Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 1

Jag gör en avstickare från berättelsen om min mamma och hur hon lyckades skapa det som sedan kom, och berättar vad det egentligen var som hände med skolan. Varför jag endast gick två veckor i första klass i Nordmarks skola.

Min pappa har fått ta mycket skit för detta, han har beskyllts för att göra alltsammans till en prestigefråga, isolera sina barn, beröva oss vår framtid o.s.v. Under hela denna tid bör man ha i åtanke att min mamma var precis lika deltagande i kritiken av skolan som han var och att hon i slutändan var den som stoppade en lösning när den äntligen arbetats fram efter fyra år (kommer visa det i senare skede). Trots detta är det bara min pappa som kritiseras. Det är bara han som förstörde vår skolgång, enligt alla som anser sig veta hur saker gått till. Det är bara en parentes, men ändå en intressant sådan. Visserligen var min pappa ensam vårdnadshavare, men det var det få som visste runtom Filipstad, och oavsett det så är det min mammas underskrift och namn som är med överallt. Anses inte hennes åsikt vara lika mycket värd i beslutsfattande och kritik bara för att det berör ett ämne som kunde användas för att tycka illa om min far?

Man skulle kunna säga att för Daniels del började de största problem i Nordmarks skola när han berättade om misshandel för lärarna. Lärarna frågade mamma om det stämde, hon sade nej och han blev stämplad som ett lögnaktigt barn. Dessutom arbetade min mammas bror, Christer, och hans sambo/fru Bettina på skolan, och när han påbörjade det beteende som jag beskrev i mitt förra inlägg, “Bakgrund: ‘Hjärntvättens’ födelse”, blev allt mycket värre för Daniel i skolan och sedermera för min pappa när han försökte reda ut alltsammans.

Men problemen i Nordmarks skola var mycket mer djupgående än så, och det ämnar jag visa genom det här inlägget. När pappa med stöd av mamma började kritisera skolan så kom fler berättelser fram från f.d. elever och föräldrar till elever. Alla vittnade om samma sak – mobbning och misshandel i skolan, både från lärare och mellan elever. En sexualiserad miljö där det skett rena övergrepp. En ovilja och feghet från lärarnas sida att ta tag i detta. Barn som tvångsmatats av lärare tills de spydde. Och framförallt – Nordmarksbornas totala utfrysning av de familjer som vågade yttra sig negativt om skolan. Många av de drabbade flyttade, resten fann sig i att det såg ut som det gjorde och tänkte väl “bäst att inte bråka, efter femte klass byter de ju skola ändå”. Men vad de inte tänkte på är de problem som uppkom för barnen när de gått i en så rentav traumatisk miljö i så unga och förhållandevis många år. På skolan i Filipstad som tog emot eleverna från och med sjätte klass reagerade man på hur dåliga resultat de fick och hur många som uppfyllde kriterierna för dyslexi etc. Men det tystades ner och blev aldrig mer än en undran.

Efter att Daniel berättat i skolan om misshandeln och han blev allt värre behandlad, samtidigt som hemsituationen eskalerade mer och mer, blev han alltmer inbunden i sig själv. Han mobbades av flera andra pojkar. Han fick plötsligt stora svårigheter med matematik, varför han fick extra undervisning av en lärare vid namn Bengt Sjöberg.

I januari 2000 fick Daniel en ny lärare vid namn Anita, då hans tidigare lärare Katrin (som var en snäll lärare) blev mammaledig. Anita ansåg att hans extraundervisning inte var nödvändig eftersom hon hade samma utbildning. De framsteg han gjort med Bengt försvann snabbt när hon tog över alltsammans. När han inte förstod så blev han kallad en “dum, vrång unge”. Hon skrek på honom när han inte förstod och hade en fruktansvärd attityd. Hade han inte gjort färdigt sina uppgifter innan lektionens slut så fick en lärare vid namn Eva utbrott där hon skrek och kastade saker, vid ett tillfälle var det måttband, pennor och skolböcker. Alla i Daniels klass visste vid dessa tillfällen att en instängning i ett separat, litet rum stundade för en olycklig elev. Daniel blev en av de utsatta eftersom han inte blev klar i tid när han inte förstod. I det här lilla rummet var han tvungen att stanna tills han blev färdig med allt, och förvägrades att åka med skolbussen hem – som han kunde se genom fönstret.

Vid ett tillfälle i gymnastiksalen blev han misshandlad av Anita inför hela klassen. Barnen skulle göra “dramagester”, en och en, medan resten tittade på, och när Daniel nekade att göra detta så drog hon tag i hans arm och knuffade ner honom på golvet.

Daniels mående blev sämre och sämre, det sjönk tillsammans med hans självkänsla – som redan var låg på grund av att han haft en mor som brutit ned honom på alla tänkbara sätt sedan han började minnas. Och dessförinnan. Pappa hittade honom gråtande på rummet tillsammans med en teckning av Daniel själv och ett tankemoln ovanför huvudet med mattetal och frågetecken. Han hade ont i magen och blev alltmer inbunden.

Pappa och mamma arrangerade ett möte med skolchefen i Filipstad, Ulf Almqvist, och läraren Anita. Mötet ägde rum i Nordmarks skola, och Anita erkände misshandeln av Daniel i gymnastiksalen. Hon erkände dessutom att hon diskuterat den misshandel Daniel berättat om med Christers sambo Bettina, vars svar hade varit att inget hade hänt. (Där är troligtvis förklaringen till att även hennes beteende gick att spåra till Christers förföljelse och min mammas och Bettinas lögn om att ingen misshandel skett). Trots detta var Ulf Almqivists enda och upprepade svar: “Jag har fullt förtroende för Anita.” Han påstod sig även ha godkänt konversationen mellan Anita och Bettina.

Jag måste här inflika en av, enligt mig, anledningarna till Ulf Almqvists flata agerande och ovilja. Nämligen denna anteckning, skriven av min mor, som jag tidigare publicerat:

 Elisabeth

Den Elisabeth på Barnavårdscentralen som hon skriver om, var rektor Jan Ulvforsens fru. Han hade vid tidpunkten för mötet med Ulf Almqvist inte tillträtt som rektor över Nordmarks skola ännu, men jobbade inom skolväsendet i Filipstad och hade till hundra procents sannolikhet nåtts av min morbror Christers lögner och smutskastning av min pappa. När min pappa då blev aktuell i skolkonflikten diskuterades detta säkert med Almqvist, särskilt som han godkände läraren Anitas konversation med Bettina, vars man vid tillfället till och med var misstänkt för mordhot mot pappa. Det går inte till så om ingen förutfattad negativ uppfattning ligger till grund för tankar och agerande.

Efter mötet med Anita och Ulf Almqvist bestämde pappa (ett beslut som mamma ställde sig bakom) att Daniel skulle vara hemma från skolan den resterande terminen. Pappa hjälpte honom med matematiken från sängen där han låg mestadels av tiden på grund av en allvarlig ryggskada. Daniel låg på hans arm medan de läste ur böcker och löste matematiktal i Daniels egen takt. Daniel hade börjat stressa och fick panik så snart han skulle utföra någon form av skoluppgift, förståeligt med tanke på den stress han utsattes för i skolan där alla uppgifter skulle lösas omedelbart och utan hjälp. Från maj 2000 och framåt fick han undervisning i hemmet av Bengt igen, en undervisning som beskrivs här:

Bengt Sjöberg, 2000-06-07

Till skolstarten höstterminen 2000 skrev fyllde pappa i ett barnkort och skickade till skolan för att det förhoppningsvis skulle göra så att lärarna hanterade Daniel på ett bättre sätt, och för att kunna ha koll på att Daniel inte blev att må ännu sämre.

Barnkort

Men inget blev bättre. Daniels svårigheter i skolan blev allt värre, och hans matematikkunskaper nådde katastrofala nivåer. Ingenting hände. Möten ägde rum med nytillträdde rektor Jan Ulvforsen där han informerades om det våld och den sexuella miljö som pågick på skolan, men efter ett enda besök på skolan så meddelade han att inga problem fanns. Detta trots att namn på vittnen lämnats, såsom skolbusschaufför och föräldrar till drabbade barn.

 

Min skolgång med början hösten 2001

Jag räknade dagar, kryssade i kalendern. Jag kunde verkligen inte vänta. Men till slut var den där, den första skoldagen! Förskolan hade jag inte kunnat gå i eftersom min mammas brors sambo Bettina jobbade där, men både jag och Daniel kunde läsa och skriva när vi började första klass. Pappa hade lärt oss. Pappa tog en bild på mig när jag stod på gårdsplanen och precis skulle gå ut till vägen för att bli upphämtad av skolbussen. Just skolbussen var det ett himla liv om. Plötsligt menade läraren Eva att jag och Daniel inte hade rätt till skolskjuts, och påstod att nya regler tillkommit under året trots att samma regler hade gällt sedan 1995. Utfrysningen hade börjat, är min åsikt.

Väl i skolan frågade jag min lärare varje dag om det inte var några läxor, och blev besviken när inga fanns. Men glädjen inför skolan och dess arbete blev kortvarig.

Lärarnas beteende mot Daniel började även gälla mig, men inte i närheten av hans omfattning. Den värsta var Bettina. Både jag och Daniel blev utfrågade i skolan om var mamma fanns. Christer var hotfull mot Daniel under sina utfrågningar. Jag fick ingen bestämd plats i skolbussen när alla andra barn placerades ut. När jag frågade var jag skulle sitta fick jag ett fräsande och hyttande med armen, ackompanjerat av “sätt dig därbak någonstans!” till svar. En av de pojkar som mobbat min bror ställde sig bakom mig på rasten och juckade mot min rumpa. Han gick i tredje klass.

Jag började kissa på mig om nätterna, hade ont i magen. Jag grät och ville inte till skolan. Beteendet mot Daniel fortskred, och blev allt värre. Han fick inte cykla hem efter skolans slut, och han utpekades av lärare som syndabock i kollektiva bestraffningar.

Efter två veckor gav pappa efter och lät oss vara hemma. Det var uppslitande för honom att se sina två barn må sämre än de gjort redan innan. Jag tror att han blev väldigt frustrerad över att det aldrig kunde vara lugnt, dels var det mamma och så nu skolan. Vi hade kontakt med BUP sedan tidigare med anledning av mammas och mormors misshandel, men nu förflyttades fokus till skolproblemet, vilket visserligen är förståeligt, men när jag i dag tänker tillbaka så var det förödande. Hade vi behandlats längre tid för familjevåldet hade vi kanske till sist vågat berätta om resten av mammas övergrepp och misshandel, men i stället hamnade det i skymundan och skolan blev det ständiga samtalsämnet.

Jag och Daniel ritade teckningar både hemma och under BUP-mötena. Dessa är ett urplock:

5asfdgdffgsdfseder

 

I september 2001 skickade pappa och mamma in en anmälan till Skolverket, utformad av pappas dåvarande advokat Lennart Olsson. Jag uppmanar alla att läsa den, då den beskriver skolhändelserna på ett kronologiskt och tydligt sätt, med många viktiga detaljer. Anledningen till att min mors adress uppges vara samma som min fars var, utifrån vad jag tror, för att inte fokus skulle läggas på problemen inom familjen, att de separerat osv. Det står redan i anmälan att mamma lades in på sjukhus, och att vi misshandlats av vår mormor. Att “sjukhus” innebar psykiatri torde inte varit svårt för Skolverket att räkna ut, särskilt inte med informationen om misshandeln. Att de anmälande föräldrarna då dessutom var separerade kunde gett dem intrycket av en problemfamilj och därför inte tagit allvarligt på uppgifterna och kanske utgått ifrån att alla problem låg hemma.

123456

                                                  

Fler drabbade anmälde och trädde fram i tidningarna:

001002003

 

004005006007008

 

009010011

 

012013014

 

015016017

 

018019020021022023

 

024

025026

 

027028029

 

Jag avslutar detta inlägg med ovanstående anmälningar, då jag tycker att de säger mer om hur situationen såg ut — och antagligen fortfarande ser ut — i Nordmarks skola än någon sammanfattning jag skulle kunna skriva om det. Jag hoppas att ni tar er tid att läsa dem alla trots mängden sidor. De beskriver misshandel från lärare, Nordmarksbornas tillvägagångssätt som tycks gå i arv, sexuella trakasserier och hur lärare dolt alltsammans. Något man dock bör veta efter att ha läst dem, är att barnen som nämns i nästan varje anmälan vilka beskrivs ha antastat andra barn på könsorganen, spridit porrbilder, frågat andra om de vill “knulla”, tittar på porrfilm hemma, den pojke som juckade mot mig etc. etc. har en mamma som är politiskt aktiv inom Filipstads kommun och sitter i socialnämnden.

Det är den kvinnan, Christel (även kallad “Kickan”), som beskrivs i detta utdrag från en av ovan anmälningar: “Vid ett tillfälle följde [anmälarens barn, min anm.] med en av flickorna hem. Hon berättade senare att flera av klassens pojkar hade varit där och tittat på porrfilm i vardagsrummet. Den flickan som [anmälarens barn, min anm.] följt med hem tyckte att dom också skulle titta. Det brukade hon göra. Sa hon. Detta hände medan barnens mamma satt i köket och rökte.”

Av respekt för Christels barn så väljer jag att endast benämna henne vid förnamn, men att nedan socialnämndsprotokoll är riktigt går naturligtvis att verifiera vid utredning.

christel socialnämnden

Denna kvinna är en väninna till min mor sedan ungdomen, och har varit mycket aktiv som mammas stöd och medhjälpare i att försöka tvinga samman mig och min bror med vår mor samt att fortsatt hålla oss inlåsta. Hon har bl.a. medverkat på möten hos socialförvaltningen i Filipstad rörande mig där hon benämns som “Carinas väninna”. Att hon dessutom är deras kollega nämns ingenstans. Jag kommer att ägna henne och andra inblandade människor som haft stor betydelse i att det som skett ägt rum separata inlägg längre fram.

Fortsättningen om vad som skedde med skolan följer allteftersom jag går igenom dokumentationen.

Kommentarerna förhandsgranskas ej och tillhör annan databas än denna hemsida. Alla kommentatorer ansvarar därför för sina egna inlägg. Samtliga uppmanas att hålla god ton och följa svensk lag.
This entry was posted in Bakgrund, Före 2005, Skolan and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.
  • såjävlaförbannad

    Kan du skriva ut Bettinas, Anitas och Christels efternamn så jag kan dra och misshandla dem är du snäll?

  • Joakim Ramstedt

    Det är plågsamt att ta del av din berättelse. Man vill bara vråla av frustration så att det ekar ända upp till makten. MAN BEHANDLAR INTE MÄNNISKOR SÅ HÄR!

    Samtidigt är din berättelse viktig på så vis att den visar upp den kvinnliga ondskan. Den som svenska myndigheter vägrar se och erkänna. Det är en uttänkt och medveten strategi i syfte att splittra könen som lett oss dit.

    Din bror och du och många andra barn har medvetet offrats av dessa satans profit och maktkåta lögnare.

    Jag hoppas du orkar fortsätta berätta och att denna blogg hittar just de personer som allra bäst behöver läsa den.

    Jag hoppas den håller dom vaken om nätterna.

    • http://filipstadsfallet.com/ MelindaNorberg

      Tack, Joakim!

      Visst är det så att svenska myndigheter väldigt ofta blundar för hur manipulerande och heltigenom elaka kvinnor kan vara, men jag tycker att utvecklingen verkar gå framåt i det avseendet, och det glädjer mig. Det är väldigt mycket prat om jämställdhet o.s.v. men så snart det börjar handla om vårdnad så är det plötsligt inte lika jämställt längre. Jag håller tummarna för att dagens positiva utveckling håller i sig.

      Jag tvivlar på att min blogg håller någon vaken om nätterna än så länge, men så småningom kommer nog deras sömnlöshet, av ett eller annat skäl! Jag ska färdigställa denna hemsida, oavsett hur lång tid det tar. Den är en del i min egen process att ta mig vidare, så jag har inte så mycket val, och det är tur det.

  • Marlene

    Den här läsningen gör ont i hela kroppen att läsa. Ignoransen från kommunen och att blunda på det här sättet gör mig så fruktansvärt ledsen. Jag kommer själv från kommunen, dock så gick jag på strandvägsskolan och sedan Ferlin. Jag gick ut 2002 ur nian och valde sen att fly fältet.
    Kan inte minnas dessa artiklar eller uppståndelse i kommunen, men efter att läsa dina inlägg med både bakgrund och klara fakta ger ingen tvekan om vem som talar sanning.

    Filipstad är en inskränkt liten kommun där man blir förvånad över hur saker och ting får gå till. Jag är lyckligt lottad att slippa haft med socialen att göra men det här är ju inte första fallet av misskötsel av barn i kommunen.

    Kämpa på tjejen, jag kommer följa din resa och hoppas att du får någon slags upprättelse. Jag hoppas framför allt att dela med dig kommer ge inre ro och att den hjälper till att ingen behöver genomgå samma upplevelse i framtiden.

    All kärlek till dig.

    • http://filipstadsfallet.com/ MelindaNorberg

      Du gjorde nog rätt i att fly fältet. Nu drabbas ju inte alla av kommunens olika grader av inkompetens, men risken är stor att det sker någon gång i livet. Det finns många inskränkta hålor i Sverige men Filipstad tar nog en av de större pokalerna.

      Det glädjer mig att du väljer att tro på mig, och framförallt på det lilla som jag lagt ut hittills. Det finns så mycket mer, det är bara orken och tiden som ska räcka till.

      Jag hoppas detsamma! Ha det bra.

  • http://crimesweden.blogspot.se/ Arnfinn Roehm

    Fy fan!!! Stå på dig!!!!