennes mål. Detta måste hon ha lärt sig från sin mor, eftersom Marianne slog på exakt samma punkt. Under uppväxten hade jag stora problem med mitt högra ben. Som bebis slutade det plötsligt att fungera när jag nyss lärt mig krypa. Detta efter att jag kom hem från att ha varit hos mormor i Jönköping under en tid. En dåvarande dagisfröken på Nordmarks skola, Paula, reagerade på detta och hade ett upprört samtal med mamma om varför jag inte tagits till sjukhus, inte förrän då åkte hon in med mig.

Det är inte jag som sekretessmarkerat övre delen av första sidan.

BVC 1BVC 2BVC röntgen 1

Efter detta följde många år av smärta och obehag från just höger ben. Jag kunde stå och borsta tänderna om morgnarna och helt plötsligt ramla på grund av att benet vek sig. Jag lekte med kamrater och ramlade mitt i ett språng, till alla barns förtjusning utom min. När mormors misshandel kom fram blev det en naturlig förklaring till mina besvär, och en läkare pratade om ärrbildning vid någon nerv i låret, eller att det skett en större blödning som lämnat ärrvävnad – en skada som man hoppades på skulle växa bort med tiden, eftersom operationer bara skulle medverka till grövre ärrbildning. Men man kom aldrig längre än så.

I det första av kommande dokument kan man, gällande sjukhusbesöket som dagis på sätt och vis framtvingade, läsa: “Uppföljning planerades via barnmottagn i Filipstad, men blev aldrig av.”

Min mamma har arbetat på BVC i Filipstad, vilket enligt mig är anledningen till att uppföljningen ej blev av. För att skydda sig själv så ville hon inte att någon skulle börja rota i orsaken till dysfunktionen och mina smärtor.

Journalanteckningar:

Journal 1Journal 2Journal 6Journal 3Journal 4Journal 5Journal 7Journal 8Journal 9Journal 10Journal 11

Journal 12

När en läkare som – enligt vad jag kan utläsa av journalen – inte själv hade undersökt mig och kanske ej överhuvudtaget träffat mig blev tillfrågad i ärendet, (femte dokumentet) och det framkom att vi hade kontakt med BUP och att mamma dessutom var psykiskt instabil så spårade allt tillfälligt ur. På något sätt drogs även min fars ryggskada in som något negativt. Skolkonflikten som börjat ta allt större form och var omskriven i tidningarna spädde på bilden av en problemfamilj som ej var något att lyssna på eftersom min skada inte var synlig. Att jag inte skulle haft ont vid besök på barnhabiliteringen är felaktigt, vilket man kan läsa i övriga journalen.

De sidor i journalen som ej finns med i detta inlägg berör en lunginflammation som jag eventuellt kommer berätta om i senare skede, då det finns vissa anmärkningsvärda omständigheter runt den.

Intygen till skolan som nämns i journalanteckningarna:

Benintyg 1Benintyg 2

 

I ett brev skrivet av den, för mitt ärende, mest ansvariga på barnhabiliteringen informerar hon om att mormor Marianne ringt och skickat brev. Hon vidarebefordrar dessutom brevet till BUP.

J.Jensens brev om mormors brev

Enligt barnläkare Jensen påstådde mormor att hon fått Jensens namn vid ett besök till familjen. Det lämnar – för mig – två alternativ:

  • Mamma har berättat för mormor vem ansvarig läkare är – kanske i ett svagt ögonblick där lojaliteten mot släkten och dess hemligheter blev för överväldigande, eller i ett medvetet försök att få sjukvården att ej ta min skada och misshandeln jag utsatts för på allvar, för att skydda sig själv och dölja sin egen roll.
  • Eftersom Jensens intyg rörande mina besvär skickades till Nordmarks skola, där mammas bror Christer och hans fru Bettina arbetade, så fick hon namnet från dem.

Jensens journalanteckning om min mormors samtal beskriver något oacceptabelt – nämligen att Jensen lämnar information om att hon behandlat mig och dessutom för vad. Antingen var Jensen inte särskilt påläst – eller brydd – vad gäller sjukvårdssekretess, eller så lyckades mormor manipulera henne så pass att hon gjorde ett så allvarligt snedsteg.

Jensen bryter sekretess

 

Efter mormors brev var det oerhört svårt att bli tagen på allvar igen. Det är det som skett hela vägen. Ett telefonsamtal görs eller ett brev postas, mottagaren läser, är omedelbart övertygad och bryr sig inte/har inte tiden att undersöka om uppgifterna stämmer eller ej. Om och om igen. Det krävs inte särskilt mycket för att hålla en lavin i rörelse när den väl är i rörelse.

Det finns egentligen mycket jag skulle kunna skriva om mormor och hennes misshandel av oss, hur mamma uppmanade mormor att ta Daniel (och mig) i “upptuktelse”, men de mer specifika misshandelstillfällena kommer att beskrivas i diverse papper länge fram, så det känns onödigt att göra detta inlägg längre än det är.

Något som dock känns viktigt att nämna i samband med min benskada är att Daniel som spädbarn, enligt hans barnavårdsjournal, hade ryckningar i höger sida och stelhet i höger ben. Efter att sjukvården upptäckt det försvann symptomen. Det är upp till var och en att avgöra om det anses vara en tillfällighet, men för mig som upplevt min mor och mormors förkärlek till att slå på höger sida, framförallt lår/skinka, är övertygad om att Daniel var en hårsmån från att skadas permanent, men att sjukvårdens upptäckt räddade honom från det. Och kanske, eftersom jag inte hade några skakningar, trodde de att det var problemfritt att återgå till samma vana när det kom till mig..?

Daniel, skador hö sida

 

Kommentarerna förhandsgranskas ej och tillhör annan databas än denna hemsida. Alla kommentatorer ansvarar därför för sina egna inlägg. Samtliga uppmanas att hålla god ton och följa svensk lag.
This entry was posted in Bakgrund, Före 2005 and tagged , , , , , . Bookmark the permalink.