Category Archives: Vardag

Justitiekanslern och skadestånd

För de som inte läst det på annat håll så har alltså JK: s beslut kommit kring den anmälan jag skickade in i december förra året. Anmälan var på runt 150 sidor och hade nästan 500 bilagor. Jag hade arbetat med “sammanställningen” som jag kallar den en lång tid och att skicka in den var en lättnad, även om man vid sådana tillfällen alltid känner att man kunde gjort saker bättre eller är osäker om man glömt något av betydelse.

JK:s beslut kan väl sammanfattas som så att de inte tänker utreda ärendet från början då JO redan kritiserat socialnämnden år 2008, och att det vid JK: s granskning inte framkommit något som ger dem anledning att kritisera domstolarnas beslut. De menar att Filipstads kommun är platsen dit jag ska vända mig med krav om ytterligare skadestånd än det JK betalar ut.

http://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2016/05/7681-15-40/

Man kan ganska snabbt konstatera att 44.000 SEK är en ynklig summa för tio års lidande och en förstörd barndom (särskilt om man betänker att jag sannolikt kommer att må dåligt mer eller mindre resten av mitt liv på grund av saker som inte borde ha hänt), men samtidigt så tar jag det som positivt att jag överhuvudtaget tillerkändes något. Sverige är inte överdrivet generösa med skadestånd, och även om skadeståndet endast gäller en liten del av omhändertagandet så är det ändå en form av erkännande på att fel begåtts och att jag inte borde ha placerats på institution som elvaåring. Det är ändå en skön känsla.

Det som svider är att JK valde att inte utreda hela fallet på grund av Justitieombudsmannens kritik 2008, eftersom den anmälan som ledde fram till JO: s kritik gjordes av ett av min pappas ombud och var väldigt långt ifrån fullständig. Jag hade hellre sett att JO: s utredning 2008 inte ägt rum, till förmån att JK nu hade kunnat utreda ärendet fullt ut i efterhand. Att JK väljer att inte utreda alltsammans utifrån den aspekten är för mig förståeligt, men det känns ändå väldigt ledsamt.

Om jag nu väljer att gå vidare med skadeståndskrav så återstår ändå frågan hur pass utrett allt blir. Eftersom tiden har gått så är det inte svårt att förstå att rättvisa aldrig kommer kunna skipas i så många sammanhang som man kanske önskar, men när det gäller de grövre brott som begåtts av exempelvis mamma, och den otroligt oprofessionella hanteringen av ärendet hos Polisen i Karlstad-Filipstad och socialmyndigheterna i Filipstad så är den dokumentationen lika tydlig oavsett hur lång tid som gått, vilket möjliggör vidare utredningar i dag och år framöver.


Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Juli 2014

Nu har mer än halva sommaren gått, och jag är klar med två (snart tre) av sommarterminens fem kurser. Det har varit stressigt och påfrestande eftersom det inneburit i princip tre prov och uppsatser per vecka som ska skickas in och pluggas till. Jag satsar dessutom på högsta betyg i den mån jag hinner, så det har varit extra mycket arbete. Midsommar blev ett andningshål, men det fick jag sota för senare i och med att studierna blev försenade. Sena nätter, sömnbrist, mer stress än vanligt, men det har lönat sig i två A:n som slutbetyg i de färdiga kurserna. Den tredje ska jag nu i veckan ha en slutgiltig muntlig examination i och hoppas på någorlunda högt betyg även i den.

Det är skönt att ha mycket att göra. Hjärnan tvingas lägga resurserna på annat än ångestbildande tankekedjor, men samtidigt så är det från och till svårt att orka med när måendet i grunden är en total katastrof. Den monotona tillvaron jag lever i just nu förbättrar det inte heller, men i det långa loppet så kommer saker och ting bli bättre av att jag pressar mig själv en gång till. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget ens gå upp om morgonen om man inte inbillar sig själv att livet har någon form av mening. Ett värde har det alltid, framförallt genom de små stunderna man upplever att man tycker om att vara just där, just då och att man inte analyserar alltför mycket. Men en mening?

Jag längtar till dagen jag skaffat mig körkort. Packa in hundarna i bilen och bara ge sig av på spontana långväga utflykter när man känner att den där kritiska punkten närmar sig då man inte längre klarar av den återkommande verklighetens mönster. Kanske ge sig ut och vandra i vildmarken, bland fjäll, och bara stänga ute resten av världen för ett tag. Med tanke på hur dyrt det är med kursmaterial så lär inte den dagen komma på ett tag, men så småningom. Och även en så pass, enligt många, “liten” sak att sträva efter fyller dagarna med lite produktivare agerande.

Dagen jag har möjlighet att resa dit jag vill i världen är en ständigt återkommande motivation, även om den ofta känns mycket avlägsen. När jag var yngre, och speciellt under tiden jag satt på Folåsa, tänkte jag alltid att om jag aldrig fick komma hem igen, och om allt jag någonsin brytt mig om var borta den dagen jag fick komma ut eller blev “fri” igen, så skulle jag sätta mig på ett plan till ett land långt ifrån Sverige och aldrig komma tillbaka. Inte ha kontakt med någon härifrån annat än väldigt specifika, bara försvinna ifrån precis allting. Hade det inte varit så att jag begränsats av att stå på bar backe — utan eget hem, pengar, allt, när jag kunde komma tillbaka till samhället igen förra året efter tre års flykt och liv som gömd så hade det nog blivit verklighet.

Man letar alltid efter nya livsdestinationer och delmål att sträva mot, och det klassiska uttrycket “lev i nuet, livet är det som sker under tiden du skyndar framåt” passar inte oss alla. Känslan av att kombinationen av det förflutna och det där nuet inte ger dig det du behöver för att leva går inte alltid att skaka av sig, och då finns det bara en sak kvar att fokusera på; framtiden. Vissa förblir sökande hela livet, medan andra vid någon tidpunkt känner sig tillfredsställda med den vardag och små ljuspunkter de skapat.

Lite bilder från senaste tiden.

2014-06-23 23.45.53

 

2014-07-15 17.03.59

2014-07-15 19.49.51

2014-06-26 20.36.39
Från ett seminarium om teknikens framfart och betydelse med föreläsare Hannes Sjöblad. Mycket intressant föreläsning som får en att inse att olika former av transhumanism samt att singulariteteten inte är så långsökt som det kan tänkas.

DSCF0217

DSCF0328

Posted in Vardag | Tagged , , , , , | 10 Comments

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

NWT

I dag åkte jag till Karlstad för att träffa Arne Skorup och gå igenom Nya Wermlands-Tidningens arkiv i syftet att försöka få fram alla artiklar som skrivits där genom åren.

NWT är en av de tidningar som skrivit oerhört vinklade artiklar som inte speglat verkligheten på ett objektivt sätt, och därigenom åsamkat mig och min bror mycket skada. Min pappa också, naturligtvis (i synnerhet), eftersom det var han som praktiskt taget konstant var “boven” i dramat. En kvinnlig journalist på NWT bestämde sig tidigt för att ta mammas parti och skrev därefter. Hon utmålade honom som en riktig gris medan vår mamma endast var en orolig förälder. Hennes artiklar gjorde mig som yngre gråtfärdig. De borde göra mig lika gråtfärdig i dag, men med åren så kommer avtrubbningen. Man läser eller hör, och det gör ont, men man tänker inte på sin egen reaktion längre. Man orkar inte känna den. Man blir van vid att de utomstående anser sig veta vad som skett bakom stängda dörrar och vad som är sant och inte i någon annans, d.v.s. mitt, liv. Framförallt att de blundar för det som inte passar dem. Mänskligheten i en ask, kanske. Lika förödande ändå.

Journalister har en oerhörd makt i samhället — folk i allmänhet läser tidningen, ser på nyheterna, lyssnar på radion och tar genast all information de mottar som sanning. Den vinkling journalisten ger, den uppfattningen får läsaren. Jag undrar hur många journalister det är som verkligen tänker igenom konsekvenserna och innebörden av deras ord och slagkraftiga rubriker.

1403432_10202193972796730_5631608710807641961_o

 

När jag kom hem fick det bli “terapi” genom en långpromenad ner till sjön. Det är svårt att slappna av med ett förflutet som hela tiden känns oavslutat, vars konsekvenser jag får hantera varje dag i ett försök att skapa en framtid värd att stanna i livet för, och då är stunder utan måsten värdefulla.

 

DSCF0087 2
Ibland är det inte lätt att hålla ögonen öppna på bild

 

DSCF0080

dfsf

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | 2 Comments

Livet?

Ångest. Så svår att definiera men ändå nog en av de mest påtagliga känslor som finns.

Har suttit bland pappershögarna och letat efter tidslinjer, hur den och den blev inblandad och när det och det hände. Och så fastnar man där på vägen. Journalanteckningar från Folåsa, behandlingsuppdrag från socialen, rapporter om mitt beteende – fyllda av så mycket lögner och snedvridna bedömningar att jag har svårt att läsa vidare på grund av den växande klumpen i bröstkorgen. Man förflyttas i tiden, slås sönder genom att precis allt man kände då plötsligt blir nutid. Maktlösheten och förtvivlan över att ingen lyssnade, beskyddade. Jag läser texter skrivna av en så hatisk och korttänkt ung individ som jag inte överhuvudtaget längre känner igen, och jag skäms över att de fick mig dit. Jag skräms av att jag som tolvåring såg som enda utväg att hota knivdöda min mor för att personalen på ett statligt behandlingshem inte skulle våga föra mig samman med henne. Och hennes vidriga fingrar.

Men de insåg väl när jag rymde från hemmet för att komma undan henne att jag inte skulle göra det, för plötsligt var hon en av dem, stående på tågstationen i Vikingstad och ropade efter mig. “Din mamma var med och letade och hon var orolig.”

Armarna fulla av skärsår, tommare blick för varje månad, ökande antal piercingar, mer och mer självdestruktiv på så många sätt att det är svårt att lista, känslomässig robot. Melinda mår bättre nu. Hon har kommit in i ungdomsgruppen, hon pratar inte om sin pappa längre. Det har nåtts stora framsteg när det gäller mamma, Melinda visar längre ingen reaktion när man nämner henne. Förut blev hon upprörd men nu visar hon inga känslor vid samtal om mamma.

Socialen frågar mamma. Tror du Melinda blev våldtagen i Malmö? “Nej, det tror jag inte.” Ja, men då så.

Jag behöver bli färdig med tidsberättelsen här på hemsidan innan juni för att kunna fokusera på studier. Kommer det gå? Tveksamt. Hur det överhuvudtaget ska gå till är svårt att veta, med tanke på att jag inte ens har allt material som jag borde.

Jag begärde förra året ut mina papper från socialtjänsten i Filipstad. Får tillbaka tjocka buntar av papper där nästintill allt av värde har sekretessmarkerats. Till och med mina egna skrivelser som jag insände till domstolar och annat har borttagits stycken. Domar från förvaltningsrätten har sekretessmarkerats. Ordet “barnen” har suddats ut ur journalen. För jag vet inte att jag har en bror?

Jag överklagade. Kammarrätten återkommer med ca elva domar, i princip likadant formulerade; socialtjänsten har visserligen inte tillkännagivit av vilken anledning de velat sekretessmarkera, men det kan finnas anledning ändå. Hur ska jag kunna visa helheten när jag förbjuds veta tiotusen bitar? Visserligen säger det en hel del att en mamma med eget boende får en extra lägenhet betald i Linköping och 40,000 att köpa möbler för av en socialförvaltning i Sverige, och dessutom får bensin och hyrbil betald för att åka tjugofem mil till ett behandlingshem och tvinga sig på sitt barn. Att hon till och med fick låna en av socialförvaltningens bilar för att göra just det sistnämnda. Det borde säga vem som helst att något, något är inte rätt. Men problemet är att även om jag kan bevisa just det jag precis skrev, så finns det tio gånger värre saker som jag inte kan bevisa – för där texten borde finnas är ett vitt tomrum och ett X ritat i bläck.

IMAG0065

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , | 2 Comments

Mänskligheten

Varit en påfrestande vecka som bara bekräftat min övertygelse om att man aldrig kan eller bör lita på människor mer än till en viss gräns. Snällhet och gott hjärta är inte synonymt med ärlighet och gott omdöme. Öppenhet har blivit alltmer viktig och nödvändig för mig genom åren, och jag blev nu återigen påmind om hur essentiellt det är. Man kan aldrig fly från något, sluta prata om det och låtsas som att det inte finns. Sker något… ta tag i det, prata ut om det där det behövs, gå vidare när det är möjligt. Jag är i det andra skedet när det gäller denna hemsida. För vad sker om tio (färre eller fler) år när frågorna kommer..? “Vad är det för ärr du har på armarna?”, “varför skaffade du utbildning så sent?”, “varför har du varken mor eller mormor i ditt liv?”, “varför…”. Då kan jag förklara så mycket  jag orkar och kan vid tillfället, och sedan bara hänvisa hit. Är det då för den nyfikne eller intresserade inte värt tiden och engagemanget att läsa igenom alltsammans så har den heller ingen rätt att uttala sig om vad som skett eller vad som orsakat vad.

Jag hatar när saker tystas ned. Hatar mattan vävd av undvikande fraser och lögner som så ofta av mänskligheten dras över obehagliga ting. Jag har förståelse för varför det sker, men jag hatar det. Låt människor ansvara för sina egna handlingar, och framförallt, ge andra möjligheten att själva bilda sig en uppfattning och fatta beslut om vad/hur de ska anse/agera. Och finns där för de som behöver det, även om det innebär att hjärnan måste tala i stället för hjärtat.

I övrigt har de senaste dagarna fått mig att känna som att jag nästan återupplever min barndom. Avskyn för mänsklighetens feghet, dess oförmåga att agera när det behövs. Alltid likadant. Aldrig någon som sätter ned foten eller ens bryr sig om att ta reda på om det behövs. Om lite, lite obehag för egen del kan uppstå så är det fritt fram att offra en oskyldig varelses liv.

Det finns så ofattbart mycket vidrigt i denna värld.

IMG_5607

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , | Leave a comment

Hur ser det ut?

Tänkte att det var dags för en “vanlig” uppdatering. De inlägg jag postat på sistone är en aning jobbiga att ta sig igenom och kanske inte speciellt intressanta för gemene man. Trots det så är de nödvändiga, eftersom själva idén med hela sidan är att bekräfta min livshistoria… vilken ju faktiskt inte är annat än ångest och meterhögar med papper. Så känns det i alla fall.

Man skulle också kunna säga att de senaste inläggen visar min vardag. Papperen tar aldrig slut, och jag hyser en sorts hatkärlek till dem. Vad vore jag utan dem? En person som fortfarande skulle kallas hjärntvättad lögnare. Det är svårt för andra att kalla mig det när någon betrodd myndighetsperson säger samma sak som jag i skrift. Men samtidigt är de en påminnelse om all smärta jag någonsin känt.

Arbetet lämnar hursomhelst inte särskilt mycket tid eller lust till att skriva ned tankar och känslor, men det kanske kommer en sådan period så småningom ändå. Känner mig mest tom och fokuserad just nu, trött på det mesta men accepterar det ändå. På den juridiska fronten pågår det en del som jag inte vill skriva om i dagsläget, av naturliga skäl, eftersom min mor och hennes närmaste håller sig noggrant uppdaterade vad gäller mina inlägg här.

Mitt mål är att ha berättat hela historien, fram till dess att mitt LVU helt och hållet släpptes i januari 2013 och jag kunde återgå till samhället efter tre år som gömd och efterlyst, till början av sommaren. Planen är nämligen att jag ska börja studera då, och skriva här och plugga på heltid lär inte gå särskilt bra.

Så, i juni kommer denna sida gå över till mer av en blogg där jag skriver av mig tankar, berättar om hur livet ser ut, och om jag faktiskt vid någon tidpunkt kommer känna mig levande igen.

Tack till er som läser.

 

IMG_5568

IMG_20140314_143539

Posted in Vardag | Tagged , , , , | 1 Comment

Arbete

Desto mer jag läser, desto ledsnare blir jag. För varje bunt så klarnar historien mer och mer. Alla minnen kommer tillbaka från den sida av besluten och händelserna jag stod — den sida där man inte fick höra och läsa vad som sades bakom kulisserna. Man fick breda leenden vari falskheten inte kunde vara tydligare.

Men ändå när man läser verkligheten, ser attityden som funnits, lögnerna som skamlöst tagits för sanningar av självutnämnda experter… så kan man inte skaka av sig tragiken. Allt är så uppenbart, och det finns så många människor som borde skämmas för deras ord och handlingar under dessa år. 

DSC_0123[1]

Posted in Vardag | Tagged , | Leave a comment