Author Archives: MelindaNorberg

Vi kan inte alltid “bara” vara människor

I det flitigt omskrivna Kevin-fallet är rättssäkerheten på tapeten igen.

På presskonferensen den 19/5 uttalade de misstänkta bröderna att de ville ha en ursäkt av dåvarande förundersökningsledare Rolf Sandberg om vidare utredning frikänner dem från mordet. Det lär vara det minsta de förtjänar den dagen.

När man sett dokumentären av Dan Josefson slås man av många saker. Det är rörande att se föräldrarnas förtroende för myndigheterna och lika upprörande är det att se hur den missbrukas. Tanken med myndigheterna, och kanske då i synnerhet Polisen, är att det där ska finnas en målmedveten strävan efter att agera på ett oklanderligt vis enligt lagar och praxis samt därigenom förvalta medborgarnas förtroende väl.

I slutet av Josefssons dokumentär sitter man i ett hav av frågor. Det finns hur mycket som helst att fundera på och ifrågasätta, men en röd tråd genom nystanet är de ansvarigas alltmer framträdande desperation och vilja att få ett slut på det hela. Det fanns en press från samhället att få det uppklarat, människor var rädda och det var ett speciellt fall. Att om och om igen återvända till ruta ett under de omständigheterna kan nog närmast liknas vid en mardröm. Sandberg uttrycker i dokumentären att han en period på grund av pressen inte sov om nätterna, så nog hade marritterna förpassats till ljusets timmar. Det är lätt att tänka sig in i deras situation. Men är det inte så att de människor som ges förtroendet att skapa trygghet, rättvisa och ordning för medborgarna arbetar där de arbetar för att de ska sköta den viktiga uppgiften med professionalism, objektivitet och kunskap?

När en av de ansvariga förhörsledarna, Anders Forsman, fick se det sista förhöret så var hans omedelbara reaktion att det var fel gjort, och någonstans så var väl det den enda ljusglimten i hela dokumentärserien – till skillnad från de andra som gärna ville lägga locket på, och kände sig pressade mot väggen i stället för att möta det odiskutabla faktum att de slutsatser som dragits utifrån förhören är under all kritik.

”Vi är bara människor” är ett vedertaget uttryck, och visst är det just det som man slås av när man ser de där förhören i Arvika för 18 år sedan. Men det spelar ingen roll, för inom vissa delar av vårt samhälle krävs det mer än så. På dessa områden krävs det att man på sitt arbete kan lägga saker såsom andras förväntningar, prestige och rädsla för att misslyckas åt sidan. Polismyndigheten bör åtminstone ligga mycket högt på listan av dessa samhällstjänande arbetsplatser där just detta förhållningssätt är a och o, och därför borde Rolf Sandberg ge de drabbade en ursäkt oavsett om ett frikännande äger rum eller inte.

Kanske kan också detta fall ge allmänheten en tankeställare om att det ofta är av vikt att låta myndigheter som Polisen arbeta i lugn och ro, utan ett panikartat samhälle som ställer krav på snabba svar.

Man blir i alla fall glad i själen å brödernas vägnar som högst troligen kommer bli frikända, men samtidigt är det på sin plats att skänka en tanke till Kevins anhöriga som nu befinner sig på ruta ett igen – med många år förflutna och en minskad möjlighet att få visshet om vad som faktiskt skett.

 

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , | Leave a comment

Livssammanställning

Jag tänkte att jag skulle publicera den skriftliga delen av det jag skickade in till Justitiekanslern ifall det finns någon intresserad som inte redan begärt ut den från myndigheten. Eftersom den här sajten mestadels tjänar till att ge vi barns historia av det som hänt och att motsäga en massa feluppfattningar och lögner så känns det även som att den kan vara av betydelse att finnas här, då jag valde att fokusera på att sammanställa allt till myndigheter i stället för här.

Bilagorna är tyvärr alldeles för många för att publicera, men skulle någon vara intresserad av något särskilt så kan man skicka mejl till mig.

Jag korrekturläste arbetet snabbt innan jag skickade in det, men därefter har jag inte orkat ta mig igenom det som jag egentligen borde, så jag får väl be om ursäkt i förväg för eventuella otydligheter.

Länk till sammanställning

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Justitiekanslern och skadestånd

För de som inte läst det på annat håll så har alltså JK: s beslut kommit kring den anmälan jag skickade in i december förra året. Anmälan var på runt 150 sidor och hade nästan 500 bilagor. Jag hade arbetat med “sammanställningen” som jag kallar den en lång tid och att skicka in den var en lättnad, även om man vid sådana tillfällen alltid känner att man kunde gjort saker bättre eller är osäker om man glömt något av betydelse.

JK:s beslut kan väl sammanfattas som så att de inte tänker utreda ärendet från början då JO redan kritiserat socialnämnden år 2008, och att det vid JK: s granskning inte framkommit något som ger dem anledning att kritisera domstolarnas beslut. De menar att Filipstads kommun är platsen dit jag ska vända mig med krav om ytterligare skadestånd än det JK betalar ut.

http://www.jk.se/beslut-och-yttranden/2016/05/7681-15-40/

Man kan ganska snabbt konstatera att 44.000 SEK är en ynklig summa för tio års lidande och en förstörd barndom (särskilt om man betänker att jag sannolikt kommer att må dåligt mer eller mindre resten av mitt liv på grund av saker som inte borde ha hänt), men samtidigt så tar jag det som positivt att jag överhuvudtaget tillerkändes något. Sverige är inte överdrivet generösa med skadestånd, och även om skadeståndet endast gäller en liten del av omhändertagandet så är det ändå en form av erkännande på att fel begåtts och att jag inte borde ha placerats på institution som elvaåring. Det är ändå en skön känsla.

Det som svider är att JK valde att inte utreda hela fallet på grund av Justitieombudsmannens kritik 2008, eftersom den anmälan som ledde fram till JO: s kritik gjordes av ett av min pappas ombud och var väldigt långt ifrån fullständig. Jag hade hellre sett att JO: s utredning 2008 inte ägt rum, till förmån att JK nu hade kunnat utreda ärendet fullt ut i efterhand. Att JK väljer att inte utreda alltsammans utifrån den aspekten är för mig förståeligt, men det känns ändå väldigt ledsamt.

Om jag nu väljer att gå vidare med skadeståndskrav så återstår ändå frågan hur pass utrett allt blir. Eftersom tiden har gått så är det inte svårt att förstå att rättvisa aldrig kommer kunna skipas i så många sammanhang som man kanske önskar, men när det gäller de grövre brott som begåtts av exempelvis mamma, och den otroligt oprofessionella hanteringen av ärendet hos Polisen i Karlstad-Filipstad och socialmyndigheterna i Filipstad så är den dokumentationen lika tydlig oavsett hur lång tid som gått, vilket möjliggör vidare utredningar i dag och år framöver.


Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , , , , | 2 Comments

Juli 2015

Skriver ett inlägg mest för att visa att jag lever. Jag valde att inaktivera min Facebook-sida ett tag då jag kände att tiden inte räckte till, och lite andra orsaker som är en del av “offentlighet” på nätet men likväl ganska tröttsamt. Jag blir nog aktiv där igen snart igen. Det kan vara bra för den (för ovanlighetens skull) tysta, nyfikna massan — som kanske fortfarande hoppas på att jag någon dag ska ge upp och tycka att det är korrekt att jäviga lokalpolitiker får förstöra livet för en familj och låsa in barn som inte behövs låsas in, eller för all del använda 10+ miljoner av skattebetalarnas pengar till det hela – att vila lite.

Jag jobbar på med det som behövs, och försöker uppskatta vardagen däremellan. Jag har hunnit resa en del och försöker svettas bort ångesten på daglig basis. Måendet går upp och ner. Man får vara glad så länge tomheten håller sig borta, även om det innebär ångest och stress i stället. De två sistnämnda agerar åtminstone drivande.

20150609_093337



get up, dress up, show up and never give up





Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 1 Comment

Maciej Zaremba och hans artikelserie

För de som engagerar sig i LVU och barnrättsliga frågor så är nedan länkade artiklar garanterat inga nyheter, men för de som inte läst dem ännu kan det vara intressant och ögonöppnande information.

http://www.dn.se/kultur-noje/varfor-dog-matilda/?fb_ref=Default

http://www.dn.se/kultur-noje/darfor-forsvann-ellens-pappa/

http://prio.dn.se/prio/2015-04-29/morgon/kultur/sa-blev-olle-berovad-sin-mamma-2

I hans senaste artikel behandlar han ett fall från en mindre stad, där det är mamman Åsa som avskiljs från sin son Olle genom pappans helhjärtade stöd från socialtjänsten, där de till och med erbjuder fadern stöd att trotsa domstolsbeslut.

Fallet har Maciej Zaremba funnit i Lena Hellblom Sjögrens bok Barnets rätt till familjeliv (2012) där även jag och min bror finns med. Med anledning av artikeln öppnade jag på nytt boken och läste igenom avsnittet som handlar om oss, och upptäckte att Hellblom Sjögren jämfört och visat på likheter i Olles fall och vårt – då med Olles pappa och min mamma som likhetsfaktorer. Det är för mig ett nytt sätt att tänka på det hela, men slår mig som mycket sant. Det uppenbara är ju att mamma under många år – tillsammans med sin tidigare arbetskamrat (under hela tolv år – någon som vill påstå att man inte lär känna varandra på tolv år av gemensamt arbete inom hemtjänsten i ett litet värmländskt samhälle?) socialchefen Steijner i Filipstad – berövat mig och Daniel vår pappa. Precis som Olle av sin far berövats sin mamma enligt artikeln.

Skillnaden är att det i vårt fall är den som utsatt oss barn för alla vidrigheter som hon av oss anklagades och anklagas för är den avskiljande föräldern – mamma. Hjärntvätten fick hon sedan hjälp med av Folåsa behandlingshem, om än en misslyckad sådan då vi än i dag – årsvis av inlåsningar, ytterligare obeskrivliga helveten och tio år senare, lever i verkligheten, något som de (socialtjänsten och Folåsa) i sin ogrundade övertygelse försökte tvinga oss att förneka.

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 1 Comment

Det där med kommunikation och öppenhet

Någonting som kännetecknat min mamma under numera många år är ett smusslande och uppsökande av människor i det tysta. Hon har besökt folk i deras hem, på deras kontor, pratat med deras släktingar o.s.v. Alla som på något sätt har stöttat eller trott på mig, Daniel eller pappa – eller kanske bara intresserat sig för vad som hänt och gjort det känt på olika vis. Hon har suttit vid köksbord över kaffekoppar och sagt allt mellan himmel och jord, saker som hon hävdat vara sanning, och varit ett offer fram tills några av alla dessa människor visat sig ha en ifrågasättande livssyn (som vi alla borde ha, i alla lägen, enligt mig) av olika grader och ställt relativt milda frågor som ”okej, men hur kan du tycka att dina barn borde vara inlåsta på Folåsa så unga?”, för då har dessa människor inte varit intressanta längre. Ordet ”manipulativ” har varit vanligt förekommande.

De gånger det har passat att vara öppen, så har det varit i vinklade artiklar, skrivna av journalister med en förutbestämd uppfattning som överhuvudtaget inte brytt sig om att kontakta ”andra sidan” av historien. Värmlands Folkblad kan jag nämna som en tidning som utmärkt sig extra tydligt inom den kategorin. Under tiden jag var borta skrevs det också en hel del på en skvallerblogg vid namn Filipstad i Folkmun som drevs av en Anna-Carin Windh, en person – som jag förstått det – har journalism (en högst subjektiv uppfattning om dess innebörd dessutom) som en typ av hobby. Där publicerades det bl.a. ett öppet brev skrivet av mamma, där hennes version och världsbild tydligt presenterades. Verklighetsfrånvända påståenden som var svåra att ens förstå publicerades. Detta var dock inte det mest anmärkningsvärda, utan det var de stängda kommentarsfälten. Mamma hade talat och då räckte det visst så.

Samma sak sker i dag. Mamma kontaktar människor som öppet engagerat sig eller intresserat sig för vad jag har berättat, eller vad de läst om fallet. Hon gör det i det tysta, och jag kan aldrig veta förutom då andra talar om det för mig eller de direkt berörda hör av sig till mig för att fråga eller säga det de vill. Här hamnar då ansvaret hos den hon kontaktar – antingen tar man det hon säger för sanning och utgår ifrån att den sista versionen av något man hört är den sanna, eller så hör man av sig till mig och ifrågasätter det man undrar över.

Hela konceptet med den här sidan bygger på öppenhet. Jag är väldigt trött på ogrundade spekulationer, människor som tror sig veta utan vetskap och sådana som tisslar och tasslar i bakgrunden. Förr kanske människor hade ursäkten att jag var borta, att det inte fanns något tydligt sätt att kontakta någon berörd och ställa sina frågor, men den finns inte längre. Jag har hemsida, jag har Facebook, jag har e-post helt tillgängligt så att vem som helst kan kontakta mig om de vill. Nu kanske det finns en del som tänker att ”jag har ett liv att ta hand om också, jag har inte tid att prata med dig om ditt liv och kolla upp allt”, vilket för mig är helt naturligt. Men – har någon tiden att föra kontakt med min mamma och lyssna till hennes utsagor men inte tiden eller intresset att därefter göra detsamma med mig, så borde man hålla sig utanför alltsammans. Vara neutral, hålla sig till att man inte vet. Neutralitet vore naturligt både till min version och den ”andra sidan” tills alla delar har bevisats eller åtminstone otvivelaktigt hänger ihop.

Så, återigen – hela syftet med den här sidan är att besvara frågor och berätta vår historia på ett så öppet och ärligt sätt som möjligt. Ge mig gärna den chansen.


Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , , , , | 4 Comments

Nytt år, nya tider

Hösten har varit extremt påfrestande på många sätt, men jag har på något förunderligt vis klarat skolan ändå. Trots det, så inser jag att det inte kommer hålla termin till, varför jag bestämt mig för att göra en avbrott i studierna och under nästa år fokusera på mig själv och juridiska processer. Jag har en jobbig tid framför mig, men vissa saker måste man igenom för att kunna andas igen.

Tanken med den här hemsidan var från början att lägga ut ganska mycket fakta, för att kunna visa för alla som trott sig veta att de i själva verket låtit sig dras in i ett nät av osanning, men jag har i dag en annan tanke. Jag kommer, efter mående och förmåga, utforma ett strukturerat och mycket omfattande arbete som förhoppningsvis blir det som gör att detta “fall” förpassas till historien en gång för alla. Det kommer dock inte att läggas upp här, utan presenteras på annat håll. Jag kommer fortfarande att uppdatera hemsidan då och då, kanske lägga ut lite liknande inlägg, men det blir nog framförallt lite korta uppdateringar hur vägen till en önskad upprättelse ter sig och mer personligt präglade inlägg.

Om nu någon som läser den här bloggen skulle ha missat att jag intervjuades i NWT (Nya Wermlands-Tidningen) av Arne Skorup för några månader sedan, så lägger jag upp artiklarna nedan.

Sida 1 (förstasidan)

Sida 4

Sida 5

Sida 6

Sida 7

Socialen yttrar sig

Jag uttalar mig ytterligare

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , , , | 4 Comments

Juli 2014

Nu har mer än halva sommaren gått, och jag är klar med två (snart tre) av sommarterminens fem kurser. Det har varit stressigt och påfrestande eftersom det inneburit i princip tre prov och uppsatser per vecka som ska skickas in och pluggas till. Jag satsar dessutom på högsta betyg i den mån jag hinner, så det har varit extra mycket arbete. Midsommar blev ett andningshål, men det fick jag sota för senare i och med att studierna blev försenade. Sena nätter, sömnbrist, mer stress än vanligt, men det har lönat sig i två A:n som slutbetyg i de färdiga kurserna. Den tredje ska jag nu i veckan ha en slutgiltig muntlig examination i och hoppas på någorlunda högt betyg även i den.

Det är skönt att ha mycket att göra. Hjärnan tvingas lägga resurserna på annat än ångestbildande tankekedjor, men samtidigt så är det från och till svårt att orka med när måendet i grunden är en total katastrof. Den monotona tillvaron jag lever i just nu förbättrar det inte heller, men i det långa loppet så kommer saker och ting bli bättre av att jag pressar mig själv en gång till. Det är i alla fall vad jag försöker intala mig själv. Det är nämligen svårt att överhuvudtaget ens gå upp om morgonen om man inte inbillar sig själv att livet har någon form av mening. Ett värde har det alltid, framförallt genom de små stunderna man upplever att man tycker om att vara just där, just då och att man inte analyserar alltför mycket. Men en mening?

Jag längtar till dagen jag skaffat mig körkort. Packa in hundarna i bilen och bara ge sig av på spontana långväga utflykter när man känner att den där kritiska punkten närmar sig då man inte längre klarar av den återkommande verklighetens mönster. Kanske ge sig ut och vandra i vildmarken, bland fjäll, och bara stänga ute resten av världen för ett tag. Med tanke på hur dyrt det är med kursmaterial så lär inte den dagen komma på ett tag, men så småningom. Och även en så pass, enligt många, “liten” sak att sträva efter fyller dagarna med lite produktivare agerande.

Dagen jag har möjlighet att resa dit jag vill i världen är en ständigt återkommande motivation, även om den ofta känns mycket avlägsen. När jag var yngre, och speciellt under tiden jag satt på Folåsa, tänkte jag alltid att om jag aldrig fick komma hem igen, och om allt jag någonsin brytt mig om var borta den dagen jag fick komma ut eller blev “fri” igen, så skulle jag sätta mig på ett plan till ett land långt ifrån Sverige och aldrig komma tillbaka. Inte ha kontakt med någon härifrån annat än väldigt specifika, bara försvinna ifrån precis allting. Hade det inte varit så att jag begränsats av att stå på bar backe — utan eget hem, pengar, allt, när jag kunde komma tillbaka till samhället igen förra året efter tre års flykt och liv som gömd så hade det nog blivit verklighet.

Man letar alltid efter nya livsdestinationer och delmål att sträva mot, och det klassiska uttrycket “lev i nuet, livet är det som sker under tiden du skyndar framåt” passar inte oss alla. Känslan av att kombinationen av det förflutna och det där nuet inte ger dig det du behöver för att leva går inte alltid att skaka av sig, och då finns det bara en sak kvar att fokusera på; framtiden. Vissa förblir sökande hela livet, medan andra vid någon tidpunkt känner sig tillfredsställda med den vardag och små ljuspunkter de skapat.

Lite bilder från senaste tiden.

2014-06-23 23.45.53

 

2014-07-15 17.03.59

2014-07-15 19.49.51

2014-06-26 20.36.39
Från ett seminarium om teknikens framfart och betydelse med föreläsare Hannes Sjöblad. Mycket intressant föreläsning som får en att inse att olika former av transhumanism samt att singulariteteten inte är så långsökt som det kan tänkas.

DSCF0217

DSCF0328

Posted in Vardag | Tagged , , , , , | 10 Comments

Fortsatt skrivande

Nu när jag – äntligen – skrivit färdigt om varför jag och Daniel inte gick i kommunal skola mellan 2001 och 2005 så är det dags för mig att fortsätta på bakgrundshistorien i övrigt (Bakgrund, del 1 och Bakgrund: “Hjärntvättens” födelse). Den kommer sannolikt att ta lång tid för mig att beta mig igenom, särskilt som jag denna vecka påbörjar mina studier. Jag ska läsa ungefär 800p per termin, vilket alltså innebär att jag kommer vara en aning upptagen med att skaffa betyg. I övrigt ska vardagen skötas med diverse måsten, och det kan ta både krafter och tid.

Jag hoppas ändå att jag kommer kunna lägga ut inlägg i samma (relativt långsamma) takt som tidigare. Kanske kommer studierutinerna att hjälpa mig i viss mån, de kanske tvingar mig att verkligen sätta mig ner och ta tag i alltsammans oavsett hur mycket det tar emot. Det får visa sig.

Jag finner det ironiskt att jag när jag fastnar “för” mycket i alla helvetiska upplevelser som varit, får ångest över att jag inte tar mig framåt i livet i tillräcklig fart, och att jag när jag tar mig framåt i livet får ångest över att jag inte skriver tillräckligt om och kämpar nog för att bearbeta/reda ut/få upprättelse för det förflutna. Det är inte så att jag sitter och tycker synd om mig — något jag, inskavt i märgen, räds att folk ska tro, efter tre års oavbrutet lyssnande till statligt anställdas utläggningar om att inget har hänt mig, att jag bara ligger och tycker synd om mig själv i stället för att gå och träffa min oroliga mamma (som ju faktiskt mår hemskt dåligt av anklagelserna mot henne) och gå i skolan.

Det är ett ständigt inre kaos som inte vet vad av allt förgånget det ska fokusera på. Ännu mindre vad som ska göras åt det. Jag kan inte förändra vad som varit, jag kan inte åtgärda alla årslånga konsekvenser, jag kan inte laga det som gått sönder — det vill säga allt som betytt något. Jag tror det är ur det kaoset skrivstressen gror. Om jag skriver om allt så känns det i alla fall som att jag gör något åt det, att jag kan bevisa mitt intrinsikala värde som människa, att jag inte längre är ett nödvändigt ont — fritt att kasta hit och dit i kamper av skiftande syften uppfyllda av prestige och tunnelseende. Känslan av att vara det sistnämnda är svår att skaka av sig efter att knappt ha kommit levande ut på andra sidan sju år av Filipstads mening om hur ett omhändertagande enligt lagen om vård av unga ska se ut.

 

DSC_0022  1

 

Posted in Uncategorized, Vardag | Tagged , , , , , , | Leave a comment

Barnen som “tvingades” vara hemma från skolan, del 6 (sista delen)

 

Någon av mina föräldrar hörde under våren 2003 talas om en förening från Ekshärad som varit med och hjälpt till i mobbningsfall, varför Föreningen Mot Mobbning blev inblandad och fick fullmakt från dem att “arbeta för att stävja mobbning/trakasserier vid Nordmarks skola”. Ordf. Anna Larsdotter Arvidsson skrev till enhetschefen på socialförvaltningen och undrade varför de inte agerat efter att ha fått de två anmälningarna från BUP om situationen vid Nordmarks skola.

 Larsdotter 1Larsdotter 2Larsdotter 3

 

Enhetschefen svarade det som man tidigare kunnat se i handlingarna – de avsvor sig allt ansvar för skolan och menade att det inte var deras område.

I september 2003 läste min pappa i en av tidningarna att han skulle vitesföreläggas igen. Han hade inte blivit informerad om detta, därmed var han omedveten om vad kommunen grundade det på denna gång. Advokat Lennart Olsson kämpade vid denna tid mot sjukdom, varför en annan advokat, Lars Dominique, hoppade in och tillskrev nämnden att de borde avvakta beslut innan min pappa fått yttra sig över skolledningens skäl.

LD -- TN läst i tidningen om vite

 

Efter att kommunen skickat ut olika protokoll skrev Lars Dominique till dem igen, där han åberopade att skolchef Ulf Almqvist skulle tas bort från ärendet på grund av jäv. Listar kortfattat vissa av anledningarna:

  • Almqvist hade uttalat sig i media flertalet gånger om ärendet trots att det var belagt med sekretess. Han hade sannolikt även utlämnat handlingar till pressen som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade specifikt uttalat sig i radio om ärendet och där lämnat ut sekretessbelagda uppgifter.

 

  • Almqvist hade på ett ensidigt sätt presenterat ärendet för Barn- och utbildningsnämnden, undanhållit nämndledamöterna handlingar, underlåtit att informera nämnden om intyg från BUP som visade hur illa vi farit i skolan, samt information som hemundervisningsläraren Gunnel Gustavsson lämnat vilken ej talade till skolans fördel.

 

  • Almqvist hade skyddat en lärare som framför honom och mina föräldrar erkänt misshandel av Daniel.

 

  • Almqvist hade spridit min mormors brev (se inlägg om det här ) som han fått kopia på från Skolverket till socialförvaltningen.

 

  • Almqvist hade anordnat och medverkat i en presskonferens om ärendet som pappa inte fick reda på förrän efteråt, och därmed inte givits någon möjlighet att försvara sig eller föra sin talan. Almqvist hade dessutom återigen lämnat uppgifter på denna konferens som var sekretessbelagda.

 

  • Almqvist hade underlåtit att diarieföra både Gunnel Gustavssons brev, innehållande negativ information om skolan, samt BUP: s intyg daterat 2001-11-08.

 

  • Almqvist hade brutit mot förvaltningslagen genom att Almqvist lämnat underlag till BUN för vitesföreläggande mot min pappa utan att den sistnämnde fått reda på vare sig inlämnandet eller vad det innehöll.

Dokumentet i sin helhet:

Dominique om Almqvist jäv 1Dominique om Almqvist jäv 2Dominique om Almqvist jäv 3Dominique om Almqvist jäv 4

 

Hösten 2003 skrev dessutom psykolog Lars Bagge (känd mobbningsexpert) ett utlåtande/intyg efter att han tagit del av handlingar om ärendet och pratat med oss samt våra föräldrar. Han gavs uppdrag från kommunen att utreda och komma fram med ett skolförslag, något han gjorde några år senare (kommer till det). Lars Bagges åsikt var redan 2003, som kan läsas i intyget, att jag och Daniel borde få ges chansen att återuppbygga förtroendet för vuxna och överkomma skolrädslan genom att nya människor skulle sköta vår återgång till undervisning.

(Ej mina markeringar.)

 

Lars Bagges intyg 1Lars Bagges intyg 2

 

Jävsinvändningen mot Ulf Almqvist avslogs, vilket för mig knappast är förvånande. Ulf Almqvist hade starka åsikter i ärendet och hade från börjat valt att blunda för och fullkomligt förneka misshandeln, mobbningen och de sexuella trakasserier som försiggick på Nordmarks skola och var enligt min mening fast besluten att “vinna” striden och få tyst på hela saken. I en liten kommun som Filipstad vill knappast resterande tjänstemän och politiker ställa sig emot en av deras kollegor och kafferastsfränder för några “bråkstakars” (läs: anmälares) skull. Dessutom var det ju extra viktigt efter kontroversen med Barnombudsmannen att inte “skämma ut” Filipstads kommun.

Jag saknar material från 2004 i skolfrågan, annat än beslut om att min far skulle delges vitesföreläggande och diverse polisrapporter vittnar om besök från polisen där de skulle delge detta. Det var ju deras uppgift som de fått från kommunen, så det finns väl inte så mycket att säga om det, annat än att det för mig och Daniel var ytterligare en stressfaktor som försämrade vårt mående.

2005, dock. Det blev året då skolkonflikten plötsligt var ett verktyg för mamma att skydda sig själv från att människor skulle tro på mig och Daniel, att hon misshandlat oss på många sätt, sexuellt inkluderat. Hur ärendet hamnade hos socialen igen och hur det kom sig att hennes övergrepp kom i ljuset ska jag förklara längre fram, detta är – som jag tidigare skrivit – inlägg som endast berör skolbiten, eftersom jag ser den som en separat del i hela historien.

I mars 2005 skrev psykologen och mobbningsforskaren Lars Bagge ett förslag på hur man skulle lösa hela problemet – nämligen via Sofia Distansskola.

Lars Bagges förslag 2005 (1)Lars Bagges förslag 2005 (2)

Det ansågs uppfylla alla krav och var en skonsam väg för mig och Daniel tillbaka till studierna. I efterhand har min mamma och Filipstads kommun menat att jag inte kunde börja på denna skola på grund av att jag var för ung, men i och med nedanstående utlåtande så var det möjligt. Man hade dessutom enkelt kunnat utföra tester som kunde vittnat om huruvida min kunskapsnivå skulle klarat årskurs 6.

Strömberg-Linds utlåtande

 

Men i vilket fall, kommunen godkände förslaget i augusti och ansåg det uppfylla skoltvångskriterierna om vi skrevs in i skolan.

Godkännande fr kommunen (1)Godkännande fr kommunen (2)

 

Det var dock kommunen som skulle insända blanketterna, vilket inte skedde. I slutet av sommaren/början av hösten uppmanades pappa av den s.k. “externa utredaren” på socialtjänsten (Rose-Marie Sundström) att insända blanketterna till Sofia Distans, vilket han gjorde 2005-10-07.

Men under tiden som Sofia Distans processade blanketterna så ansåg kommunen det rätt att skicka in ytterligare anmälningar till socialtjänsten. De påstod att min far “fortsatt” förvägrade oss skolgång, när det i själva verket var blanketter insända till distansskolan – som kommunen alltså godkänt. Jag tycker det på ett tydligt sätt visar att rektor Jan Ulvforsen och skolchef Ulf Almqvist hade en personlig agenda i konflikten. De ville statuera exempel –- alla barn ska gå i skolan och Filipstads skolor är BRA.

 

Skolans anmälan 2005 (1)Skolans anmälan 2005 (2)

 

Utredaren Sundström på socialen talade med advokat Ulf Ljunqvist och han skickade sedan följande brev, där han hade vetskap om att det är Filipstads kommun som ska skicka in ansökningarna. På vems uppdrag han skriver är oklart, men min gissning är att socialen hade honom som något sorts ombud redan vid denna tidpunkt. Han blev sedan anlitad som deras advokat mot min pappa i LVU-förhandlingarna o.s.v.

 

Ljungqvist skriver att kommunen måste ansöka

 

Kommunen verkade helt och hållet ställa sig utanför hela processen och samtalet. De anmälde i stället återigen till socialtjänsten (!).

 Skolans anmälan 2005 andra

Och igen. . . nu äntligen med benämnande av Sofia Distans.

Tredje skolanmälan

 

I brevet från kommunens advokat Annika Gustafsson, vilket bilades i sistnämnda anmälan, gavs ytterligare ett godkännande till Sofia Distans. Det sågs som ett fullkomligt accepterat alternativ, och kommunen ville sammankalla ett möte för att diskutera hur samarbetet mellan vårdnadshavare och kommunen skulle utformas.

Andra godkännandet av Sofia Distans (1)Andra godkännandet av Sofia Distans (2)

 

En lösning var alltså äntligen där.

 

Eller?

 

Inget möte skedde förrän 1 december 2005.

24 november 2005 lyckades min mamma, med stor hjälp från socialen (återkommer till det) samt lögner, tillskansa sig insyn i alla utredningar samt bestämmanderätt genom interimistisk gemensam vårdnad – mitt under pågående polisutredning om sexuella övergrepp mot barn.

Alltså fanns hon med på mötet den första december 2005. Där satte hon stopp för alltsammans. Något anmärkningsvärt i detta är att hon visste om att om skolfrågan ej löstes så skulle socialtjänsten ansöka om familjehemsplacering, samt min pappa skulle ådömas 60.000 SEK i vite. Naturligtvis sade hon nej, trots att hon så sent som i slutet av våren 2005 uttalat att hon stödde pappa i skolkonflikten.

Skolmöte december 2005 (1)Skolmöte december 2005 (2)Skolmöte december 2005 (3)

Trots att pappa inte längre var ensam vårdnadshavare var det endast från honom kommunen krävde vite. Varför? Kravet för att skolan skulle lösas var ett gemensamt förslag, inget gemensamt förslag inkom, men ändå var det enbart min far som straffades? Det var dessutom mamma som stoppade inskrivningen på Sofia Distans, som redan överenskommits.

Annika Gustafssons brev till pappa i slutet av december 2005

 

Pappa dömdes att betala 60.000 SEK i vite. En LVU-ansökan insändes gällande mig och Daniel. Skolledningen fortsatte att ljuga. Jag tycker nedanstående artikel på sätt och vis sammanfattar slutet av skolkonflikten ganska väl. Ulf Almqvist lämnar en tydlig lögn – att de aldrig lovat något om distansundervisningen – och allt ser plötsligt helt annorlunda ut än vad det gjorde bara några månader tidigare, innan mamma fick den interimistiska gemensamma vårdnaden.

(Jag hade 2006 klippt ut artikeln och klistrat in den i min dagbok, varför den är lite sönderklippt här och där. Hånfull kommentar rörande bilden på socialchef Kristina Steijner ditskriven av mig 2005 har jag klippt bort, därav det vita strecket mellan rubrik och text.)

Artikel - almqvist ljuger

 

Sammanfattning

Kort om det jag skrivit i de olika delarna:

År 2001 togs jag och min bror Daniel ur skolan i Nordmark. Anledningen var att Daniel berättade om misshandel och mobbning i skolan, både från lärares och elevers sida, som även jag drabbades av vid skolstart. Flera familjer anmälde till Skolverket. Det berättades från deras sida om grova sexuella trakasserier, kollektiv bestraffning, misshandel samt tvångsmatning.

I byn bildades två sidor, en som försvarade skolan och en som ansåg att skolmiljön var skadlig.

Skolverket åkte på förbestämda besök på skolan och hittade vissa saker som behövde förbättras, de gav en av skolans inblandade kritik, men i övrigt vidtogs inga direkt åtgärder.

Skolans representanter valde att gå med taggarna utåt, vitesbelade min far och ljög i tidningarna om fallet ett flertal gånger. Beslut togs om hemundervisning men när den första hemundervisningsläraren slutade kom ingen ny förrän tre månader senare. När den andra hemundervisningsläraren skickade brev till rektorn som var till fördel för mig och Daniel och kastade negativt ljus över skolan så diariefördes det ej.

Kommunen undersökte möjligheten att anmäla BUP för förtal efter att de i anmälan till socialen namngivit två barn som varit mest aktiva i att göra skolmiljön sexuell.

BUP i Karlstad skrev flertalet intyg där de belyste hur illa vi, i synnerhet Daniel, farit av händelserna i skolan och att de stödde vår fars hemundervisningsförslag som en mjuk övergång till skola. Flera av dessa intyg nådde aldrig barn- och utbildningsnämnden i Filipstad.

Två meriterade utredare kom var för sig (en av dem anlitad av kommunen) fram till att jag och Daniel farit mycket illa i skolan och att kommunen ej gjort sitt bästa för att lösa situationen, samt två olika lösningar med en sak gemensamt — människorna i skolledningen som varit inblandade borde bytas ut och neutrala individer borde överta ansvaret och se till att jag och Daniel fick en mjuk och pedagogisk skolåtergång.

Skolan anmälde till socialen flertalet gånger, åtminstone två gånger när en lösning varit på gång, men socialen beslutade att skolan ej var deras område utan att ansvaret låg hos föräldrar och skolledning.

2005 godkände kommunen en utbildning hos Sofia Distans som en acceptabel lösning, något skolledningen senare ljög i media om genom att förneka att de givit löften (vilka lämnats brevledes). Min far blev tillsagd att skicka in ansökningsblanketterna till skolan när det i själva verket var kommunen som skulle göra det. Processen försenades och innan de insänts lyckades min mor få interimistisk gemensam vårdnad (under pågående polisutredning mot henne rörande sexuellt utnyttjande av minderårig — dvs. mig och Daniel. Hon sade genast nej till skolförslaget då det innebar att min far skulle beläggas med 60,000 SEK i vite samt att en LVU-ansökan om familjehemsplacering skulle insändas av socialtjänsten i Filipstad – som nu helt plötsligt ansåg att skolan var deras område.

Min far fick 60,000 SEK i vite och jag och Daniel hamnade, 11 resp. 14 år gamla, på ett behandlingshem för kriminella ungdomar med främst narkotikaproblematik i åldrarna 13-21. Där gick vi heller ej i skola på ungefär 2 ½ år.

 

Min åsikt

Många som följt just skolkonflikten i tidningarna och skaffat sig sin uppfattning därifrån har trott (och tror kanske fortfarande) att jag och Daniel blev illitterata analfabeter som aldrig skulle kunna klara oss i livet. Att pappa “tog bort” vår skolgång som ett led i hans s k “isolerande” av oss.

Det var aldrig någon som fick veta att jag skrev bokmanus på 150 sidor när jag var 9-10 år, i ett av dem fanns bara två stavfel. Jag hade blivit publicerad och varit världens yngsta författare om inte socialtjänstens omhändertagande skett. Det var ingen som fick veta att pappa köpte lärodator till mig och Daniel med ett brett spektrum av läroprogram, skolböcker och annat material som han fick bekosta ur egen ficka. Det var han som lärde mig både läsa och skriva innan jag började skolan. Både Daniel och jag hade ett papper utskrivet på alla gångertabeller som satt på väggen bredvid sängen, som vi lovade pappa att repetera varje kväll innan vi somnade och som han sedan förhörde oss om.

De som menade att pappa skulle tvingat iväg oss till skolan kan inte heller ha förstått hur pass dåligt vi faktiskt mådde. Daniel hamnade i ett närmast apatiskt tillstånd där han inte ens klarade av att dricka eller äta själv när det var tal om att vi skulle tvångshämtas.

Både Daniel och jag hade tillgodosedda sociala behov. Vi hade kamrater som vi träffade med jämna mellanrum och vi hade olika intressen. Vi satt inte och gömde oss i ett hus och aldrig gjorde någonting. Om somrarna åkte vi land och rike runt på olika bilutställningar och träffade bekanta och deras barn. Jag kan aldrig minnas att jag känt någon yttre ensamhet som barn. Med “yttre” menar jag rent socialt, en inre ensamhet har jag så långt jag kan minnas plågats av, men den har föranletts av mammas hemligheter och den ständiga känslan av att behöva låtsas som att allt var bra.

Jag har gått i ordinarie skola två veckor i första klass, jag har sedan gått (halva) åttonde klass – vilken jag till stor del skolkade mig igenom på grund av min utveckling på Folåsa, därefter har jag gått ungefär halva nionde klass då jag även där skolkade mig igenom större delen av tiden innan jag hittade ett mål att jobba mot (mer om det längre fram). Ni får döma själva. Är jag en illitterat analfabet? Verkar jag obildad och oförmögen att ta hand om mig själv och uttrycka min vilja? Jag kan säga så här; jag skrev bättre som tioåring än vad jag gjorde under åren som tretton-, fjorton- och femtonåring (senare delen av socialens försorg). Då befann jag mig nämligen i en miljö där det var “tuffare” att påbörja meningar med liten bokstav och ha &-tecken överallt. Skrev man fint och hade ett utvecklat språk var man töntig och annorlunda – något jag kan meddela att man inte vill vara inne på ett statligt ungdomshem.

Jag är ingen förespråkare av hemundervisning. I många fall har den använts av dysfunktionella föräldrar som inte velat att samhället skulle få sätta sin prägel på deras barn av olika skäl. Men jag anser inte att hemundervisning/distansundervisning är fel om det finns behov hos barnet/barnen som skolan inte kan uppfylla eller att barnet/barnen behöver det för att kunna må så bra det går.

 

Företrädare för Folkpartiet skrev 2012 en debattartikel i Aftonbladet som finns att läsa här. De menar att socialtjänstlagen inte ger stöd för att omhänderta barn som inte följer skolplikten, och att den måste skärpas så att myndigheterna kan agera mot de föräldrar som håller sina barn hemma från skolan.

Om så är fallet, hur kan det då komma sig att jag och min bror omhändertogs just på de grunderna? Det fanns inga andra bevisade missförhållanden, något jag kommer påvisa i senare inlägg om just LVU-delen. Eller ja, det luktade “nystädat” och Daniel “hade ingen dörr till sitt rum”, som socialen skrev efter sitt hembesök.

 

Hur fungerar skolsystemet i Filipstad?

Det räckte med en snabb sökning på internet för att jag skulle få bekräftelse på min farhåga om att Filipstads skolor inte förbättrats, och att det inte bara är Nordmarks skola som inte fungerar som den borde.

2001 kritiserades särskolan i Filipstad av Skolverket för bl.a. misshandel av elever och att de endast följt fyra av ett tjugotal bestämmelse i skollagen. En av Skolverkets rapporter är denna:

 

1234

 

Lärare polisanmäldes och det var stor uppmärksamhet kring särskolans miljö.

001_2 särskola (8)

 

2007 kom Skolinspektionens beslut från en granskning av Nykroppa skola, Åsenskolan och Nordmarks skola. De hade följande digra lista av saker att anmärka på (observera att kritiken gäller samtliga skolor om inte en specifik skola nämns):

- Åsenskolan bedriver inte tillräckligt arbete för att förebygga och förhindra trakasserier och annan kränkande behandling.

- Beslut om elevers placering i särskild undervisningsgrupp saknar information om möjligheten att överklaga.

- Skolledningen är otydlig och biträdande rektorer fattar beslut och har funktioner som enligt bestämmelserna i skollagen vilar på rektorn.

- Eleverna får ingen undervisning i hem- och konsumentkunskap vilket innebär att de inte ges möjlighet att nå målen i ämnena i årskurs fem.

- Eleverna behöver större kännedom om kursplanernas mål i grundskolan.

- Skolorna behöver utveckla arbetssätten för att för att främja elevernas vilja till ansvar och inflytande över den egna lärsituationen.

- Det bör undersökas om det finns elever med behov av modersmålsundervisning.

- Lärarnas kunskap om kursplanernas mål bör förbättras och arbetsplanerna utvecklas.

- Rutinerna för skolornas kvalitetsarbete bör förbättras så att kunskapsutvecklingen följs upp i alla ämnen.

- Skolorna bör i sina kvalitetsredovisningar på ett tydligare sätt redovisa verksamheternas förutsättningar, arbetsprocesser och i vilken utsträckning de nationella målen förverkligats.

- Rutiner behövs så att elever och föräldrar har möjlighet att medverka i arbetet med kvalitetsredovisningen.

- Skolorna bör säkerställa elevernas tillgång till fungerande IT-utrustning.

- Skolorna drar inga slutsatser om huruvida elever i de lägre årskurserna når målen i samtliga ämnen.

- Åsenskolans miljö upplevs av flera elever som både fysiskt och psykosocialt otrygg.

- Skolornas likabehandlingsplan uppfyller inte lagens krav.

- På Åsenskolan, Nordmarks skola, Nykroppa skola samt i övriga skolor i kommunen har eleverna inte tillgång till undervisning i samtliga ämnen.

- Utbildningen i skolorna är ej till fullo förenlig med bestämmelserna i skollagen.

Skolinspektions hela rapport: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=65074  (ifall denna länk i framtiden ej skulle fungera, var vänlig kontakta mig vid intresse av läsning då jag har rapporten sparad)

Skolverket skriver om rapporten och konstaterar att eleverna i Filipstads kommun resultatmässigt ligger under rikets medelsnitt i både grundskolan och gymnasiet: http://www.skolverket.se/press/pressmeddelanden/2.4390/otydlig-ledning-och-manga-elever-nar-inte-malen-i-filipstad-1.41392

 

2010 kritiserades kommunen av Barn- och Elevombudet: http://www.vf.se/nyheter/filipstad/beo-kritiserar-kommunen

Samma år anmäls en skola i Filipstads kommun till Diskrimineringsombudsmannen (DO): http://www.vf.se/nyheter/filipstad/skola-anmals-efter-sexuella-trakasserier

Dessutom kom “bister kritik” från Skolinspektionen som konstaterade att var tredje elev inte var godkänd och att kommunen inte vidtagit tillräckliga åtgärder: http://www.svt.se/nyheter/regionalt/varmlandsnytt/skolinspektionen-kritisk-var-tredje-elev-i-filipstad-ej-godkand

 

2011 var det dags för ny kritik från Skolinspektionen, denna gång gällande mottagandet i särskola. Ytterligare en anmärkningsvärd lista på brister:

- Filipstad dokumenterar ej motiveringarna till att barnen sätts i särskola.

- Av 17 granskade fall saknas pedagogisk utredning i 2.

- Av 15 pedagogiska utredningar bedöms samtliga ej vara av tillräcklig kvalitet.

- Psykologisk utredning saknas i ett ärende. Två psykologiska utredningar bedöms vara av ej tillräcklig kvalitet. Några psykologiska utredningar är gjorda upp till 5 år innan beslut om mottagande till särskola fattas.

- I åtta ärenden saknas medicinska utredningar.

- Sociala utredningar saknas i samtliga ärenden.

- Underlagen som ska ligga till grund för beslut om mottagande till särskola har stora kvalitetsbrister.

 

Rapport och beslut i helhet: http://siris.skolverket.se/siris/ris.openfile?docID=179772

 

2013-05-30 skriver någon som kallar sig Andreas i DN:s chatt om mobbning:

 

Andreas: Hej min bästa vän har blivit mobbad alla sina år på en skola i filipstad. Lärarna har inte hjälpt henne och det blev bara värre när hon började gymnasiet då hon hamnade på särskola och blev felplacerad. Hon var tvungen att gå i 4 år där och ingen hjälpte henne alls. och nu var hon sedan tvingad till studielån för att fortsätta studera, när hon igenkligen ska få Skadestånd! Snälla hon måste få hjälp att stämma filipstad kommun.
BEO: Hej, BEO kan pröva om det finns rätt till skadestånd på grund av kränkande behandling. När det gäller felplacering i särskolan har BEO inget mandat att driva skadeståndsprocess. Där måste man själv stämma.


Länk: http://www.dn.se/chattar/chattarkiv/chatta-om-mobbning/


Endast 67, 3 % av lärarna på Nordmarks skola har lärarbehörighet:

Nordmarks skolas kompetens

http://pejl.svt.se/skola/varmland/filipstad/1782004_nordmarks-skola/

 

Då ska man dessutom ha i åtanke att detta är information som jag till största delen (allt förutom särskolekritiken från 2001) funnit på nätet. Hur mycket kan då finnas i olika myndigheters arkiv? Hur många anmälningar har gjorts men lämnats utan någon större åtgärd för att inte tillräckliga bevis funnits?

Jag anser att skolväsendet i Filipstad inte lärde sig någonting av konflikten gällande Nordmarks skola, och det är oerhört tragiskt. Det har kanske förbättrats en aning efter all kritik efterföljande år, men jag är ändå övertygad om att det finns stora problem kvar. Mentaliteten hos de styrande är inte av typen som främjar utveckling och innehåller sund självkritik. Det är hela tiden en anda av “om ingen ser eller hör det här så finns det inte”. Kollegor och vänner ska skydda varandra och ingen vill stå för vad som gått fel.

Övriga inlägg om skolan:

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5


 

Posted in Bakgrund, Skolan | Tagged , , , , , , , , , , , | Leave a comment